Tänk att det ändå fanns en tid då den här dagen tycktes viktig. Eller, och jag tänker högt här, har den någonsin gjort det? Jo, det är klart, då, när vi var svinunga och det var en ytterst legitim dag att bli full på. Då var den viktig. Urviktig. Sen har jag så klart ett kärt minne från 18 år tillbaka i tiden. Då var det dagen efter att jag och Ulf hade hånglat för första gången och han bestämde sig för att kasta alla sina valborgsplaner åt sidan för att åka ut till min kompis landställe som låg två-tre bussbyten ut och in i skogen.
Gudars så det pirrade i magen hela kvällen. Jag och mina vänner drack billigt vitt vin direkt ur flaskorna och sjöng vintern rasar vid någon brasa utanför stugområdet och vi ältade denna kille som kanske skulle bli min? När skymningen fallit dök han så upp med världens vackraste leende och ögon som glittrade av förälskelse. Och när min kompis ställde sig på ett rangligt bord och drog pinsamma vitsar någonstans runt midnatt och Ulf skrattade istället för det mer rimliga alternativet: att himla med ögonen så förstod jag att han skulle vara den viktigaste personen i mitt liv för alltid.
Och så har det blivit. Igår firade vi 18 år som par med hummerburgare och det var fint. Men idag, eldar, sånger, valborg schmalborg, njah, nä, det struntar vi nog i det här året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar