Det är tungt det här. Fruktansvärt tungt. Jag har sagt att det är tungt i många många veckor men det har varit ljug. För nu är tungt. Jag och Ulf räknade ut att jag bär runt på ungefär tio kilo i min mage nu: Tvillingarna väger ungefär sex kilo tillsammans, två liter fostervätska och två moderkakor på det.
Tio kilo. Jag orkar inte ens bära tio liter mjölk från affären.
Det är många som undrat hur mycket jag gått upp i den här graviditeten. Jag är inte helt säker på vad jag vägde innan men tror att det var 63 kilo. Nu väger jag 78. Så 15 kilo hittills. Viktökningen har kommit i slutet och nu ökar jag i vikt varje dag.
Den ökade belastningen gör att jag får ont i ryggen och i knä- och fotleder. Jag försöker gå en liten promenad varje dag nu för att hålla igång lederna men problemet med att vara upprätt är att jag får så ont i ryggen. Och så här är det hela tiden: Jag får ta det onda med det goda och göra medvetna val: mjukare leder eller ryggont?
Annars har jag, som vanligt, mycket sammandragningar. Utan Bricanyl skulle jag kanske ha sex-åtta-tolv i timmen. I mina tvillingkalendrar som jag hittat på nätet står det att det är helt normalt att ha så kallade Braxton Hicks-sammandragningar som tvillinggravid. Dessa ökar i antal och intensitet i slutet av graviditeten. Braxton-Hicks är sammandragningar som är helt verkningslösa och som har som funktion att träna livmodern inför förlossningen. Om detta är hela sanningen har jag banne mig en livmoder redo för finalen i förlossnings-OS nu. Vilken hårdträning den gått in i sedan ett par veckor tillbaka.
Förut har jag beskrivit sammandragningarn som att det är att titta på en lavalampa: plötsligt omformas magen och blir alldeles hård. Den kanske håller i sig i en eller ett par minuter innan den slappnar av och liksom drar sig tillbaka. Med Braxton-Hicks är det inte hela magen som drar ihop sig utan delar av den. Nå. Lavalampans tid är förbi. Även om magen drar ihop sig till väldigt mystiska formationer så skulle jag hellre vilja jämföra det med en rejäl kramp. Eller, det skulle jag inte heller göra: jag har aldrig haft såna här stenhårda obehagliga muskelkramper. Jag kan helt enkelt inte jämföra dom med något. Men dom är hemska. De håller fortfarande i sig i en eller ett par minuter men nu suger de all must ur mig och gör mig tillfälligt förlamad. De slår ut magmusklerna totalt och jag kan inte röra på mig. Ibland klämmer de åt någon nerv så att det gör ont i ligamenten eller ryggen också.
Det är dom här sammandragningarna som väcker mig på natten. Tre till fyra gånger varje natt vaknar jag av att det gör ont i ryggslutet och att jag är jättekissnödig. Det är jag inte. Jättekissnödig alltså: det är sammandragningen som klämmer åt min blåsa och lurar mig. Jag är inte så förtjust i Braxton-Hicks. Nej, det är jag inte.
Sömnen då? Jo, tack och lov sover jag ganska bra på nätterna. Även om jag går upp på toa ett gäng gånger så kan jag alltid somna om. Min största fiende just nu är värmen som dragit in över Stockholm. Den gör mig som redan är varm helt överhettad. Och det är tungt att sova när det känns som att man ska brinna upp.
I mitt kit för att överleva de här sista veckorna har jag som jag nämnt tidigare en del mediciner: Adalat och Bricanyl mot sammandragningarna (jag äter cirka 1-1 1/2 Bricanyl varje dag nu), Alvedon mot ledvärken, Niferex mot järnbristen och Parafin för att "underlätta passagen ut" som min läkare säger. Och när jag ändå befinner mig i gränslöst land så kan jag väl berätta att även Canesten kommit att bli en nära följeslagare. Ni som vet vad det är vet, ni andra kan ju låta bli att googla det. Sedan ett par veckor tillbaka har jag gett vika för Nezerils kraft och sprutar näsan full så fort det känns tätt.
Andra saker i mitt överlevnadskit är: snarkplåster för att underlätta andningen på nätterna. Stödstrumporna, så klart. Magbältet som hjälper till att hålla upp magen lite i alla fall. Kylskåpskall vattenmelon och Calippo och Piggelin för att svalka mig. Jag dricker säkert en liter äppeljuice varje dag. Och rabarberlemonad. Och vatten. Älskar vatten.
Den viktigaste komponenten i mitt överlevnadskit är min familj och mina vänner. Framförallt är det Ulf, mamma, min faster, min lillasyster och min vän Katarina som funnits där. Men även min bror och pappa, Camilla, Anika, Åsa, Stefan, Jon, Karin, Jenny – alla vänner som kommit med lunch och presenter och kramar. Som skickar sms och frågar hur jag mår. Och så ni så klart som jag lärt känna genom bloggen. Ni som peppar hela tiden. Alla ni betyder hela världen för mig.
I övrigt kan jag verkligen skriva under på det som det står i en av mina
gravidkalendrar, i alla fall den första delen av beskrivningen av vecka 36-40:
At this point of the pregnancy, you probably are feeling a great sense of being "done" with the pregnancy. JA! är min spontana reaktion på det. Däremot. Den här andra delen har jag större problem att relatera till:
Try to enjoy the last few weeks, as you will soon miss the feeling of being pregnant. Den meningen provocerar mig till och med. Men den kanske stämmer? Snart vet jag.
