Himla skitnatt + morgon

Det här bådar gott. Inte. Hehe kommer ni ihåg när man så så? "Det här blir bra. NOT!" Känns väldigt Schyffert och MTV och nittiotal och Den Ironiska Generationen.

I alla fall.

Det här bådar inte gott. Just nu är allt lugnt iofs men det har det sannerligen inte varit. Båda våra barn har varit oroliga små odjur hela natten. Olof höll Ulf vaken i en och en halv timme med massivt gnölande. Samtidigt som Ulf kom in med Olof för att lägga sig igen vaknade jag av ett brak i Gretas blöja. Sen hade hon och jag poop-party 2012 vilket gjorde henne JETEPIGG. Ville inte alls sova. Nej nej. Hon ville bara vara arg och skrika i si-så-där en timme. Ulf bytte av mig efter ett tag eftersom hon var helt oregerlig. Lagom till att jag la mig i sängen igen vaknade Olof. Igen.

Jag tror att jag och Ulf sovit sammanlagt trettiosju sekunder i natt.

Och nu på morgonen kräktes Olof ner hela sitt nya babygym.

Hurra. Not.

Fyrklövern – nu på egna ben

I förrgår åkte min mamma hem och igår var alltså fyrklöverns första dag utan några stödhjul i sikte. Mamma har varit här till och från, mest till, under hela september och hjälpt oss eftersom Ulf behövt jobba. Det har varit både skönt och jobbigt att ha henne här. Skönt för att hon är en fantastisk person som är så självklar tillsammans med barn. Det har varit hjärtsnörpande fint att se hur hon och Olof och Greta har knutit an till varandra. Både en och två gånger har jag sett henne sitta och snyfta av rördhet med ett av barnen i famnen. "Det här är ju alldeles fantastiskt underbart" har hon mumlat och torkat ögonen med tröjärmen.

Det som har varit jobbigt är att vi har bott ihop. Det är absolut inte elakt menat men tänk er själva att bo ihop med er mamma eller vaddå? tänk er att bo ihop med vem som helst i en månad.

Men jag vet inte hur jag skulle ha klarat den här första månaden utan henne. Jag hade förmodligen gått under. Att vara själv med två nyfödda bäbisar låter sig inte göras. Inte för mig i alla fall. Så stark var jag inte (och är inte än heller) vare sig fysiskt eller mentalt. Att vi sedan kunnat vara tre med barnen några timmar varje dag har också varit oerhört värdefullt. Då har jag kunnat sitta i soffan utan ett barn i min famn, eller kunnat ta en så lång dusch som jag velat, eller kunnat surfa koncentrerat för att försöka förstå Försäkringskassans komplicerade regler runt föräldraledigheten.

Och med den här första månaden i backspegeln måste jag säga att allt gått väldigt bra. Trots läckande bröst, hormonsvängigt humör och allmänt labilt tillstånd. När det gäller mamma kan jag faktiskt inte tänka mig någon annan som vi skulle kunna dela vardagen med så som vi gjort med henne. Nu vet jag inte hur vi ska kunna tacka henne på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. Allt jag kommer på känns för futtigt. Jag vet att hon tycker att vi redan gett henne den största gåvan – att få vara så nära sina barnbarn som hon har varit. Men jag vill ge henne något mer. Men vad? Hum hum hum.

ps. vår första dag som fyrklöver gick bra. Eller helt okej i alla fall. Vi försökte oss på en promenad men det började regna. Sen fick vi vänta fyra bussar innan vi kom oss hem. Välkommen till det nya busslivet där antalet platser är klart begränsat.

Älskade Olof

Han är tydligen inne i en period av att gilla dom konstigaste sovställningarna just nu. Sängen, famnen, magen = nej tack. Sittandes vid sidan om min mage med huvudet på min gylf = ja tack.
Även det här är ganska så gulligt faktiss.

Samtidigt i Vasastan

Samtidigt i Vasastan sover Olof i min armhåla och Greta på min och Olofs mage. Ganska så gulligt faktiss.

eldar upp mig lite över #lägenhetsgate ba

Jag är en sån som är rätt bra på att elda upp mig över saker. Jag kan liksom vika en timme till att bara älta en sann eller påhittad oförrätt tills jag nästan går upp i atomer.

Som i det senaste. En lägenhet som vi är intresserad av är en så pass nyproducerad sak att den inte ens är klar. Det blir den i slutet av november. Det är någon som redan köpt den, eller snarare köpt optionen att få köpa den när den är klar men av någon anledning vill de inte ha den längre. Så nu är den ute till försäljning. Inget fel med det så klart. Saker händer som gör att man inte kan flytta som det var tänkt. Nej, det som gör mig arg är att de vill sälja sin lägenhet för en och en halv miljon mer än vad den kommer att kosta för dom att köpa. Är ni med?

De har alltså inte köpt lägenheten än, de har betalat en handpenning som ger dem rätten att köpa lägenheten i slutet av november. De vill inte ha lägenheten längre och har därför lagt ut den till försäljning. För EN OCH EN HALV MILJON mer än vad de kommer att köpa den för. Samma dag som de köper den, säljer de den och tänker sig att kamma hem en vinst. En rejäl vinst. Det som gör mig arg är att de inte har investerat ett öre i lägenheten. De har inte bott i den i några år och sett området öka i värde. Att göra så här tycker jag banne mig är skamligt.

Men hur skamligt det här än är och hur arg jag än blir kan jag inte låta bli att ... njuta lite. För sånt här gör att jag känner mig upplivad. Ja, jag känner liksom livet i mig. Jisses vad hela den här lägenhetsgaten gör att jag känner livet i mig.

Ps. Men visst är det sjukt? Hela lägenhetsgrejen alltså.

Veckans magbild 6 veckor efter tvillingfödseln

För sex veckor sedan låg jag alltså i en sal på KS med två alldeles nyfödda tvillingar på min mage. Och efter sex veckor skulle jag säga att min mage ser ganska mycket ut som den gjorde innan jag blev gravid. Den har blivit degigare och den har också kvar det här märkliga tomrummet på höger sida som gör att magen sväller på eftermiddagarna och som gör att ser jag mer typiskt gravid ut.

Jag kör fortfarande med gravidbyxor. Det beror på att dom är sköna att ha på sig men mest på att alla mina vanliga byxor är magasinerade pga gårdsarbetet (som också berör vår källare). Nu vet jag ju iofs inte om jag kommer i mina vanliga brallor än. Det får jag veta om typ två veckor när vi får vår gård och vår källare (och källarförråd med innehåll) tillbaka.

Tillbaka till magen för oh my! vilken stor skillnad det är på magen jämfört med hur den såg ut när vi checkade ut från KS. Så här stor var magen en vecka efter födseln. Det är ju fantastiskt vad snabbt magen har dragit ihop sig.

Och tänker man på hur stor magen var för sex veckor sedan slås man ännu mer av hur otroligt tänjbar och elastisk magen är. Den här bilden tog vi på morgonen innan vi åkte in till KS.

I övrigt skulle jag säga att jag mår rätt bra nu fysiskt. Avslaget har typ slutat. Ärret har typ läkt. Eller, det har läkt nu när alla stökiga stygn är borta. Men jag har fortfarande ont i ärret vissa dagar. Så kommer det att vara i ganska många år misstänker jag. Så var det efter i alla fall efter blindtarmsoperationen. Det gör ont när nerver ska hitta tillbaka till varandra.

Okej, nu ska jag tydligen amma. Så. Hej då!

Som ett slarvigt laddat batteri

Det är precis så jag känner mig. Som ett slarvigt laddat batteri. Jag kan stå på grönt och känna mig rätt bra, fantisera om middagar på restaurang med en vän inom en inte allt för avlägsen framtid och sånt, men så missar jag att sova en stund på dagen och jag är nere på rött igen. "Endast 20% kvar" skriker displayen men med två smågnöliga barn finns inget annat val än att avfärda och vips är jag nere på 10% och då. Då. Då kommer Den Stora Tröttheten.

Som igår. Jag missade att sova. Eller missade och missade. Det fanns inget utrymme helt enkelt. Olof och Greta gick om varandra i vakenperioder. Och Ulf jobbade hela dagen. Jag och mamma hjälptes åt med barnen men enda gången det blev helt lugnt var när vi var ute och promenerade. Inte läge att sova då direkt även om jag gärna hade krupit in och lagt mig i fosterställning i korgen under vagnen.

Sen hade vi en ovanligt knölig kväll med massor av gråt. Med resultatet att det det här gamla batteriet laddades ur fullständigt. Och när jag låg där i sängen med tårar i ögonen och började fantisera om att ta Arlanda express ut till flygplatsen och bara lämna landet så kändes allt bara så ovärdigt. Att ligga och fantisera om att fly. Kom igen himla drama queen.

Så kom jag att tänka på det som min granne sa när jag sprang på henne efter promenaden igår. Det här att hon sa att "det kommer inte att vara så här för evigt, även om det känns så just nu." I den stunden där utanför porten förstod jag inte vad hon menade. Jag fattar väl att det här inte är för evigt, ville jag säga till henne. Men gjorde det inte.

I alla fall. När jag låg där på sängen med mina fjantiga fantasier så insåg jag att det är precis vad jag fått för mig. Att det kommer att vara så här resten av livet. Jag såg inget slut där i horisonten utan allt var bara gnölgråt nu nu nu. Det var inte en medveten tanke utan den bara fanns där som ett stilla konstaterande. Och när jag blev medveten om att hjärnan fulkopplat sig så gick allt över. Inte helt, för jag var ju trots allt ett gammalt urladdat batteri, men allt blev lite lättare. Det kommer inte vara så här för evigt.

Sen hade vi en helt okej natt (där Ulf fick dra det tyngsta lasset med en urjobbig Olof som vaknade en gång i timmen). Men jag och Greta hade en helt okej natt. Och när jag vaknade i morse och såg mina två barn ligga mellan mig och Ulf. Och de började sträcka på sig som små katter. Så hoppade batteriet upp på grönt igen. Visst är det fortfarande slarvigt laddat men låt oss inte tänka på det. Allt jag ser är att det är grönt. Och grönt är så in i helsike skönt.

Veckan med tvillingarna (sex)

Sex veckor

Förra veckan var mamma här och hjälpte oss. Helgen hade vi, den lilla fyrklövern, för oss själva. Än har vi inte hittat några riktiga rutiner, för jag och mamma har en dans och jag och Ulf en annan. Men sakta men säkert faller allt på plats och från och med oktober ska vi klara oss själva. Det blir spännande.

Under den här veckan gick Greta igenom den förvandling som Olof gjorde förra (eller var det förrförra) veckan. Nu har även hon en vaknare blick och ser mer ut som en liten bäbis snarare än ett spädbarn.

Den här veckan köpte vi två babysitters och det har varit ett verkligt lyft. Än så länge gillar Olof att sitta i den bättre än Greta men det har säkert att göra med att han är lite tidigare än henne överhuvudtaget. Och oj vad den underlättar! Plötsligt kan vi vuxna äta frukost samtidigt utan att en av oss (eller båda) måste ha ett barn i famnen.

Vi fick också ett babygym i present av mormor den här veckan. Ett Tummen-babygym. Båda barnen gillar att ligga i det, men Olof är den som har tålamod och intresse av att ligga i det längst. Överhuvudtaget är Olof mycket mer nyfiken på sin omvärld nu. Storögt tittar han sig omkring. Hans stora favorit i hemmet att sitta i babysittern och titta på ugnsluckan. Den är fantastiskt spännande. Fan-tas-tiskt spännande. Och intressant. Om ni frågar Olof alltså.

Det är framförallt två saker som skiljer våra två barn åt. Det är att Greta gillar att sova och att Olof gillar att äta. Olof äter jättemycket. Säkert dubbelt så mycket som Greta. Ändå går han inte upp mer än henne i vikt så han verkar ha en stor förbränning också. Och han går från noll till hundra. Han kan vara helt tillfreds och så pang! kommer han på att han inte har ätit på ett tag och då blir han galen. GALEN! Och. Måste. Ha. Mat. Nu. Helst redan. Vid hans sida ligger Greta och snarkar. För GUD vad hon snarkar.

Annars är båda våra barn hemskt gulliga och fina. De sover gott om nätterna med bara en eller två korta amningar per natt. Dagarna fylls av matning, sovstunder, små lekstunder i gymet eller sångstunder med mamma och pappa. Vi tar också en promenad varje dag och då sover de så gott i vagnen.

På veckans BVC-besök visade det sig, som vanligt, att de växer som de ska. De ökar båda två stadigt och jämnt i vikt och längd. Vår sköterska känner sig så "nöjd" med hur de verkar må att vi nu bestämt att vi ska börja träffas varannan vecka istället för varje. Det känns bra. När vi var där passade hon på att testa om de kan fokusera blicken och följa ett föremål. Det kunde de. Vilket både jag och Ulf ju redan visste. Olof var som vanligt ett praktexemplar som gjorde allt efter boken. Greta är inte riktigt den inställsamma typen så hon gjorde de hela lite halvhjärtat med bara ena ögat öppet och lite ilsken blick med det andra. Vår söta lilla butterkaka.

Rapport från visningssöndag ett

Åh. Lägenheten var jättefin. Eller. Utsikten från lägenheten var jättefin. Alltså jättejättefin. Ja, ni ser ju.

Sen var det helt sjukt att vi var tre tvillingföräldrapar på visningen. TRE. Med bäbisar i ungefär samma ålder också. Visste typ inte ens att det fanns så många. Jo, det visste jag ju men ni fattar. Sen var det ungefär en skvadriljard ytterligare småbarnsföräldrar med barnvagnar där också. Ja, det här är tydligen den typ av boende som vi med småbarn vill ha. Gick runt och kände mig härligt o-unik. Som ett flockdjur osv. Äh, det är bara att omfamna hela allt det här.

På visningen var det också ett stort antal par i övre medelåldern som ska till att sälja familjevillan och flytta till lägenhet igen. Det är dom som är våra Newmans i hela den här drömkarusellen. Dom har så van-sinnigt mycket pengar eftersom de köpte sina hus för typ en pappersfemma någon gång på sjuttiotalet och nu kan de sälja för åtta miljoner. Ledsen smiley. Jaja, vi får se hur det här går.

Men jag kan verkligen tänka mig att bo i den där lägenheten. Det kan jag. Verkligen.

På drömjakt

Nämen vi drar väl igång det här racet nu då? Japp, vi är på väg till lägenhetsvisning. Håll tummarna för oss!

En fin promenad på Drottningholm

I Stockholm idag är det en sån där dag när vädret inte riktigt kan bestämma sig om det ska det vara fint eller dåligt? Det är mina sämsta väderdagar. Bestäm dig! vill jag ropa till himlen. Men lyssnar den? Nej nej. Inte det minsta. Annat var det förra söndagen.

Förra söndagen var det ett helt strålande väder här i Stockholm och vi tog bilen ut till Kina slott för en promenad på Drottningholm.

Precis bakom, eller vid sidan av Kina Slott hittade vi en mycket passande stig. Den tog vi.

Tvillingarna var med så klart.

Vi gick ända ner till det kungliga slottet.

Där såg vi ett brudpar som tog sina bröllopsbilder. Jag älskar att se brudpar som tar sina bröllopsbilder.

Vi såg också vackra blommor som jag inte har en aning om vad det är.

Utanför slottet tog vi också en familjebild för att minnas att vi varit där. Det är bäst att jag skriver att det var utanför Drottningholm för det kan vara lite svårt att känna igen sig annars.

Och Greta. Greta. Min söta lilla Greta.

Jag kände mig lite härlig i höstsolen. Obs: hade det härligt också.

Och Ulf var stilig som alltid. Jag tycker verkligen att faderskapet klär honom. Mmm.

När vi kom tillbaka till bilen var det dags för ett depåstopp innan vi kunde åka hem. Ulf med Olof i framsätet och jag med Greta i baksätet.

Allt som allt hade vi en mycket fin eftermiddag i solen på Drottningholm. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. De dagliga promenaderna är minst lika viktiga som sömn och mat för att man ska tillfriskna och må bra som nybliven mamma.

Lilla otröstliga Greta

Jag är SÅ tacksam över att jag fått tipset om att läsa Att växa och upptäcka världen och att ladda ner den engelska appen om/från samma bok: The Wonder Weeks. För er som inte vet: den handlar om de sju utvecklingssprång som bäbisar tar under det första året. Appen och boken – som jag fick med posten av tvillingmamman och bloggaren Frida TACK!!!) – har verkligen rustat mig för vad som komma skall.

Eller vad som redan har kommit kan man säga. För igår förändrades plötsligt vår lilla Greta. Hon, som varit en försynt liten butterkaka, som mest av allt gillat att sova var plötsligt helt tröstlös. Hon bara grät och grät och grät. Jag matade henne, eller försökte mata henne, men hon ratade både bröst och flaska. Blöjan var torr. Hon både rapade och pruttade men inget tycktes göra henne nöjd. Pappan la henne på sitt bröst men hon bara skrek och grät och var så OLYCKLIG att det inte var klokt. 

Hade jag inte precis läst det kapitel som handlar om det utvecklingssprång som bäbisar går in i runt vecka fem hade jag nog fått panik igår. Både jag och Ulf hade nog funderat på att åka in med henne till sjukhuset nästan. Så hjälplösa kände vi oss. 

Men eftersom jag läst boken visste jag att bäbisar blir helt olik sig i några dagar vid den här åldern. De blir tröstlösa och otrygga och vill helst av allt bara krypa tillbaka in i livmodern igen. När de kommer ut på andra sidan av den här fasen kommer de att ha en mer vaken blick, börja jollra och se längre än de tjugo centimeter de gjort från födseln. Bland mycket annat. Olof har redan gått igenom det här språnget och nu är det alltså Gretas tur.

I alla fall. Till sist fick jag henne att komma till ro. Jag tog av henne och mig på magen och så gick jag runt i lägenheten våningen och vaggade henne och småpratade med hud-mot-hud-kontakt. Till sist somnade hon i mina armar och sen sov hon och jag hela natten. ("Hela natten" = med två amningar och ett blöjbyte).

För er som har spädbarn kan jag inte nog rekommendera The Wonder Weeks. Tyvärr finns den inte att få tag på längre på svenska, men kolla bland era vänner. Kanske är det någon som har ett gammalt exemplar som ni kan få låna? Den är skön att ha vid sin sida turbulenta och kaosartade dagar som dessa.

Psst, syrran

Du, syrran.

Psst, syrran.

Sy-rran!

Ehe, nej, syrran hör mig inte.

Verkligen inte. Alltså. Hon hör mig verkligen inte.

Äh, jag ger upp.
Du, pappa?

Det här med ... nya perspektiv

Det hade man ju hört. Att föräldraskapet skulle förändra en i grunden. Men på den här nivån? Jag hade som vanligt inte aningen av en susning.

Som genom ett trollslag, jag svär som genom ett fukking jädra trollslag, tycker jag att trägolv, stuckaturer, takrosetter och kakelugnar är värda noll och inget. Och att bo centralt – vad är det för skit? undrar jag allt som oftast. Det vill säga när centralt är lika med massor av avgaser och inte en rejäl park i sikte. Alltså jag skojar inte. Samma sekund som jag klev ur bilen efter att vi kom hem från BB ändrades mina kriterier för mitt drömboende. På sekunden. Ja, eller på trollslaget som sagt.

Mina våta lägenhetsdrömmar och febriga Hemnetsurfningar handlar nu bara om nyproduktioner. Som jag har FÖRAKTAT det ordet tidigare mrs Sekelskifte som jag ju varit. Men har ni hört ett så vackert ord någon gång? Mmmm ... ny-pro-duk-tion. I dom husen finns portar som det går att gå in i med barnvagn, och det finns hissar där en barnvagn får plats. Och i lägenheten finns garderober där det får plats kläder för en familj som plötsligt blivit dubbelt så stor. Och inte nog med det! Det finns utrymmen – mytomspunna utrymmen – som kallas klädkammare och förråd. Och utanför porten finns promenadstråk utan tung trafik och till och med en och annan lekplats PÅ GÅRDEN för framtida lek.

Jag är förvånad. Mycket förvånad. Aldrig i hela livet trodde jag att jag skulle vilja flytta från våningen i Vasastan. Eller, jag visste att vi skulle flytta förr eller senare men i mitt huvud har det alltid varit senare snarare än förr. Som det känns nu kan förr inte ske tillräckligt snart.

Nya Erika älskar alltså nyproduktion. Intressant sida av mitt nya jag. Det måste jag säga. Men det är gamla vanliga Erika som önskar att flytten redan var gjord. Det känns tryggt. På någe vis.

Barnen i dikten

Någon gång varje dag pirrar det liksom till i min kropp. Det är insikten om att allt verkligen har hänt oss som drar igenom mitt nervsystem. Olof och Greta finns verkligen här. Hos oss. På riktigt.

Jag känner en sån oändlig tacksamhet över att jag och Ulf har fått bli föräldrar. Och jag är oändligt tacksam över att just vi får vara föräldrar till just Olof och Greta. Med barnen i våra famnar är det så självklart.

Det var dom vi väntade på.

För några veckor sedan fick jag en dikt med posten av min gamla kollega Boel. Då kunde jag inte läsa den utan att ramla. Jag kan fortfarande inte läsa den utan att tårarna strömmar ner för mina kinder. Det är den finaste dikt jag någonsin läst. För den säger precis det jag känner.

Barnet i dikten

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.

Harriet Löwenhjelm

Veckans magbild 5 veckor efter tvillingfödseln

Det är alltså fem veckor sedan Olof och Greta föddes. Maggi är på långsam tillbakagång och bongotrumman blir mindre och mindre men jag tycks ha ett väldigt expanderbart tomrum på höger sida där det gärna ... sväller ut lite ... fram på eftermiddagarna harkel.

Jag vet inte om ni ser, men längst ner nästan under magen ser man hur det bullar ut lite. Precis under det ligger ärret från kejsarsnittet (jag tog en bild där man såg det lite bättre men eftersom känslan i hela bilden blev väldigt Slitzesque valde jag att inte publicera den). Det är alltså den bullen som stökar till läkningen. Jag kör fortfarande med 1600-talsbehandlingen som jag ordinerades förra veckan – med tygremsor som jag försöker meckla i hela den där hud-mot-hud-situationen. Det går ganska bra. Men här om kvällen hittade jag (eller snarare Ulf) ännu ett stygn som inte lossnat och som fördröjt läkningen på ännu ett ställe. Nu får det räcka tycker jag. Jag vill ha ärret läkt så att jag kan börja tejpa det med Mepiform (efter tips från Sara här i bloggen). Tejpen kommer att göra ärret finare och mjukare. Ett bra tips för alla fellow-kejsarsnitts-brudar.

Annars så är det bara tre veckor kvar nu innan jag får börja använda magmusklerna igen. //insert torrt skratt// Fatta att jag egentligen inte ska få kliva ur sängen som en normal människa utan först fälla ner benen över sängkanten och sedan skjuta upp överkroppen med armarna under de här två månaderna. Det går ju inte. Inte när man ska amma X antal gånger under en natt och dessutom behöver kliva upp för att byta en blöja eller två. Alla dom här råden man får om hur man ska sköta sig efter ett kejsarsnitt kan ju lite dra åt h-vete. Dom är helt omöjliga att följa. Som det där med hur man kliver upp ur sängen. Eller att mitt ärr "ska hållas torrt och luftigt". För att ärret ska hållas torrt och luftigt måste jag i princip ligga raklång på sängen och sträcka ut mig som en katt. Annars är den där himla huden där och bäddar in ärret. Liiite svår position att hålla när man har två små bäbisar att ta hand om.

Men någon vagn har jag inte burit upp och ner för trapphuset i alla fall. Och inte har jag kånkat på några tunga kassar heller. Nej, någon måtta på hur jag missköter mig och mitt läkande får det ju vara.

Jag känner inget men kärlek för er

Jag gör verkligen det. Jag älskar er. Jag känner mig så upplyft och glad över era svar på min fråga igår. Tre-fyra månader av kaos, det vill säga, två tre månader till av rörighet och kaos känns helt rimligt och görbart. Känslan just nu: Det här klarar jag! Även om det skulle visa sig att kaoset fortsätter ett tag till så har jag ett mål i sikte och en insikt om att det här egentligen bara är ännu en fas som jag ska ta mig igenom. (ps. sen fattar jag att det kommer fler och andra faser och jobbiga perioder men dom tar vi när dom kommer.)

Nu är allt inte bara negativt och jobbigt. Inte alls. Men jag längtar efter att få känna igen mig själv, även om jag förstår att det kommer att vara ett nytt jag. Men vet ni? Jag ser verkligen fram mot att få lära känna den här nya Erikan. Jag tror att hon (jaaa jag vet att jag är creepy som pratar om mig själv i tredje person men hey det kanske är en ny sida av mitt nya jag *viftar med ögonbrynen*?) kommer att vara minst lika härlig som den gamla. Jag tror att hon också kommer att älska ostron och råbiff men kanske inte vara riktigt lika fokuserad på slottsweekends – inte på ett par år i alla fall. Men. Vad. Vet. Jag. Har ju inte lärt känna den här nya bruden än, tvillingmorsa å allt.

Det blir spännande det här. Det blir det.

Ps. Extra mycket älsk till Frida och Fina Fröken. Hoppas att någon av er har kvar boken Att växa och upptäcka världen och att jag får låna den. Hoppas!

Edit: Alla fina kommentarer som jag fick till detta inlägg försvann tyvärr när jag var tvungen att ändra rubrik. Jag fick så fruktansvärt mycket spam på just den här blogposten därav redigeringen. 

I love you

Jag gör verkligen det. I love, love, love you. Jag känner mig så upplyft och glad över era svar på min fråga igår. Tre-fyra månader av kaos, det vill säga, två tre månader till av rörighet och kaos känns helt rimligt och görbart. Känslan just nu: Det här klarar jag! Även om det skulle visa sig att kaoset fortsätter ett tag till så har jag ett mål i sikte och en insikt om att det här egentligen bara är ännu en fas som jag ska ta mig igenom. (ps. sen fattar jag att det kommer fler och andra faser och jobbiga perioder men dom tar vi när dom kommer.)

Nu är allt inte bara negativt och jobbigt. Inte alls. Men jag längtar efter att få känna igen mig själv, även om jag förstår att det kommer att vara ett nytt jag. Men vet ni? Jag ser verkligen fram mot att få lära känna den här nya Erikan. Jag tror att hon (jaaa jag vet att jag är creepy som pratar om mig själv i tredje person men hey det kanske är en ny sida av mitt nya jag *viftar med ögonbrynen*?) kommer att vara minst lika härlig som den gamla. Jag tror att hon också kommer att älska ostron och råbiff men kanske inte vara riktigt lika fokuserad på slottsweekends – inte på ett par år i alla fall. Men. Vad. Vet. Jag. Har ju inte lärt känna den här nya bruden än, tvillingmorsa å allt.

Det blir spännande det här. Det blir det.

Ps. Extra mycket älsk till Frida och Fina Fröken. Hoppas att någon av er har kvar boken Att växa och upptäcka världen och att jag får låna den. Hoppas!

Samtidigt i Vasastan

Samtidigt i Vasastan är frukoststunden inte som den brukade vara. Men jag måste säga att jag älskar utsikten. Och undrar lite vem som vill flytta in när mamma åker hem? Att vara tre med två barn är faktiskt ganska lagom skulle jag säga. Inte minst vid frukosten.

Min vecka som tvillingmamma

Idag fick jag ett sms från en vän. Hon skrev att hon tänker på oss och att hon ser fram mot att vi ska ses när vi en dag landat. En annan vän skickade ett blombud i veckan med världens finaste bukett och ett meddelande om att hon väntar på mig när jag kommer ut på andra sidan. Ytterligare en vän skrev till mig att hon inte träffade någon annan än de allra närmsta de första åtta veckorna av sin dotters liv – "och då fick jag bara en" la hon till. Jag älskar att jag har vänner som skriver så till mig. Som tänker så. Som inser att vi har en bit kvar innan allt är på banan igen. Som inte kräver något men ändå låter mig veta att dom finns där den dagen jag visar mig igen.

För det känns som att jag fortfarande har en bit kvar innan vi landat. Men det känns också som att jag ser landningsbanan där borta i horisonten. Och det är en smått fantastisk känsla. Det som krävs är att Ulf kommer hem och är hemma på riktigt. Vi kan inte få några riktiga rutiner förrän han finns här på riktigt. Och även om jag älskar att min mamma är här behövs det också att hon åker hem. Jag och Ulf måste klara oss själva utan stödhjulen hur läskigt och komplicerat det än känns.

Min mamma ja. Gud vad hon fixar. Jag fattar verkligen inte hur jag skulle klarat av de här första veckorna utan henne. Och det är så fint att se hur mycket hon njuter av att få vara nära våra barn. Och det är fint att se hur trygga både Olof och Greta är med henne. För dom är det vi tre som är deras ... ja, kanske inte föräldrar för det är ju jag och Ulf (obs blir sotis om vi skulle påstå något annat så det gör vi helst inte mkej? även om det nog egentligen ligger närmare sanningen) ... men deras viktigaste personer i livet. Det är vi tre som byter, vyssjar och matar dom.

Och jag mår bättre. Rent fysiskt verkar avslaget avta. Äntligen. Det är inte över än men det är i alla fall inte som att ha mens varje dag längre. Och ärret har läkt där sköterskan plockade bort stygnen som inte lossnat av sig själv. Och har har mer ork och mindre ont än någon gång tidigare under det här året. Nu säger det i och för sig inte så mycket hehe men det går åt rätt håll.

Och rent mentalt känns det också bättre. Jag vet fortfarande inte riktigt vem jag är när jag är mamma men jag kommer att klura ut det bit för bit. Och även om barnen är gnöliga och tidskrävande då och då så är dom inte lika sköra som när de precis kom. Det gör att jag är inte längre är lika överdrivet orolig för dom som jag var för bara ett par veckor sedan.

En väldigt viktig del i mitt tillfrisknande är de dagliga promenaderna. Det står lite här och där att det är viktigt att man kommer sig ut och jag kan inte annat än att hålla med. Jag märker på mig själv hur hela jag och mitt humör verkligen lyfts av att jag får röra på mig och uppleva något annat än det tidsslukande hål som lägenheten är.

Jo, jag och vi är nog på väg in för landning. Det är fortfarande en bit kvar, och jag har det rätt bra här i luften så jag tänker inte stressa fram en landning. Men känslan är att vi nog kan få det här tvillinglivet att fungera. Det tar lite tid bara och jag undrar så när det vänder.

När kommer jag att känna att jag vet vad jag håller på med? När hände det för er? Kommer ni ihåg? Jag förstår att det kommer nya orosmoln och nya förvirrande situationer hela tiden. Men den här första tiden. När börjar man känna att man är på banan igen? När slutade allt vara kaos och rörigt för er?  

Veckan med tvillingarna (fem)

Fem veckor.

Den här veckan har både Olof och Greta vuxit på ett sånt där sätt så att det liksom märks. De har båda två gått upp över 300 gram i vikt vardera och Greta väger nu lika mycket som Olof gjorde när han föddes medan Olof har passerat 4 kilo. Men det är också som att de har blivit större i anletsdragen. Det känns som att de börjar bli bäbisar nu och inte bara är spädbarn längre.

Dom äter båda två så mycket nu att mina bröst inte räcker till. Greta är den som tycker mest om att amma medan Olof gillar flaska bättre. Det går fortare så och det gillar vårt lilla matvrak. Greta är mer av en finsmakare och gör såna grimaser när vi försöker ge henne ersättning för att hon ska bli mätt. Hon tittar liksom på oss med besvikelse i ögonen och spärrar ut näsborrarna som för att visa att "det här smakar verkligen illa". För att få ätandet att fungera växlar vi mellan amning och flaska. Ett par gånger om dagen pumpar jag brösten för att riktigt få tömma dom och för att förhoppningsvis öka mängden lite i alla fall. Båda tvillingarna tycker att det är mysigt att ligga vid bröstet, lite för mysigt nästan för de somnar oftast innan de ätit klart.

Efter inrådan från er har jag latchat ihop ett eget babygym åt tvillingarna. Jag knöt ett band i deras spjälsäng (som de för övrigt inte sover i än) och i det bandet har jag knutit fast lite olika mjukisdjur som vi köpt på IKEA som är framtagna för att stimulera just bäbisar. Och både Olof och Greta älskar att ligga i det. I korta stunder i alla fall. Dom ligger och tittar och verkligen tittar på figurerna och försöker nå dom. Andra dagen i gymmet lyckades dom både nå figurerna och slå till dom.

Jag har börjat sjunga för tvillingarna varje dag och dom tycker mycket om det. Favoritvisor är Mors lilla Olle, Piluttavisan och Blinka lilla stjärna. Eller, ja, det är mina favoritvisor så det blir oftast dom jag sjunger. Till Blinka lilla stjärna "blinkar" jag med fingrarna och jag vet inte om det bara är en slump men Greta har gjort samma blinkning med fingrarna som jag vid två tillfällen. Om jag för min hand framför tvillingarnas ögon så följer dom handen med blicken. Det känns stort. Som att vi är på väg att börja kommunicera.

Det här var också veckan då Olof släppte ut sitt första ljud som inte bara var hungerskrik eller leta efter bröstet flåsning. Det var det gulligaste lilla ljud jag någonsin hört tror jag. Tänk, snart kommer de att jollra. Gud, vad jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.

På tal om ljud så har båda två börjat morra lite. Det är också så otroligt gulligt. Våra små tiger/lejon/leopardungar va?! *morrrr* hör man långt nerifrån deras halsar. Jag och Ulf bara tittar på varandra och smälter till små pölar. Små pölar av stolta föräldrar.

Hurra för tvillingarna! 1 månad idag!

Älskade Olof och Greta. En månad har de funnits i våra liv och inget kommer någonsin bli som förut. Det har varit en omtumlande månad med så mycket ny kärlek i mitt bröst att jag nästan går sönder.

Jag har varit på de högsta bergen och nere i de djupaste dalarna och förstått att det är precis så det är att bli mamma. Det är inte enkelt. Ingenting är självklart. Men det är vackert. Vackrare än en solnedgång i havet. Och det är mjukt. Mjukare än en luddig kattunge. Och det är stort. Större än min kärlek till Ulf. Eller, nej, det är precis lika stort som min kärlek till Ulf. Bara ännu mer och ännu större för nu är vi fyra. En lyckosam fyrklöver som kommer att vara tillsammans resten av livet. Hur oändligt fint är inte det?

Hurra för ettan och tvåan som fyller en månad idag! En månad. Wow.

Fråga om tester vid fertilitetsutredning

En fråga angående IVF: När ni gjorde fertilitetsutredning angående er barnlöshet (innan IVF alltså) - var gjorde ni utredningen och vilka tester fick ni göra? Vi har gjort på Mama Mia men jag pratade idag med en kompis som gör på Sophiahemmet och de gjorde många fler tester än oss. Så det skulle vara intressant att höra vad ni gick göra. Ja, alla som gjort en sådan utredning får gärna svara :-)

Svar: Vi gjorde vår utredning på Danderyds sjukhus. Vår läkare hette Sven-Eric Olsson och jag kan inte nog rekommendera honom. Han är fantastisk. På riktigt en fantastisk människa. Tyvärr minns jag inte exakt vilka tester vi gjorde men jag minns att jag lämnade hur mycket blod som helst. Det var rör på rör på rör. Ja, du ser ju på antalet papper jag hade med mig till provtagningen.

Jag vet att man gjorde kromosomanalys, om jag hade benägenhet att skapa blodproppar och testade efter diverse könsjukdomar. Men sen var det en skvadriljard andra tester också. Eftersom allt gjordes på läkarspråk så har jag ingen aning om vad det var (eller snarare: jag har inte lagt det på minnet). Jag blev dessutom remitterad till ultragyn där man kontrollerade att det inte fanns några defekter, veck eller polyper i min livmoder. Man kontrollerade också att äggledaren fungerade och att det inte fanns någon förträngning där.

Alla tester kom tillbaka utan anmärkning, eller vad jag ska säga. Testerna visade att jag var fullt frisk och att det inte fanns någon anledning till att jag fick missfall så lätt. För det ska jag poängtera: vi hade ju inte svårt för att bli gravida. I alla fall inte till en början. Då var vårt problem att vi hade svårt att behålla graviditeterna.

Ulf fick också lämna lite blodprover och ett spermaprov. Även hans tester visade att han var fullt frisk och att det inte fanns några skäl till att vi inte skulle kunna bli föräldrar.

Om det är någon fler som kan tänka sig att dela med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet tror jag att det är många som skulle bli glada och tacksamma.

Med tvillingarna i Hummelviken

När tvillingarna var tre veckor och tre dagar gamla gjorde de sin premiärtur till Hummelviken. Som jag redan skrivit var det beskyddarinstinkten som gjorde att vi snabbare än tåget visslade upp till norra skärgården förra fredagen. 

Det var väldigt fint att vara i Hummelviken med Olof och Greta. Det var också i stugan som Ulf testade Baby Björn-selen första gången. Olof verkade gilla den. Och att stoppa ner sina fötter i pappas ficka på hoodien.

Jag gav Ulf en sångbok i födelsedagspresent. Den satt jag sedan och sjöng ur. Greta somnade i mitt knä.

Till förmiddagsfika åt vi dom godaste biskiver vi någonsin ätit. I Södersvik, som ligger på vägen till Hummelviken, har det öppnat ett bageri som kan vara ett av de bästa i Sverige tror jag minsann. Hummelviken är en gåva som fortsätter att ge som ni märker.

Min mamma var också med och hon stickade för brinnande livet för att Olofs nya kofta skulle bli klar. Han hade ju växt ur sin första redan innan han var född.

Åh, Olof. ♥

Medan Ulf och mamma städade i stugan tog jag och tvillingarna en promenad i området. Det var den första promenaden jag tog själv med barnen.

På vägen såg jag en humla.

Och själva Hummelviken var precis lika vacker som vanligt.

Nej, ännu vackrare. För nu fanns två megadorable barn med i bilden.

När jag kom tillbaka till stugan åt vi lunch ute i pergolan. Så väldigt härligt att sitta ute alltså. Jag suger verkligen ut allt vad jag kan av den här sensommaren, eller ska vi kalla den varma hösten?

Efter lunchen var det dags för farmor Helena och extrafarfar Kjell att få träffa Olof och Greta för första gången. Dom bara dånade. Man gör gärna det i närheten av vår barn.

De hade med sig så fina presenter. Rosor från trädgården, två urfina filtar som farmor stickat och en tröja till Olof och världens gulligaste klänning till Greta. Dom kommer ni att få se en annan dag.

Allt som allt hade den här nya lilla familjen en väldigt fin första helg tillsammans i Hummelviken.

Ja, tänk för att vi hade det.

Behovet av att dra sig undan

Det här är helt sjukt. Jag skulle beskriva mig själv som en social person. En väldigt social person till och med men nu. NU. Vill inte, orkar inte, träffa någon. Det enda jag vill är att rulla ihop mig i fosterställning och sova och ta hand om mina barn. Jag känner mig som ett djur. Som en björnhona korsat med en känguru som bonar mitt ide och bara vill skydda mina två bäbisar genom att stoppa ner dom i en påse på magen. Nej det där lät ju helt icky. Men jo. Det är banne mig vad jag vill göra mest hela tiden.

Mina få kontakter med omvärlden just nu sker via sms, Instagram och den här bloggen. Sen har jag ju Ulf. Och mamma. Med Ulf går jag ut och går och träffar, eller snarare går jag ut och ser andra människor. Men att träffa vänner känns helt övermäktigt fortfarande. Jag undrar så när det vänder?

Det går i och för sig upp och ner. Vissa dagar känner jag mig bättre, kanske till och med ganska bra, och börjar våga tänka framåt. I den framtiden har jag vänner över på besök och det är fint. Det är fint att sammanföra min dåtid med den nutid som jag är så stolt över.

Men så kommer de tunga dagarna, även om det är färre dagar nu utan snarare tunga stunder under dagarna, och allt blir helt orimligt igen. Då orkar jag bara med mig själv och Olof och Greta och våra försök att skapa en fungerande vardag. Oftast ser den ut som på bilden. Jag ligger i sängen med ett av våra barn på bröstet och den andra tätt intill mig vid min sida.

Som jag ser det finns det två sätt att hantera den här situationen där jag ligger i sängen. Jag kan välja att bli frustrerad och känna mig låst eftersom bäbisarna inte kommer till ro om vi inte ligger där i sängen tillsammans. Men jag kan också välja att njuta. Att njuta av att jag får vara så nära mina två barn. Tack och lov är jag kapabel att välja det andra alternativet. Även om det är frustrerande att inte orka vara något annat än en björn/känguruhona. Som saknar och längtar efter sina vänner.