Grannar

Sedan vi flyttade till lägenheten med de skeva väggarna har två saker hänt när det gäller min relation till grannar. De närmaste, det vill säga grannarna i vårt hus, har jag inte längre någon som helst koll på. Vi bor i en vansinnigt stor bostadsrättsförening. Jag vet inte ens hur många portar som går till vår gård. Så stor är den. Det gör att grannsämjan är lite sådär. Alltså, ingen är väl direkt otrevlig eller så men det är inte alla som hälsar på varandra i trappuppgången. Sånt. Märkligt nog har jag också anpassat mig till det där. Jag hälsar så klart på alla jag möter men jag inser att jag inte lägger dem på minnet. Eller så kanske jag inte har träffat samma personer fler än en gång? Omöjligt att veta men det känns som att det är nya personer som dyker upp vid varje möte.

Den andra saken som skett är jag att jag nu för tiden har en helt overklig koll på mina grannar tvärs över gatan. De här nybyggda husen har stora fönster och därmed stor insyn. Särskilt nu när det är så mörkt ute och de flesta har det ljust inne = dvs att det är som akvarier på andra sidan gatan. Jag är väl inte en fulländad krukväxtindian men varje gång jag drar ner rullgardinen i vårt sovrum, eller vattnar blommorna, så stannar jag ofta till en liten stund och tittar. Det är inte en lång stund, det känner jag inte bekväm med, men det blir ögonblicksbilder som tillsammans börjat bilda en film i mitt huvud.

Vi har familjen vars köksfönster ligger snett mot vårt som rätt ofta är i fas med oss. Som äter frukost ungefär samtidigt. Som tänder några ljus på helgen och släcker lamporna ungefär vid samma tid om kvällarna som vi gör. Jag skulle tycka rätt mycket om den familjen om det inte vore för att de har en sån hemskt naturlig inställning till nakenhet. Jag vet inte om ni minns att jag redan första dagen i vår nya lägenhet såg mammans boobs när hon lattjade runt i köket? Något senare svingade mannens pejniz förbi under kvällssläckningsrutinen och sedan dess vilar en genans över deras fönster.

Mest spännande är kontorslokalen snett över gatan där det verkar pågå någon slags märklig familjerådgivning då och då? Upplägget är att ett par människor sitter i en soffa och ser lite olyckliga ut. Mitt emot dem sitter en man, allt som oftast klädd i en röd duntäckjacka och pratar. Han ser ut som att han ständigt är på språng men samtalen kan pågå i någon timme. Mycket gåtfullt och fantasieggande det där.

Familjen som alltid sitter vid matbordet med var sina datorer samtidigt som barnet tittar på tv dricker hemskt mycket läsk. Mannen som stretchar på balkongen har jag inte sett på ett tag men det beror väl mest på årstiden. Mannen som verkar tycka om att laga mat hade jag ett underbart moment med när han vispade en sås i takt till en låt som jag lyssnade på. Lägenheten med den stora bokylleväggen och dubbla lampor i fönstren har jag inte sett några personer i men jag tycker hemskt mycket om deras fönster. Jag tittar ofta upp mot det för det ser så trivsamt ut där. Här om kvällen upptäckte jag en ultraljudsremsa på kylen hemma hos det där lite yngre paret som har hängt tavlorna så fint på en av sina väggar. Det hade inte suttit där förut och jag blev alldeles upprymd. Och ja. Det var väl ungefär precis då som jag förstod att jag nog behöver ta och skaffa mig ett liv igen.

Jag jobbar på det.