Vi kommer att klara detta

På en annan not. Den som handlar om min relation:

Här om kvällen läste jag ett kapitel i boken Franska barn kastar inte mat där författaren beskriver vad som hände i hennes relation när de fick tvillingar. Den innehöll en mening som var så träffande att jag burit med mig den ett par dagar: "Simon och jag är för trötta för att förstå att vi bråkar för att vi är trötta". Precis så tror jag att det är. Både jag och Ulf är tröttare än vad vi själva riktigt klarar av att förstå. Vi vet att vi är trötta men det är på en nivå som inte är greppbar. När det har gått några år och jag och Ulf tänker tillbaka på den här tiden kommer vi inte förstå hur vi klarade oss. Insikten om att den här tröttheten inte är något som kommer att gå över bara vi får sova gott en natt är viktig.

En parentes: För i det här i blandas allt in. Känslorna av att vara sämst pga misslyckad uppkörning blir orimligt stor eftersom mitt känslomässiga jag inte hinner sortera tankar och känslor. Allt som är jobbigt på alla möjliga områden kanaliserades igår ner i upplevelsen av att ha blivit kuggad. Den kanaliserades vidare in i ett larvigt tjafs om var vi skulle få plats med vår nya råsaftcentrifug. Allt slutade med att jag gick en ledsam promenad runt vårt område där jag av bara farten passade på att avsky vår flytt. Amen ni hör ju. Den här tröttheten och avsaknad av tid gör kaos med mig.

Men tillbaka till vår relation. Den som är så viktig och som alltid har varit så bra.

För en annan viktig insikt som kommit till mig är den om att vi har lagt vårt oss åt sidan. Det är inte något medvetet val men fokus under de senaste ett och ett halvt åren har varit på barnen och på att få allt det praktiska att fungera. Man kan sammanfatta det med att många av våra dagar handlar om att överleva och att bara ta sig igenom dagen. När det då blir kväll och vi har våra egna få timmar efter att barnen har somnat så är det lätt att prioritera bort relationen. Oftast behöver Ulf jobba och jag vill mest av allt bara vara, läsa eller slötitta på tv. Jag orkar inget mer. Helg eller vardag spelar ingen roll. Det tidsslukande hålet lever vi med jämt: Våra gulliga, krävande barn. Vi vill naturligtvis inte ha det på något annat sätt heller och det är vad som gör det hela så svårt.

Men jag antar att man kommer till en gräns. När det bara inte funkar längre. Eller, när det inte längre räcker att bara få ihop dagen. För nu saknar jag oss. Vi har pratat om det en del, jag och Ulf, och vi saknar oss. Vår kärleksrelation har alltid varit den trygga basen och utan den blir vi båda vilsna. Lösningen på problemet är lika enkel som svår: det vill säga att motstå impulsen att bara fortsätta nedprioritera allt som har med vår relation att göra.

Vi behöver helt enkelt ses igen. Vi behöver göra saker ihop bara vi två. Boka in luncher, middagar och ytor där vi blir ett par igen och inte bara är föräldrar till våra gemensamma barn. En sån förändring kommer vi alla att tjäna på. Inte minst lejonungarna.

Så. Tanken för dagen är att vår tid, min och Ulfs tid, är nu. Inte sen.

Uppkörningen

Så jag körde upp idag. Tyckte att allt gick ganska bra trots några mindre små fel och lite oflyt med bilen som jag vill tro beror på att jag aldrig kört den tidigare. Men jag klarade mig inte. Blev alltså kuggad och det är jag okej med, hon som jag körde upp med var mycket pedagogisk osv. Allt är i sin ordning förutom det här att jag har svårt att skaka av mig känslan av att jag = sämst. Och jag vet ju att det inte är så. Men ändå. Att blir bedömd och få en sån här röd stämpel smackad över hela ens clipboardsliv. Mycket ohärligt. :((((((((((

Mjuk kardemummakaka

Jag är verkligen inte något bagarämne. Någon av er kanske kommer ihåg när jag gav mig själv en bakutmaning här i bloggen? Det är några år sedan nu. Sammanfattningsvis kan man säga att jag misslyckades rätt kapitalt med det mesta jag tog mig för, eller det är en sanning med modifikation; jag misslyckades totalt och kapitalt med all bakning som inkluderade något som helst jäsningsmoment. Lesson learned och sedan dess bakar jag som mest med bakpulver eller bikarbonat. Det är så långt jag sträcker mig. Och när jag skriver "sedan dess bakar jag" så tänjer jag på sanningen för helt ärligt så bakar jag nästan aldrig. Det har aldrig riktigt intresserat mig. Fram tills igår vill säga.

Då bläddrade jag nämligen i det senaste numret av Buffé, den där tidningen man får om man har ett ica kundkort ni vet? och jag hittade ett så enkelt – och vad det verkade smarrigt – recept att jag inte kunde låta bli att ge det ett försök. Så medan jag snodde ihop gårdagens lunch passade jag på att även röra ihop ingredienserna till denna kaka (som i Buffé hette Fjällkaka) samtidigt som jag hade båda barnen snurrandes runt mina ben. Jag bakade den med mjölk pga hade inte filmjölk hemma. Nästa gång ska jag testa det för det låter härligt att addera lite syra till det hela.

Och?

Jag inte bara gillade kakan som visade sig vara prick så enkel och god som jag hoppades på – jag älskade känslan av att vara en mamma som bakade. Det är mitt nya jag. Lätt! En bakande mamma. Vem vill inte ha en sån i sitt liv? Vem vill inte va en sån i sitt liv?

Okej. Så här gör man en superenkel och urgod Mjuk kardemummakaka aka Fjällkaka:

Det här behövs:
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 dl socker
1 1/2 tsk stött kardemumma
75 g rumsvarmt smör
2 dl mjölk eller filmjölk
3 msk pärlsocker

Gör så här:

• Sätt ugnen på 200°C. 
• Blanda mjöl, bakpulver, socker och kardemumma i en bunke. 
• Finfördela smöret med en gaffel i mjölblandningen. 
• Tillsätt mjölk eller filmjölk. Rör snabbt ihop till en smet. 
• Klicka smeten i en smord och bröad form. 
• Strö över pärlsocker. 
• Grädda kakan i nedre delen av ugnen ca 30 minuter. 

Servera den som den är eller med bär och vispad grädde.

En hotellnatt i Sundsvall

Jag har väl egentligen redan berättat allt som finns att säga om vår natt i Sundsvall. Kanske kan man se detta som ett bonusmaterial? Här kommer i alla fall hela historien om vår natt på Hotell Knaust i bilder:

Allt började med två euforiska barn i en fantastiskt fin trappa. Lyckan över att inte sitta fastspända i två bilstolar alltså. Lyckan!

Efter att ha krupit (och i ett fall trillat) i trappan gick vi i samlad grupp till hotellets gastropub.

Både Olof och Greta älskade konceptet dricka med sugrör mer än vanligt.

Vi åt middag och drack vatten och efter det var det trappan som lockade igen. Upp och ner och ner och upp. Om och om igen.

Att springa i hotellkorridorerna = stor wowfaktor när man är ganska precis mellan ett och två år gammal.

Dom kommer upp i en himla fart nu för tiden.

Vi leker en lek.

Där Greta springer rakt in i min famn. Bästa sortens lekar om jag får säga min mening.

Nu för tiden bokar vi stora rum när vi reser med Olof och Greta. Man skulle kunna tro att vi samlar på sängar? Kan hända att det är så det ligger till.

Efter kvällsbadet upptäckte Greta hur enkelt det är att ta på sig pappans mössa.

Så enkelt att hon även kunde hjälpa Olof att få på sig mammans mössa.

Alltså. Så himla mösskompatibla barn vi har fått!

Mamman fick också prova på att ha mössa inomhus. Mycket festlig stämning pga detta.

Sen var det dags för saga och jag tycker att Olof är så gullig på den här bilden att jag nästan svimmar.

Såna här stunder i livet. Fler såna tack.

Nästa morgon vaknade vi till jordens snöoväder.

Vi gick ner till frukostmatsalen och Olof upptäckte att han tycker om ägg.

Greta fortsatte gårdagskvällens sugrörssuccé.

Hotellvistelsen slutade så som den började. Med att klättra i den tjusiga (och berömda) marmortrappan. Strax efter nio rullade vi ut ur Sundsvall för vår tur vidare norrut. 

Jag och mitt gäng (men mest jag) säger tack

Jag tittar på bilderna vi tog under helgen och gudars vad gulliga vi kan vara ibland: Greta, jag, grävskopan och Olof i trappan på hotell Knaust i Sundsvall.

Jag vill också tacka er för alla otroligt fina kommentarer i det förra inlägget. Det är en sån gåva att ni delar med er så generöst av era tankar och erfarenheter. Bara det att jag skrev om hur jag känner mig och att det togs emot så fint gör att det redan känns mycket bättre. Jag kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här.

Hur blir man snällare mot den man älskar?

Jag vet inte. Det känns som att jag får ett bryt minst en gång om dagen nu. Oftast på Ulf. Han är min trygghet och det är väl därför han får ta smällarna nu när allt snurrar så fort. Men han driver mig också till vansinne med sin oförmåga att planera och koncentrera sig en smula. Effekten blir att jag blir en snäsig och allmänt hemskt tråkig person. Jag tycker inte om den sidan hos mig själv. Inte det minsta men ändå dyker hon, som är jag, upp med kusligt täta mellanrum nu.

Jag förstår att det är den här helt overkliga tröttheten och känslan av att inte hinna med som nöter på självkänslan. Och jag förstår att det är den här adderingen av att ha två stycken ett och ett halvt år gamla barn med i ekvationen; som river och rafsar och klättrar och gråter och gnäller och springer och trillar och kräver så mycket ungefär var elfte sekund – jag förstår att det är tärande.

Det knepiga är att allt också är väldigt fint. Vi har många stunder under en dag som är i harmoni och då allt är som en vacker saga. Då jag nyper mig själv i armen för att försäkra mig om att jag verkligen får vara med om allt detta. Men så krävs det så lite så lite så för att ilskan ska dyka upp igen och att jag ska förvandlas till en frickin' karikatyr av typiskt irrationell och osympatisk karaktär i nåt familjedrama. Det är som att jag är pms on legs just nu.

Jag antar att det är det här som brukar sammanfattas som småbarnsåren. Men hur gör man för att inte gå under? Hur gör man för att få den här inre konfliktfyllda surkarten att relaxa lite? Hur gör man för att bli snällare mot den man älskar när all energi bara är så sabla uttömd hela tiden?

Viskningar från ett hotellrum i Sundsvall

Som två kufar sitter vi här, jag och Ulf, i en liten soffa i mörkret i ett hotellrum i Sundsvall. Barnen hade svårt att somna ikväll, de var så i gasen av att inte sitta fastspända i en bilstol antar jag, att de nästan var uppe i kristallkronan och vände en sväng. Så nu när de äntligen sover vågar vi inte prata eller tända några lampor. Eller så orkar vi bara inte? Det är rätt skönt med mörker ibland. Särskilt när man hör sina två barns djupa andetag. Det är nog vad jag älskar mest med att bo på hotell: att vi delar rum igen och att jag får komma till ro av Olofs och Gretas andhämtning. Den stora nackdelen med att bo på hotell är samma mynt bara andra sidan som man säger. Det här att jag sedan under natten kommer att höra minsta gnäll, vridning och vändning med resultat dålig sömn med effekt vrak. Men jaja. Det är väl bara logiskt att något så vackert ska kosta också? 

Resan till Sundsvall var dryg. Jag tror att både jag och barnen hade de förra resorna kvar i kroppen för det var ovanligt segt och gnälligt på vägarna idag. Jag övningskörde från vår gata i stan till Gävlebro utan anmärkning från min privatlärare. Väl framme i Sundsvall åt vi var sin hamburgare på hotellrestaurangen (som är mer som en pub). Olof och Greta drack sig mätta på vatten tror jag. De tyckte att det var så kul att dricka ur sugrör att de av bara farten fick i sig var sina jätteglas. Det var stimmigt och upprymt och faktiskt himla härlig stämning i puben och jag insåg att det ju är så här det är ute i det verkliga livet på torsdagar. Det var något i mig som vaknade till liv igen där men just idag fick jag dock lägga den mesta tiden av min middagsupplevelse på att påminna Olof om hur man ska göra och bete sig när man är på restaurang. Inte doppa ner händerna i glaset, inte skrika osv. Det kommer bli en exemplarisk restauranggäst av den där pojken en dag. Tro mig. 

Efter middagen gicks det uppför och nedför i hotellets kända trappa. Den är sensationellt fin så inget av denna aktivitet var mig emot. Sedan sprangs det en del i de långa hotellkorridorerna. Grrr-eta! Geta! Getta! Grrr-eta! ropade vår något övertände son och både jag och Ulf stod med hjärtan i ögonen och bara försökte ta in våra barns oförställda glädje. 

Sen badades det. Och sen lästes det. I samma veva trillades det ur sängen. Så då tröstades det. Sen lästes det igen. Sen klevs det på en grävskopa. Så då blev det till att trösta igen. 

Kvar i lägenheten i stan ligger både min dator och bok så jag vet inte? Kanske ska jag bara gå och lägga mig nu? 

Banne mig. Så får det bli. 

Ut på vägarna igen

Om bara en liten stund ska vi packa in hela familjen in i bilen igen för att åka norrut. Igen. I natt kommer vi att bo på hotell i Sundsvall för ingen av oss orkar en långkörning den här gången, det var ju bara två veckor sedan sist. Och det känns så konstigt detta. Att vi ska åka upp för att ta ett sista farväl. Att vi för sista gången har en anledning att svänga av E4:an där strax innan Örnsköldsvik. Nästa gång vi åker norrut kommer vi att passera vägskälet och säga att "in här bodde mormor Karin". Bodde.

Att läsa kokböcker och kanske baka med barn

Jag hittade en bildserie i min dator som jag blev så förtjust i. Först måste jag bara säga att jag häpnar över hur mycket som hinner hända på en månad. För dessa bilder är tagna för prick en månad sedan. Förutom allt som har hänt i livet så är Olof ett helt annat barn nu utseendemässigt. Men detta är egentligen bara en parentes. Vad jag hellre vill fokusera på är hur fint allt detta var. Är.

Att jag nu för tiden kan sitta med mina barn och bläddra i kokböcker.

Och hitta smarriga recept.

Som Olof vill något med?

Att vi ska provsmaka så klart. Trots att han aldrig har ätit en kaka och än mindre bakat någon så vet han att man ska provsmaka smeten. Det har Totte bakar lärt honom. Jag tror att det är dags för ett premiärbak snart. Någon som har ett roligt förslag på vad jag kan baka tillsammans med Olof och Greta? Vi har alltså inte introducerat dom för socker än så gärna något som inte är alldeles för sött och sliskigt.

Någon som vill hjälpa mig jobba?

Det här året kommer jag att jobba med Retorikmatchen som är ett tävlingsprogram där sjätteklassare tävlar i retorik. Programmet har sänts i P4 i två år, så detta är den tredje säsongen som jag ska vara med och göra. Vi kommer fortfarande att höras i P4 men nytt för detta år är att tävlingen även kommer att sändas i tv. Just nu sitter jag och lyssnar (och tittar faktiskt för båda de två tidigare säsongernas finaler har sänts i tv) och försöker skapa en bild av vad som har varit bra tidigare och vad som kan göras bättre. Och jag vet inte om ni ens är det minsta intresserad av såna här saker men om det finns någon som skulle vilja titta eller lyssna på något eller några av de tidigare programmen som gjorts för att sedan komma med lite tankar, synpunkter, åsikter till mig så skulle jag tycka att det var urkul.

Här är förra årets final och här är första året.

Kommentera eller maila mig på erika.strand-berglund(at)ur.se bara gör det!

Att prioritera

Tanken var att jag skulle sitta här nu med ett körkort i handen. Eller inte i handen precis, det skulle vara på väg, eller, jag skulle ha kört upp idag. Det är vad jag försöker säga. Men nu blev det inte så. Jag orkade inte. Jag ville inte. Plötsligt kände jag mig inte redo. Gråtande, eftersom jag är en person som lever med mina känslor utanpå kroppen just nu, bokade jag om uppkörningstiden. Det har varit och är lite för mycket som pågår just nu för att jag ska orka ta det där himla körkortet också. Vaccinationen igår med påföljande mycket ledsen dotter utgjorde den där berömda droppen. Så nu ser planen ut som följer: En sak i taget. Först få jobbsituationerna att fungera. Sen begravning. Sen körkort.

Dagens vikt och längd

Olof och Greta är 18 månader och 3 dagar idag.
Olof väger 12490 och är 85,5 cm lång.
Greta väger 9950 och är 79 cm lång.

Artonmånaderskontrollen

Idag var vi tillbaka till bvc för kontroll och vaccin. Det är så fint att komma till vårt bvc, inte bara för att det har en helt sensationell vy över hela stan, utan för att det blir så tydligt hur barnen växer när vi kommer dit. Den period som jag förknippar allra mest med bvc är så klart de första veckorna då vi var där varje vecka för att kontrollera tillväxten, men så sent som sist vi var där så kunde ingen av barnen gå ännu. I jämförelse med alla små gryn som hängde i väntrummet blev det än tydligare: Olof och Greta är stora nu. Inte bara storleksmässigt. Det är verkligen två barn vi kommer med nu för tiden. Olof som kastade sig över leksakerna och började stapla vagnar på lastbilar och jag vet inte allt. Greta som blev lite rädd för en stor gosig hund och la all sin energi på att hålla koll på var den var hela tiden. När vår sköterska kom gick Greta glatt efter henne in till mottagningsrummet, med Olof efter sig.

Själva kontrollen gick bra. Det är ju två pigga och glada barn vi har att göra med. Olof pekade stolt ut både näsa och mage. Greta vägrade eftersom hon inte ser sig själv som någon cirkusapa men efter ett tag gick hon med på att gå på tå och visa sin navel. Av bara farten klättrade hon upp på ett bord, städade ihop runt den lilla lekplatsen, pekade ut mammans näsa och stoppade in en tuschpenna i munnen. Sen staplade de klossar och ritade och allt var rätt trivsamt fram tills att det var dags för vikt, längd och vaccin.

Vikten = kul. Eller ganska i alla fall. Längden = inte så roligt. Mäta huvudet = nej nej NEJ! fy tusan vad hemskt! Eller, för Olof gick allt det där bra men inte för Greta. Det är som att hon redan nu har ett enormt kontrollbehov och det var som att hon kände sig så himla utsatt när hon skulle mätas. När hon blir rädd darrar hon och det skär i mig när det händer.

Den lilla darrande gjorde mig vek och blek så denna gång fick Ulf hålla båda barnen när det var dags för sprutan. Idag vaccinerades de mot mässling, röda hund och påssjuka. Olof tog den, blev ledsen men var tröstbar. Greta däremot blev helt förstörd. Herregud vad hon grät. Hon grät och hon grät och hon tog sig mot armen. Att den inte skulle kännas något den här sprutan, som vår sköterska påstod, är jag mycket skeptisk till. Det var helt sjukt. Jag kan inte minnas när Greta grät så mycket senast. Varm och svettig och hulkande kröp hon ihop i min famn och borrade sitt huvud djupt in i mitt hår och bara grät.

När vi kom ut kändes allt bättre tror jag men även sedan vi kom hem har hon tagit sig åt armen och gråtit. Lilla lilla Greta. Den hjälplöshet jag kände där. Vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna skydda mitt barn mot allt sånt som gör ont. Usch vad jag inte tycker om att bli påmind om den saken.

Hurra för Oggi! Arton månader i förrgår!

Allra käraste Olof och Greta! För två dagar sedan blev ni arton månader och jag kan knappt fatta att ni redan är ett och ett halvt år gamla. Ni börjar bli så stora nu mina små barn. Under de senaste veckorna har det hänt så mycket. Ni blir bara mer och mer självständiga och starka egna individer. Från och med nu kommer jag att rikta mig till er en och en för ni är så olika att det bara känns knäppt att jämföra er hela tiden.

Så.

Allra käraste Greta, min älskade dotter. Du är en sån fena på att klättra. Du tar dig upp överallt: på stolar, bord, vagn, hyllor, toalettstolar osv. Det är så fint att se dig för du är så försiktig. Du tar dig långsamt upp, känner dig för, sätter dig ner om det känns säkrare och försäkrar dig sedan om att du kan ta dig ner igen innan du fortsätter uppåt. Som på vår ribbstol som vi har i hallen. Under en lång tid har du bara klättrat upp två ribbor för att vara säker på att inte ramla och du har varit så mallig över dessa två steg. Men nu, under de senaste dagarna bara, så har du börjat klättra så högt upp som det går. Jag och/eller pappan står nedanför med bultande hjärtan men egentligen behövs inte det för du klarar det där galant.

Du har också slutat att gå helt. Jag kan faktiskt inte riktigt minnas när jag senast såg dig gå Greta. Du bara springer överallt. Du har en sån himla fart och en av dina absoluta favoritlekar är när jag leker klara-färdiga-kram med dig. Då kommer du rusande rakt in i min famn där du landar i ett stort skratt.

Det är tydligt att du utforskar din fysik: du kan sedan länge gå baklänges och på tå. Nu har du lärt dig att gå på knä och att göra en enkel form av kullerbytta (helt ärligt är det mer en sidorullning men det gör ju inget). Du gör massor av grimaser och gör dig medvetet rolig för att locka oss till skratt. Du älskar att vara rolig och det ÄR du Greta. Du är så himlarns rolig.

Överhuvudtaget skrattar du mycket Greta. Du älskar slapstick och kan skratta ihjäl dig åt/med Olof. Om han snubblar eller ramlar skrattar du så att du kiknar och då kan han snubbla en gång till bara för att du ska skratta ännu mer. Du är så glad och nyfiken. Du vill fortfarande vara med när vi lagar mat och du provsmakar gärna på allt. Prick just nu verkar du dock vara på väg in i en matvägrarperiod men det gör oss inte så mycket. Det är liksom så här som du är och vi tänker inte bråka med dig om det.

Bråka är annars något som vi har börjat med under den senaste månaden. Det beror på att du har förstått att du har en egen vilja och att du har en rätt att uttrycka den. Jag måste säga att jag älskar den här nya sidan, bara jag påminner mig om vad det hela handlar om. Det är tex tråkigt och tjatigt att det alltid ska behöva bli så mycket tårar runt tandborstningen men det är uppenbarligen en fight som du har bestämt dig för att ta. Och jag bjuder gärna på motstånd. Annars tycker jag att du har blivit så bra på att lyssna. Du har redan förstått konceptet av att vänta – om jag ber dig vänta så gör du det (i alla fall i de flesta situationer) – och du förstår också vad "nej" betyder. Till exempel klättrar du inte längre upp på bordet eftersom du vet att du inte får det. Du testar visserligen våra nej minst hundra gånger varje dag på olika områden. Men du accepterar faktiskt allt som oftast att det är jag och pappan som bestämmer.

Du har också börjat sova lite bättre. Ett litet problem har varit att du inte har något gosedjur eller -filt utan att du vill gosa med mitt hår. När du är ledsen eller trött vill du komma upp i min famn och borra in din näsa i mitt hår. Under den här månaden har du somnat i min famn fler kvällar med dina händer intrasslade i håret mitt. Det skedde under en period då du tycktes vara i behov av extra mycket närhet för den här sovrutinen har du redan övergett. Allt som oftast vaknar du dock på den tidiga morgontimman och vill komma över till mammans och pappans säng. Men efter att jag har börjat prata med dig om att du ska sova i din säng hela natten så har det faktiskt blivit en enormt stor skillnad. Förut kom du in till oss varje natt och var gärna vaken i några timmar också (och sprang runt i lägenheten vilket var urjobbigt för oss alla). I morse ropade du på "mamma" och "pappa" istället för att bara gråta som du tidigare gjort. Jag vet inte om det var för att jag pratade med dig om det igår? Att du kunde göra på det sättet när du vaknade i ditt rum. Jag tror att det kan vara så och det här är vad jag älskar mest med vårt liv just nu: att jag har fått förstå att du begriper en väldig massa.

Högst upp på din topplista den här månaden måste ha varit när vi var iväg till badhuset. Gudars vad du älskade att bada i bassängen! Det känns lovande inför vårens utlandsresa och sommaren i Hummelviken som vi har framför oss.

Allra käraste Olof, min älskade son. Du har börjat leka så mycket själv. Du ligger på golvet med dina bilar och grävskopor och lastbilar och kör runt runt med ett brummande. Du har blivit så fascinerad av fordon. Du kan stå länge i fönstret och följa bygget längst ner på gatan och ropa "'koo!" som är ditt ord för grävskopa. Överhuvudtaget har du börjat smattra ur dig ord. Du säger sitta, stå, Greta (åh, det bästa någonsin! du säger Grre-ttah! med ett skorrade r), tvål, byta, mamma där, pappa där, Greta där, tå, torn, sko, tåg osv osv. Vi har också märkt hur sagor som vi läser för dig sitter kvar för varje morgon vid frukosten så skrattar du till och säger sedan "ka-ka-kaa" och "vov-vov-vov" precis som i boken "Babo pekar". Du har också blivit så flink på att lägga pussel! Vi har tre såna där figurpussel som du klarar av att lägga utan problem. Sorteringsaskar är också något som du gillar att pyssla med.

Rent fysiskt så springer du också en del och du börjar få allt mer kontroll på dina muskler och rörelser. I det senaste har du börjat åla igen, något som din syster inte alls förstår sig på.

Du sover så bra om nätterna Olof. Det är så konstigt att tänka på att du var den som sovstrejkade och var allmänt knölig under det första året för nu är det som att vi har en tonåring här hemma. Du somnar nästan alltid själv (i sällskap av dina tre gosiga kaniner som du älskar ofantligt mycket), sover hela natten och skulle nog kunna sova länge på morgnarna om det inte vore för din morgonpigga syster. Oftast får hon vara uppe själv med pappan någon timme innan de kommer in och väcker dig. Att vi vill att du ska kliva upp beror på att vi måste hålla er syskon något så när synkade annars kommer hela familjen att gå under.

När det gäller mat äter du väldigt bra när det kommer till proteiner och kolhydrater. Du skulle kunna smälla i dig ett helt korvpaket tror jag om du fick (men det får du inte) och en hel skål med pasta. Såser och sånt är du mycket tveksam till men du har i alla fall börjat provsmaka genom att doppa fingret. Du älskar också att vara med vid diskbänken och laga mat.

Greta har börjat retas lite med dig Olof. Hon tar din gosiga kanin, viftar med den lite framför dig och så springer hon i väg. Hon är snabbare än dig så du hinner inte ikapp och springer därför efter henne gråtandes. Oftast upptäcker jag eller pappan vad som pågår och då säger vi till Greta att hon måste ge dig kaninen. Den är ju din. Och då händer samma sak varje gång: Greta ger dig kaninen, du blir glad men ger tillbaka kaninen med en gång så att hon ska kunna springa iväg med dig efter sig igen. 

När det gäller våra rutiner så dricker ni välling på morgonen och äter sedan en andra frukost med oss föräldrar. Ni sover ett par timmar på förmiddagen och äter sedan lunch tillsammans med den av oss som är hemma. För det är nytt denna månad. Jag har börjat jobba och det funkar jättebra. Varannan dag är ni med mig och varannan med er pappa. Ni trivs lika bra med oss båda två. På eftermiddagen går vi ut och beroende på väder så går vi antingen en promenad eller leker i någon av lekparkerna här runt i kring. Eftermiddagsfikat är ofta en smörgås och lite välling. Sedan leker ni lite fram tills att det är dags för ett eller två avsnitt av "I drömmarnas trädgård". Sedan äter vi middag allihop tillsammans. På kvällen badar ni varannan dag och äter ett kvällsfika beroende på hur bra ni har ätit till middag. Efter fika och bad kryper ni upp i vuxensängen (där vi ställt en pall nedanför så att ni ska kunna krypa upp själva) och jag läser fem böcker för er. Vilka fem bestämmer vi tillsammans men favoriter just nu är: Molly i staden, Ellens boll och Ingrid ska resa.

Ni har båda två fått ännu fler tänder. Jag tror att ni båda två har fått era hörntänder och sammanlagt har ni nu sexton tänder vardera: åtta uppe och åtta nere. Men jag vet inte precis för ni är mycket känsliga med era munnar. Dom är era och ni vill inte att vi ska vara där och känna (eller borsta).

Kära kära Olof och Greta. Ni är så fina mot varandra. Ni har börjat kramas och gosa när vi sitter vid bordet. Flera gånger under en dag så drar ni iväg själva och leker. Ni jagar varandra och skrattar så att hela lägenheten blir full av fjärilar och solsken. Ni gör varandra modigare. När du Olof vågar åka rutschkana så vågar du också göra det Greta. När Greta vågar duscha ansiktet så vågar du också det Olof. Ni gör också varandra tuffare gentemot oss föräldrar. Om du vägrar att sitta vid bordet Olof så triggar det ofta Greta att göra likadant. Och får någon av er ett nej från någon av oss föräldrar så kommer den andre som ett skott för att testa om nejet även gäller den andra.

Ni är båda två helt förtjusande, roliga och kärleksfulla barn som både jag och pappan är så glada över att få leva tillsammans med. För det gör vi. Vi lever verkligen tillsammans. Det mesta vi gör, gör vi tillsammans. Ni har till och med varit med mig ute och övningskört en del under den senaste månaden. Då sitter ni så tysta och tålmodiga i baksätet och tittar ut över staden som vi åker genom. Det är en gåva att få vara mamma till er två. Jag och er pappa älskar er så våra två små lejonungar.

Hurra för ettan och tvåan som blev arton månader i fredags!

Livet som blev en berg- och dalbana

Min bloggkompis Frau Anna kallar det här livet som jag lever just nu för teatermaskerna. Ni vet den där klassiska bilden med en glad och en ledsen mask som (väl?) symboliserar teaterns bredd. Den är ytterst applicerbar på veckorna i mitt liv: Ena veckan jobbstart (yay!) och mormor till sjukhus (nej!). Andra veckan ett liv som tar slut (NEJ!). Tredje veckan avklarad teori och barn som blir ett och ett halvt (YAY!).

Det här berg- och dalbanelivet passar inte mig alls. Jag har med åren blivit en sån som tycker att det kittlar och snurrar lagom om jag sitter på en häst på en stilla karusell. Så när det blir så här – att jag kastas mellan högsta toppar och sedan ner i de djupaste dalar för att sedan skjutas upp igen – så blir jag allra mest bara utmattad. Igår var jag så slut som människa att jag bara somnade mitt i allt, sådär rakt av. Då var Ulf och Oggi så bra. Dom förstod att jag var en människa på gränsen så de gick ut i en timme och lät mig bara vara. Sedan åkte jag ner på stan för att träffa en tvillingmamma som jag lärt känna genom bloggen. Och det var fint. Hur vi satt där på ett lördagsstojigt ställe vid Stureplan och pratade om hur man gör för att få livet att gå ihop. Det är svårt och vi kom inte fram till någon lösning där under eftermiddagen men vi fick i alla fall varandra att känna oss mindre ensamma. Det är en bra känsla mitt i allt och Lisa, åh Lisa är en strålade bekantskap.

Men karusellivet alltså. Saknar det.

Firarmiddagen på Wagamama

Tanken var att vi skulle ha bott på hotell i Stockholm igår. Allt var bokat och klart och i planen ingick en middag på en restaurang som ligger om hörnet från vårt utvalda hotell. Nu har ju livet gjort att omständigheterna runt detta med hotell blivit en del av vår vardag: Förra veckan bodde vi en natt i Örnsköldsvik och nästa vecka ska vi bo på en natt i Sundsvall. Eftersom tre hotellnätter på en månad kändes överdriven, även för en lyxapa som mig själv, så bokade vi av hotellnatten i Stockholm. Men middagsplanen fick bli kvar.

Så igår slöt fyrklövern upp med det femte lyckosamma bladet, min syster aka barnens älskade moster, för en tidig middag på Wagamama.

Förutom att riva sönder bordstabletterna så åt Olof och Greta medhavd burkmat och jag är så glad att de accepterar sådan igen. De har haft en lång period då de vägrat mat från burk men det embargot verkar de ha släppt på till allas vår glädje.

Resten av kvällen var Olof helt förundrad över kockarnas arbete som han följde med stort intresse från sin plats.

Som sagt. Helt förundrad, uppslukad even.

Ulf var också med under middagen så klart.  

Förutom det något uppmärksamhetskrävande av att vara ute och äta med två stycken ett och ett halvtåringar så hade vi en himla fin afton. Jag åt en fabulös sallad med mandarin, kyckling och cashewnötter bland annat. En utmärkt firarmiddag på alla sätt och vis.

Fem tecken på bästa fredagen EVER

1. Firandet av Oggis artonmånadersdag som inkluderade ryggsäckarna blev en sån succé. Eller, Olof är väl medium intresserad av sitt bi men Greta. Greta! Hon som inte brukar bli så galen i saker har nu trillat dit. Rejält. Hela dagen har hon sprungit runt med sin lilla katt på ryggen. Efter kvällssagan pussade hon den godnatt men vägrade sedan lägga sig utan den i sin säng. Lilla Greta jag dör så gulligt detta är: att hon sover med sin nya ryggsäck i sina armar i natt ♥♥♥♥♥

2. Jag klarade teoriprovet i dag! Untz untz untz bara uppkörningen kvar nu. Overkligt. Insåg när jag satt i provsalen att jag kommer att vara den första kvinnan i min familj att ha tagit körkort. Min mamma har det inte, mormor och farmor hade det inte. Tidigare generationer hade inte ens bilar så att ... Okej, kom på att min faster har körkort men ändå. I en matrilinjär härstamning (farmor tillagd) så blir jag den första någonsin. Det är alltså historia jag skriver.

3. Drack champagne för att fira av uppenbara skäl. Samt tittade på finalen av På spåret.

4. Åt innan dess middag på restaurang och barnen var så fina och glada och ... upprymda. Precis som jag. Min syster var med där och för resten av kvällen. Bästa sortens bonus.

5. Började se Orange is the new black och tamejtusan om jag inte har hittat en ny favoritserie?

Mmm. Ja! Mycket bra fredag. Jag älskar den och jag svär jag kommer att vårda minnet av den resten av mitt liv.

Idag blir dom ett och ett halvt år

Det är inte bara alla hjärtans dag idag. Det här är även dagen då Olof och Greta blir arton månader.

Detta firade vi i morse med att de fick paket. De har nu kommit till en ålder då de fattar – och älskar – det här med presenter.

Vad kunde det vara?

Nämen är det inte ... ?

Visst ÄR det! En alldeles egen väska. Gretas och Olofs första.

Båda barnen älskar väskor så det var på tiden att de skulle få sina egna.

De här små ryggsäckarna är inte bara anpassade storleksmässigt till små minimänniskor.

De är även anpassade till föräldrar eftersom de kommer med en sele. Jag vet att vissa tycker att det är kontroversiellt och knäppt och fel att ha koppel eller selar till små barn. Men är man ensam med två stycken barn som gärna springer iväg åt olika håll så tror jag att det här kan vara ett helt perfekt sätt att så där lite diskret ha koll på sina yrväder.

Den där selefunktionen är något man kopplar på om behov finnes. Och det återstår ju att se. I övrigt ser de ut som, och är, ett par helt vanliga ryggsäckar.

Ett par helt vanliga urgulliga och totalt förtjusande ryggsäckar som både Olof och Greta redan älskar. De har gått runt med de här väskorna på ryggen hela morgonen och förmiddagen. Våra stora små barn.

Det kom ett rop på hjälp

Jag fick den här kommentaren här om dagen:

Hur gjorde du för att synka dem när de var bebisar? När började du med detta? Hur länge helammade du? Dubbelamning? Hur fick du dem att somna på kvällen (samtidigt)? Och sova på natten? Hur länge var ni båda föräldrar hemma på heltid?

Mvh fyrbarnsmamma med tvillingar på 6 veckor som snart bryter ihop av allt kaos, skrik och gnäll dygnet runt. Inga rutiner. Inga mönster. Och jag som borde vara expert...

Kära fyrbarnsmamma!

Ah. Det där med synkning. Som det pratas om synkning när det gäller tvillingar. Det känns som att det var det enda jag och Ulf pratade om och strävade efter i många månader. Jag vill kort säga detta: Vi fick till det. Till sist. Men det tog ganska lång tid. Samtidigt vill jag också säga att vi har ett par vänner som fick till synkningen med sina tvillingpojkar efter bara några månader. Jag tror att de följde en metod som skapats av Gina Ford (där man tex ger mat och låter barnen sova på bestämda tider) och det verkar ha passat dom helt perfekt. Kan vara värt att kolla upp om man gillar tanken på att följa en metod.

För vår del skall det sägas att barnen hade en något så när fungerande dygnsrytm rätt tidigt. Det vill säga att de förstod att sova mer på natten och vara mer vakna på dagarna. Som jag minns det började detta redan på bb men det kan mycket väl vara något jag bara hittar på. Med det inte sagt att vi inte var vakna en del på nätterna. Det var vi. Men de längre sovpassen skedde i alla fall då. Den enda synkningen som vi fick till i början var att både Olof och Greta sov samtidigt på eftermiddagen då jag gick en lång promenad med dom på en-en och en halv timme. Efter den promenaden dubbelammande jag dom. Resten av tiden på dygnet så fick dom sova "när dom ville" för jag upplevde det som att jag/ inte hade något annat val. Jag försökte lägga dem samtidigt men de följde sin egna rytm så att säga. Efter dubbelamningen där vid middagstid kompletterade vi målet med ersättning. Sedan försökte vi hålla dom vakna fram tills kvällsflaskan. Det vill säga att vi försökte rida ut gnölfesten som kvällarna alltid innebar.

Jag helammade aldrig. Vi började ge båda barnen ersättning redan på bb. Det gjorde vi för att jag och Ulf ville det. Vi ville kunna dela på ansvaret och belastningen det skulle innebära att mata två. Ganska snart blev det framför allt Greta som ammades pga hon inte tyckte om ersättning samt att Olof hade svårt att få ett bra tag vid mina bröst. Det här är ett beslut som jag inte ångrar men det ledde också till att jag inte ammade längre än tills dess att de var cirka fem-sex månader. Jag hade gärna fortsatt längre men då ville varken Olof eller Greta ha bröstet längre. Flaskan gick ju så mycket snabbare. Det är många tvillingmammor som dubbel- och helammar men jag var alltså inte en av dessa. Kanske finns det någon som läser här som helammade sina tvillingar som kan dela med sig av sina erfarenheter?

Jag och Ulf har aldrig varit lediga båda två på heltid. Första månaden arbetade Ulf mer än heltid och vi fick hjälp av min mamma. Att hon flyttade in hos oss berodde på att jag var i sånt uruselt fysiskt skick den första månaden (pga sängläge i fyra månader plus kejsarsnitt) och att hon bor sjuttio mil från oss. Att be om hjälp är viktigt men det behöver inte alls vara på den nivån som det var för oss. Till exempel älskade jag att min faster kom förbi några gånger med mat så att vi fick äta något annat än korv med bröd. Efter den första månaden gick Ulf ner i arbetstid till deltid och så har det sett ut sedan dess. Jag har varit helt ledig och Ulf har jobbat deltid. I början var det nödvändigt för oss av flera skäl, senare har det mer handlat om att Ulf har velat vara med barnen så mycket som möjligt. Kan båda vara hemma så är det en helt fantastisk sak att göra. Det är inte alla som har råd eller möjlighet, det vet jag, men jag är nästan avundsjuk på mig själv för att vi klarade av att lösa det. Så bra har det varit för oss som familj.

Dina tvillingar är bara några veckor gamla än men trots det kommer det ganska snart bli bättre. Mycket bättre. Jag tror så här till en början att det kan vara bra att försöka få till rutiner för dig. Så att du får andas någon stund varje dag. Att bestämma när du ska få duscha. Att du ska få gå en promenad själv en dag i veckan. Äsch. Vad vet jag? Du vet bäst vad du behöver för att överleva.

Finns det några tvillingföräldrar med äldre syskon som läser här? Har ni några erfarenheter att dela med er av? När blev allt lättare för er?

Till sist. Här är några länkar till inlägg som jag skrivit tidigare om rutiner bland annat. Då är Olof och Greta några månader gamla men de kanske kan fungera som en skiss till hur en dag kan läggas upp?

Massor av kramar till dig kära kämpande tvillingmamma! Och alla ni andra som också går igenom den där första URJOBBIGA tiden som det innebär att ha två gnöliga (men gulliga) små bebisar.

Min vecka som tvillingmamma (tvillingarna fem veckor)
Som ett slarvigt laddat batteri (tvillingarna sex veckor)
Utvilad och upplyft och lite pirrig (tvillingarna tio veckor)
Kvällsrutinen (tvillingarna fem månader)
Våra rutiner (tvillingarna fem månader) 
Våra rutiner (tvillingarna sex månader)
 

Grannar

Sedan vi flyttade till lägenheten med de skeva väggarna har två saker hänt när det gäller min relation till grannar. De närmaste, det vill säga grannarna i vårt hus, har jag inte längre någon som helst koll på. Vi bor i en vansinnigt stor bostadsrättsförening. Jag vet inte ens hur många portar som går till vår gård. Så stor är den. Det gör att grannsämjan är lite sådär. Alltså, ingen är väl direkt otrevlig eller så men det är inte alla som hälsar på varandra i trappuppgången. Sånt. Märkligt nog har jag också anpassat mig till det där. Jag hälsar så klart på alla jag möter men jag inser att jag inte lägger dem på minnet. Eller så kanske jag inte har träffat samma personer fler än en gång? Omöjligt att veta men det känns som att det är nya personer som dyker upp vid varje möte.

Den andra saken som skett är jag att jag nu för tiden har en helt overklig koll på mina grannar tvärs över gatan. De här nybyggda husen har stora fönster och därmed stor insyn. Särskilt nu när det är så mörkt ute och de flesta har det ljust inne = dvs att det är som akvarier på andra sidan gatan. Jag är väl inte en fulländad krukväxtindian men varje gång jag drar ner rullgardinen i vårt sovrum, eller vattnar blommorna, så stannar jag ofta till en liten stund och tittar. Det är inte en lång stund, det känner jag inte bekväm med, men det blir ögonblicksbilder som tillsammans börjat bilda en film i mitt huvud.

Vi har familjen vars köksfönster ligger snett mot vårt som rätt ofta är i fas med oss. Som äter frukost ungefär samtidigt. Som tänder några ljus på helgen och släcker lamporna ungefär vid samma tid om kvällarna som vi gör. Jag skulle tycka rätt mycket om den familjen om det inte vore för att de har en sån hemskt naturlig inställning till nakenhet. Jag vet inte om ni minns att jag redan första dagen i vår nya lägenhet såg mammans boobs när hon lattjade runt i köket? Något senare svingade mannens pejniz förbi under kvällssläckningsrutinen och sedan dess vilar en genans över deras fönster.

Mest spännande är kontorslokalen snett över gatan där det verkar pågå någon slags märklig familjerådgivning då och då? Upplägget är att ett par människor sitter i en soffa och ser lite olyckliga ut. Mitt emot dem sitter en man, allt som oftast klädd i en röd duntäckjacka och pratar. Han ser ut som att han ständigt är på språng men samtalen kan pågå i någon timme. Mycket gåtfullt och fantasieggande det där.

Familjen som alltid sitter vid matbordet med var sina datorer samtidigt som barnet tittar på tv dricker hemskt mycket läsk. Mannen som stretchar på balkongen har jag inte sett på ett tag men det beror väl mest på årstiden. Mannen som verkar tycka om att laga mat hade jag ett underbart moment med när han vispade en sås i takt till en låt som jag lyssnade på. Lägenheten med den stora bokylleväggen och dubbla lampor i fönstren har jag inte sett några personer i men jag tycker hemskt mycket om deras fönster. Jag tittar ofta upp mot det för det ser så trivsamt ut där. Här om kvällen upptäckte jag en ultraljudsremsa på kylen hemma hos det där lite yngre paret som har hängt tavlorna så fint på en av sina väggar. Det hade inte suttit där förut och jag blev alldeles upprymd. Och ja. Det var väl ungefär precis då som jag förstod att jag nog behöver ta och skaffa mig ett liv igen.

Jag jobbar på det.

Prognos: hest i höst

Tack vare min syster kommer jag att ha tappat min röst lagom till att september blir oktober. Längtar redan så sjukarns mycket!!!!!!!!!! Samt skall tydligen gå på rave? Var väl på tiden att jag fick uppleva det också.

Runt runt runt

Att vi har hållit på och styrt runt möbler här hemma (för att göra plats för Ulfs fotostudio) har lett till att hemmet plötsligt har blivit till ett spännande tivoli eller lekplats där man kan springa runt runt runt. Det syrran gör ska också brorsan göra. Och vise versa. All denna energi alltså. Som jag önskar att de kunde dela med sig av den.