Svårigheten att hitta ett sätt att göra det man älskar igen eller: hur bra jag är på att krångla till det.

På många sätt har jag funnit mig tillrätta i det här nya livet som det innebär att ha fått två bebisar. Inget är längre som förr och konstigt vore det väl annars? Allt det jag fyllde mitt liv med tidigare: weekendresor, lyxiga restaurangbesök, eftermiddagsbio och middagar med vänner har satts på vänt. Istället är jag med barnen och det är fint. Jag vet inte precis när det hände, men jag tror det var när Olof och Greta bara var en månad som jag bestämde mig för att ge upp mitt gamla liv. Jag förstår att det kan låta deppigt när jag säger det på det viset men det är inte alls så jag känner. Insikten om att det här intensiva småbarnslivet bara pågår under en kort period har gjort att det inte har varit svårt att släppa allt det där som jag tyckte var viktigt förut. Eller, jag tycker fortfarande att allt det där är viktigt. Men än viktigare är att jag inte bara överlever den här tiden av vårt liv utan att jag också kan se tillbaka på den med värme och kärlek. Och det gör jag. Jag har också alltid vetat att tiden med resor, god mat och vin med vänner är något som kommer att komma tillbaka. Var sak har sin tid som man brukar säga.

Och den strategin: att släppa allt det gamla, "ge upp" försöken att vara samma aktiva Erika, har fungerat bra. Jag älskar det liv som jag och Ulf har skapat för oss själva och våra barn. Det är ett inrutat liv som helt styrs av Olofs och Gretas behov av sömn och mat. Och av strategin: inte mer än en sak inbokad varje dag (det kan vara storhandla, bvc-besök, möte på banken). Där emellan hinner vi nu för tiden utan problem att ta hand om hushållet, laga goda måltider, göra små utflykter och – faktiskt – skapa utrymme för oss själva. I början var det omöjligt. Men nu. Nu! Varje vecka gör vi nya landvinningar, för det känns verkligen som landvinningar, och det är en berusande härlighet.

Men i samma takt som vi upptäcker att det nya livet går att kombinera med det gamla uppstår det konflikter dem emellan. Det är som att vi sitter med två besynnerliga pusselbitar som vi försöker sätta ihop. På något sätt ska det gå men hur?

Det aktuellaste exemplet: Vi vill resa igen. Vi känner oss redo för det återtagandet. Men den typen av resor som vi gjorde tidigare är inte på något sätt kompatibelt med två små bebisar. Och mest av allt: de är inte förenliga med de här två föräldrarna till de två små bebisarna. Så vi funderar. Hur ska vi resa framöver? Hur vill vi ha det på våra semestrar? Vi försöker förstå men inget är längre självklart. Och jag har blivit så ängslig och harig av mig. Hör bara på det här:

Igår bokade vi en resa till Mallorca. Allt kändes fantastiskt. Flygtiderna skulle funka med våra rutiner, lägenheten kändes trygg och hotellet lyxigt men ändå anpassat för barn. Ja, allt kändes fantastiskt fram till att vi hade knattrat in alla kreditkortsnummer och tryckt på "boka"-knappen. Då kom tvivlet. Denna ovälkomna men ack så regelbundna gäst. Kommer det att bli för varmt? Mallorca i mitten av juli kan bli hiskeligt varmt. Jag reagerar inte bra på värme. Tänk och Olof och Greta är likadana? Då kommer vi att få en hemsk semester! Och den där känslan, pirret av spänd förväntan inför en resa som brukar dyka upp infann sig inte. Istället ropade magkänslan nej! Nej nej NEJ!

Så vi avbokade. Allt. Resan försvann på en tiondels sekund. Vips! var den borta. Och vill ni höra något? Det var den andra resan under den här semesterplaneringen som vi bokat av.

Jag skriver "vi" men egentligen är det jag som är den omständliga. Ulf har ett hakuna matata-sätt att ta sig an världen som jag avundas. Men själv besitter jag inte ett spår av det. Inte i de lägen som jag kan påverka i alla fall.

Genom samtal med min terapeut kan jag se hur jag genom bokningarna, och avbokningarna, testar mig fram. Jag smakar på det nygamla livet i en miljö som jag känner mig trygg i. Och precis som med introducerandet av mat till Olof och Greta så spottar jag ut vissa resor i samma ögonblick de kommer in i munnen. Allt jag har är magkänslan och jag litar blint på den. För jag har inte några erfarenheter att luta mig tillbaka på än. Vad jag har är ett besvärligt, överanalyserande själv som inte klarar av att luta sig tillbaka och ta risker. Eller ta konsekvenserna när de kommer. Om de kommer.

Hur många fler avbokningar vi kommer att göra innan jag har hittat den rätta magkänslan? Vi får se. Det är ovisst på det där sättet att man skulle kunna göra en rätt spännande vadslagning om det. Men jag tror att vi kommer att resa i sommar. Det säger min magkänsla mig.

Jaja.

Jag ser det här som ett utmärkt exempel på hur bra jag är på att krångla till det för mig själv (och Ulf, stackars Ulf). Och på hur svårt det kan vara att hitta tillbaka till sig själv när man fått en ny huvudroll i livet.

Slutligen. Det är aldrig tråkigt att vara jag. Bara så hemskt utmattande vissa dagar.