En fredagslista

Hur såg du ut för prick ett år sedan?
Den 31:a januari 2013 var vi på Moderna museet. Mitt hår var betydligt kortare och bebisarna betydligt mindre än idag. Annars ser allt ut som nu skulle jag säga: samma glasögon, samma favorithalsduk.

När vaknade du i morse?

Första gången vaknade jag 06:15 av Greta som kom in i sovrummet och ville upp i sängen för att gosa med mitt hår. Andra gången vaknade jag 07:30 av Ulf som kom in och kröp ner bredvid mig för att vara nära och säga att det blivit dags för frukost.

Vad var det första du tänkte när du vaknade? 

Första gången: är det natt eller morgon?
Andra gången: mnååååhåhåhåhåååååå! jag vill sova längre! 
Båda uppvaknandena var dock väldigt mysbara.

Har du ringt nån i morse, vem och vad sa ni?

Nej. Jag ringer väldigt sällan någon på morgonen. Låt mig säga aldrig?

Vilket humör är du på?

I grunden glad. Ovanpå det är jag lite nervös och pirrig inför jobbstart samt allt det här med körkortet.

Har du ont någonstans?

Nej.

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?

Hum. Inget? Konstigt. Beror nog på att jag har så många små fjärilar i magen just nu. Samt att jag står mig väldigt bra på min nya frukost. Den består av två knäckebröd med Den Skrattande Kon, skivad tomat samt örtsalt. Juice. Kaffe med mjölk.

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Ett överkast från Mille Nottis rea.

Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?

Någonsin? Ooouf! Ingen aning. Det var ju för hundra år sedan. Men rolig trivia är att min man jobbade med internet och uppkopplingar över världen och sånt långt innan de flesta av oss ens visste vad det var. Redan då var vi ihop. Vilket alltså innebär att vi har varit ihop i ungefär hundra år.
Första hemsidan idag? Facebook för att se om min vän Jenny sett och reagerat på det drömmiga semesterhus som jag hittat åt oss. Ett hus i Frankrike med pool och balkonger och terrasser där vi ska hänga sommaren 2015 om jag får som jag vill.

Vad ska du göra ikväll?

Slå mitt livs andra bea och sedan äta den med kött och strips och sallad som alltid på fredagar. Min syster kommer, det är också tradition. Vi ska snacksa och titta på På spåret.

Vilken är den första låten du sätter på idag?
Oh! Det blir spännande. Jag vet inte? Jag har fortfarande en hög med skivor som jag testar. Igår klarade tex Oasis Defenitely Maybe sig vidare medan ett par skivor av Mauro Scocco åkte ut.

Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Jag vet inte precis men jag gissar att jag satt på samma plats och bloggade. Jag brukar göra det på förmiddagarna då Olof och Greta sover.

Vad har du på dig idag?
Det här:

Dvs mjuk tröja från HM och lite för stora chinos från Tommy Hilfiger.

Och helgen då, hur blir det med den?
Det här är min sista helg som föräldraledig. Detta firar jag med att övningsköra och göra om arbetsrummet. Yay.

Listan kommer från Niotillfem.

Klätterfasen

Det här är en av de vanligaste synerna hemma hos oss nu för tiden. Greta har alltid gillat att klättra och har nu under de senaste dagarna upptäckt att hon kan klättra högre, mycket högre, än vad hon kunnat tidigare. Hon är en säker klättrerska så jag är aldrig särskilt orolig men minst en gång om dagen hör jag ett ynkligt jämrande från någonstans i lägenheten. Då är det Greta som tagit sig upp någonstans men sen inte vågar ta sig ner igen. Så sitter hon där med vita knogar, fastklamrad i någon hylla eller så. Trots viss gullighet ser jag ändå fram mot att den här fasen ska gå över.

Bäst på TV just nu? Jills veranda

Jag har ett nytt favoritprogram på gammel-tv: Jills veranda som går på SVT1 på onsdagar klockan 21.00

När jag läste att det skulle komma ett musikprogram gjord av en kvinna (briljanta producenten Agnes-Lo Åkerlind) med en kvinna (Jill Johnson) så kände jag att det inte bara skulle bli intressant och roligt att titta på utan att det också tamejfan var mitt ansvar som (räkne)feminist att titta. Det skall sägas att jag inte är ett fan av country men jag är ett fan av Jill som måste vara en av Sveriges mest sympatiska artister? Jag har bokat in henne som gäst många gånger och hon är precis sådär trevlig och varm som man föreställer sig.

Hur som helst. Jills veranda är ett program som tar sig in under huden. Gästerna som kommer till Jills hyrda ranch är inbjudna för att programmet ska leda någon vart och inte bara för att de "är kända" eller "är skickliga musiker" eller "sköna personer". Nu är de visserligen även allt detta men de bjuder också enormt mycket på sig själva, inte minst när de tvingas att testa sina egna gränser för vad som känns bekvämt. I gårdagens avsnitt fick till exempel Kakan Hermansson sitta hemma hos en anhängare av Tea Party-rörelsen och höra att hon kunde bli botad från sin homosexualitet. Det var plågsamt att se hur Kakan bet ihop för att senare bryta ihop hemma på Jills trygga veranda. I avsnittet innan fick Titiyo besöka orten där Klu Klux Klan bildades. Kort sagt kan man säga att vara brun eller gay inte hör hemma i den amerikanska södern. Och att låta två countryälskande kvinnor med just denna avsaknad av uppenbar tillhörighet söka sin plats i denna oerhört vita och heterosexuella kultur är inget annat än fantastiskt. Lite förvånar det mig dock att Jill tycks så aningslös: hade hon verkligen inte reflekterat över vilken bakåtsträvande kultur hon sökt sig till? Att hon inte noterat avsaknaden av andra etniciteter och sexualiteter än en vita straighta i countryn låter bara för konstigt. Eller så är hon den perfekta spegeln av hur vissa lever/tänker/är? Ignorance is a bliss.

Det är ett snyggt program, både visuellt och musikaliskt. Jag håller med den kritik som menar att det saknas lite fakta, följdfrågor och så vidare. Men i slutändan spelar det inte någon roll tycker jag. Programmet är gjord med sån stor värme och respekt för människan och dess relationer att det blir ett program som flyttar in i hjärtat. Jag kommer på mig själv att flera gånger om dagen tänka på saker som hänt i programmet och det mina vänner, är riktigt bra tv det.

Titta på Jills veranda: SVT1 onsdagar 21.00 eller på SVT Play

Halkbanan ba boom!

Under några timmar i eftermiddags sladdade jag runt på Bromma halkbana och nu är det sista steget taget för att jag ska få skriva teorin och köra upp. Alltså! Om det inte vore för att jag är så sabla trött skulle jag springa runt och boybandskrika av lycka men istället njuter jag av eftersmaken som relateras till segerns sötma och sånt. Och även om kanske inte prick alla i det här hushållet hyste samma känslor som jag för det där intyget (som jag ville rama in. Skoja! Nej. Skoja inte.) så är känslorna just nu ---> Hurra! Yay! Heja mig!

På badhuset

När vi var i München i december så upptäckte vi att både Olof och Greta hade kommit över sin första poolskräck. Jag vet inte om ni kanske minns den där skräcken som gjorde att vi hängde på första trappsteget ner i ett poolområde en vecka i Grekland förra året? Hur som helst så blev Greta helt galen av lycka i lyrrhotellets pool där runt den första advent och sedan dess har vi pratat om att åka till något badhus. Och igår hände det.

Vi åkte till Forsgrenska som ligger på Medborgarplatsen och det var en helt fantastiskt fin sak att göra med barnen. Nu var plaskpoolen inte så varm som jag hade fått för mig att den skulle vara så vi kunde inte bada mer än ptja tio-femton minuter innan både Olofs och Gretas läppar var helt blåa. Men herregud så lycklig Greta var under de där tio minuterna. Hon kunde inte hålla känslorna inne: för varför skulle man? Hon skrattade och flaxade och sprattlade och pekade och tjöt av glädje. Olof var lite mer försiktig runt det hela och ville helst hålla sig vid kanten där han kunde spana ner på de som motionssimmade i den stora bassängen samt spana upp på de som motionerade på löpband.

Med oss i plaskpoolen var också två tjejer som var sex och ett halvt år. Dom var också tvillingar och enligt dom var det var det bästa dom visste. Dom hade alltid sin bästis med sig sa dom och både jag och Ulf nawwwade ihjäl oss inombords. Överhuvudtaget var övriga badgäster väldigt fina mot våra barn. Toleransen och de varma leendena i omklädningsrum och dusch över att det står en liten person där och glor. Olof blev dessutom erbjuden att dela en frukt med en äldre gubbe inne i herrarnas omklädningsrum.

Finast av allt var den stora grupp med skolbarn som lugnade ner sig i sin stojighet när de upptäckte Greta som också stod och väntade i entrén efter badet. "Hallå, det är en bebis här!" ropade dom och alla blev helt stilla och försiktiga och de vinkade till Greta som blev alldeles uppfylld av de stora barnen. När de gick följde hon efter och stod sedan i dörren och tittade efter dom länge länge. Lättrörd som jag är dagar som dessa fotade jag snyftande detta ögonblick. Fina lilla Greta. Hon och hennes bror börjar bli så stora nu.

Var är lilla handen?

Var är lilla handen?

Var är lilla handen?

DÄR är lilla handen!

Åh, jag älskar Gretas och Olofs lilla hand.

Så länge jag kan minnas har jag sjungit en enkel melodi om barnens händer varje gång jag tagit på dem en tröja. Den har underlättat många gråtiga och bråkiga påklädningar. Här om dagen kom Olof och Greta på att de kunde gömma sina händer i tröjärmarna. Ungefär ett hundra gånger kom de på det och jag fick sjunga sången där handen är försvunnen och sedan plötsligt dyker upp igen, redo för att bli älskad och pussad. Får jag som jag vill kommer jag att sjunga den hundratals gånger till för jag älskar Olofs och Gretas små händer. Och att pussa deras mjuka handflator skickar ett wow rakt in i hjärtat. Varje gång.

Ett behov av att vara i ständig rörelse

Vi har haft en del konflikter om detta. Skillnaderna oss emellan. Hur jag har ett behov av att vara i ständig rörelse för att överleva. Hur Ulf gärna håller sig helt stilla och nästan är så långsam att det ibland känns som att han dras bakåt. Frustrationen över att inget händer. Irritationen över att allt måste hända så snabbt. Allt är en fråga om perspektiv och person.

Samtidigt är det också just de här två karaktärsdragen som gör att vi älskar varandra. Utan Ulf är risken stor att jag skulle spinna iväg ut i universum och försvinna in i ett svart hål av hetsig överaktivitet. Utan mig skulle Ulf stagnera och skrumpna ihop till ett torrt litet livlöst frö. Så vi behöver varandra för balansen. Vi är yin och yang, vi kompletterar varandra och alla de där romcomklyschorna. Dessutom. Vinsten! I att vi båda två önskar att vi var mer som den andra. Det här är vår kärleks fundament. Det skulle jag säga. Att jag avundas hans lugn. Att han beundrar min drivkraft. Och så vidare.

De här sakerna jag behöver påminna mig om. För just nu är jag inne i en period då jag verkar ha ett ännu större behov av förändring och rörelse. Kanske beror det på att så stora saker är på väg att ske? Att jag ska börja arbeta igen med allt vad det innebär. Att jag utsätter mig för plågan (ja, för mig är det en plåga) att ta körkort. Att barnen ska börja förskola (dock oklart var, hur, när). Hur som helst så kanaliserar jag detta genom att vilja ändra på allt jag ser. Så vi flyttar om i lägenheten. Vi optimerar och förbättrar. Jag rensar ut min garderob, bland mina skivor, filmer, böcker. Jag säljer, skänker, slänger och det ger viss tillfredsställande men det är som att jag inte kan få nog just nu. Här om dagen sa jag till Ulf att varje avslut innebär ett startskott för nästa sak som behöver göras för mig. Obs: inte alls så deppigt eller otacksamt som det kan låta. Mer en definition av vad det innebär att vara en person i behov av att vara i ständig rörelse.

Ågud.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver allt detta. I brist på terapeut får det kanske bli så här? Eller så är det ett omständligt sätt för mig att komma fram till att hajen är mitt inre kraftdjur. I alla fall just nu.

En dag i januari i Hummelviken

Eftersom diverse väderappar hade utlovat sol och milda grader bestämde vi oss för att åka en tur till Hummelviken i lördags.

Men någon sol eller milda grader såg vi inte det minsta av. Snö däremot. Massor.

Vi trotsade den råa kylan och gungade lite.

Det var jättekul!

Som i ett fåfängt försök att bli lite varma gick vi in i vår iskalla sommarstuga. Där upptäckte vi att vi inte hade varit där sedan i oktober.

Men det där med att försöka bli lite varma av att vara inomhus gick inget vidare bra.

Gretas blåa små läppar. Olofs stirr pga upptäckten av en trämås som vi har hängande från taket. Inget kunde mitt rekordburriga hår råda bot på trots att det gjorde allt vad det kunde för att breda ut sig och ta plats.

Aja. Vi åt medhavd lunch. Det gick sådär.

 Då var det roligare att dricka mjölk ur riktiga glas.

Så stora dom har blivit våra två lejonungar, inte sant?

Ja, det var en lördag i januari som vi var i Hummelviken. Vi får se när vi åker ut nästa gång. Kanske när det börjar likna vår? Jag sätter allt mitt hopp till våren dagar som dessa. Det är tydligt det.

Så overkligt trött

I tre nätter nu har jag och Ulf fått sova hela natten. Det är första gången på en mycket lång tid som detta har hänt och paradoxalt nog är vi tröttare än någonsin. Jag går ständigt runt med overklighetskänslor och är mycket osäker på om jag sover eller är vaken. Även nu när jag sitter här med min dator i knät: händer detta på riktigt eller drömmer jag bara?

Hjärnan är som i ett töcken. Förmågan att formulera tankar och meningar tycks vara gömd bakom ett mörkt draperi. Sikten dubbel och blicken stirrig. Att övningsköra nu borde vara förbjudet. Det är som att jag är full. Minus den härligt avslappnade känslan.

Kan det inte bara bli vår? Jag lägger allt mitt hopp däri. När det blir vår. Då. Då kommer jag att vakna igen.

... om jag inte gör det om några minuter vill säga och allt detta dravel bara var en dröm.

Slaget om bean, del ett

Så, nu har jag slagit min första bea. Det gick sådär. Det blev en sås till sist, om man nu kan kalla det stabbiga, smöriga, svagt gryniga för en sås? Smakmässigt tycker jag nog att även den mest mediokra köpebean är godare än det där jag höll på att vispa ihjäl mig för i fredags afton.

Jag använde ett recept som jag hittade i Per Morbergs kokbok om svensk husmanskost. Det innehöll:

350 g smör
2 schalottenlökar
1 kvist dragon i vinäger
8 hela vitpepparkorn
1/2 dl rödvinsvinäger
1/2 dl vatten
4 äggulor
1 msk hackad persilja
1 msk hackad dragon
salt och nymalen vitpeppar

Och enligt anvisningar smälte jag smöret sakta. Jag kokade löken, dragonen och vitpepparkornen i vinäger och vatten och lät det reducera till hälften. Jag silade ner lökskyn i en ny kastrull och ställde den i hett vattenbad där jag vispade ner äggulorna till en tjock sås. Vidare tog jag bort kastrullen från vattenbadet och vispade ner smöret (ej den vita bottensatsen) i en fin stråle.

Ändå skar den sig. Två gånger till och med.

Jag lyckades rädda såsen båda gångerna. Första gången genom att göra en ny bottensats av en äggula och lite vatten (i ett vattenbad). Andra gången med hjälp av lite ljummet vatten. Men ändå tycker jag att slutresultatet blev för smörigt, för smakfattigt och lite för grynigt.

Så särskilt lustfyllt var det inte. Jag hade värk i armen av allt vispande. Och så Olof och Greta på det. Grinandes och ylandes runt mina ben. Den där venen i pannan vänner. Den där venen. Mycket framträdande. Lika så bekymmersrynkan mellan ögonbrynen som nu är bortom all botoxräddning.

Hum. Ja, jag får fortsätta att jobba med detta. Att slå en bra bea är ett av mina nyårsmål och med tanke på att alla våra fredagsmiddagar framöver förmodligen kommer att bestå av proteinkälla, köpstrips och bea så har jag många tillfällen kvar att öva på.

Är det föresten någon av er som har något tips att komma med? Någon som har slagit en bea och faktiskt blivit nöjd med resultatet? Kan denne hen bli min coach? Min beacoach.

Fredagsmiddagen, en tradition

När jag var liten åt vi alltid pommes frites och kött på fredagar. Till det en sån där sås, ni vet, där man vispar ihop pulver med mjölk. Oftast valde vi Café de Paris men ibland blev det en Bearnaise. Varumärket var dock alltid det samma, såserna kom från Knorr. Och så en skål med isbergssallad, tomat, gurka och purjolök som vi åt tillsammans med en dressing gjord på Spice Islands Italienska salladskrydda, vinäger och olja. Mamma tyckte att det blev så gott när dressingen råkade landa på frittarna. Varje fredag så långt jag kan minnas åt vi dessa middagar. Mitt bästa var att gnaga på benen, allra helst de fredagar då köttet bestod av fläskkotletter. Jag tyckte alltid att det köttet var hemskt torrt, men runt benet var det saftigt. Jag brukade tjata på pappa om att jag skulle få hans.

Mina fredagar nu för tiden är ett eko från min barndom. För varje fredag nu för tiden äter vi kött med bea och pommes. Det har blivit så. Eller, det är pommes strips den tunna varianten av frittar som landar på våra tallrikar. Köttet kan ibland bytas ut till quorn men oftast köper vi en fin bit kött från den polska delikatess som vi bodde granne med i Vasastan. Vi gör också en sallad till måltiden. Den är organisk och byter skepnad från vecka till annan. Vi måste känna att vi lever lite också, inte sant? Såsen har fram tills ikväll varit butiks- eller färdiglagad bearnaise. Men ikväll ska jag slå min första egna! Vår fredagstradition tar ett litet men vackert steg i och med detta.

Så sitter vi tillsammans vid bordet. Vi tänder ljus och Olof och Greta äter korv och dippar stripsen i bearnaisen och jag älskar dessa förutsägbara fredagar. Den återkommande middagen blir ett tydligt avstamp in i helgen. På fredagar funderar vi inte längre på vad vi ska äta. Vi vet. Och vi vet att det kommer att vara gott. Det kanske låter larvigt men det är något med de här små traditionerna som gör mig glad. Dom gör att jag känner mig trygg.

Har ni några måltider som ni äter vecka efter vecka? Hur är era känslor runt dessa?

Era bästa tips på böcker, filmer, serier och appar för barn som är runt ett och ett halvt år

Här om dagen bad jag om tips på böcker, filmer, appar och såna där mediesaker som barn i Olofs och Gretas ålder kan tänkas tycka om. Och wow vad med tips jag har fått! Här har jag sammanställt listor med allt som trillade in i kommentarsfältet. Hoppas att jag inte missat något? Fortsätt gärna att berätta om fler favoriter som funkat för barn i er närhet.

Jag har inte hunnit kolla eller testa så mycket på Oggi än men hurra vilken himla guldgruva det här känns som! Vi provade Pippi en dag = succé! förutom att vi hamnade i ett avsnitt där någon skum gubbe satt i ett hörn och spelade typ på en såg och allt var väldigt mörkt och mystiskt. Det gillade dom inte. (Inte jag heller om jag ska vara ärlig.) Så har ni några mer specifika avsnittstips tar jag gärna emot det.

Av det som finns listat har Oggi några favoriter. Kolla! och Vems byxor? är nya i boklådan sedan någon vecka eller så och jisses vad jag/vi har fått läsa dom. Om och om igen. Olof brukar bli helt manisk när det dyker upp en nyhet så allt är med andra ord precis som vanligt. Knacka på! har också börjat funka nu när de är ett och ett halvt. Under en period klarade de inte av spänningsmomentet? att "knacka på" så vi fick lägga boken åt sidan ett tag. Nu har den gjort come back.

Jag planerar att testa mig, oss, igenom listan. Närmast ligger att utforska Vem? och hela Stina Wirséns värld, samt hitta några Pippiavsnitt som funkar. Bland böckerna är jag jättesugen på Katarina Janouchs Ingrid-böcker, Max och Maja-böckerna samt Katarina Kruusvals böcker om Ellen.

Alltså. Jag älskar dom här listorna! Och er. Tack för att ni tipsat så generöst:

Appar:
Babblarna.
Tittut för småbarn.
Sound touch.
Ett flertal från företaget TinyHands.
Radioapan (men kanske mer för tvååringar).
Vem-appen.
Färgmonstret.
Miniteve.
Toca boca-spelen.

Böcker:
Miffy.
Totte.
Max.
Bu & Bä.
Richard Scarrys böcker om Misse och Dagge mask.
Katarina Janouchs Ingrid-böcker.
Böckerna om Nejlika av Hanna Zetterberg Struwe.
Max och Maja-böckerna.
Katarina Kruusvals böcker om Ellen.
Vilda bebin.
Okej! Grattis! Kolla! av Anna-Clara Tidholm.
Knacka på, Ut och gå m.fl av A-Clara Tidholm.
Molly mus.
Vem?-böckerna.

Serietidning:
Bamse för de yngsta.

Film/TV/Youtube:
Bamse.
I drömmarnas trädgård.
Pippi.
Hopphatten.
Nalle Puh & Co.
Byggare Bob.
Lilla Röda traktorn.
Pingu.
Teletubbies.
Bullerbyn.
Saltkråkan.
Vem?-filmerna.
Wiggles.
Molly mus.
Lilla spöket Laban.
5 myror är fler än 4 elefanter.

Olofs och Gretas gudsyskon

Det här livet som vi lever med Olof och Greta öppnar upp för många gulliga stunder under en dag. Som det här till exempel. 

Det var i söndags som detta fina utspelade sig.

Emil och Moa, som är Olofs och Gretas gudsyskon, kom hem till oss.

Tillsammans med sin mamma Katarina. Hon och jag står utanför bild och torkar tårar och snyter näsor och är helt ömma i våra bröst över hur sabla mjukt och vackert livet kan bli.

Att våra barn har kommit varandra så nära gör att mitt hjärta växer ett par storlekar.

Moa och Emil har blivit som Olofs och Gretas äldre syskon.

Ja, det är dom ju också. Deras gudsyskon. Som kommer att lära Olof och Greta allt dom kan. ♥

Omflytt pågår

Sakta men säkert, sak efter sak, flyttar vi runt här hemma. Barnrum blir sovrum.

Och sovrum blir barnrum. Det kommer att bli bra det här.

Tonfiskbiffar (Oggis favoriter, del ett)

Jag har fått ett önskemål om att tipsa om lite mat som passar små barn, så små som Olof och Greta till exempel, och det gör jag gärna. Först ut i serien som jag kommer att kalla Oggis lilla kök (nej det kommer jag inte men erkänn gulligt!) vill jag tipsa om det senaste tillskottet i kategorin lättlagad, snabb men ändå god vardagsmat i vårt hem. Tonfiskburgaren som ni ser på bilden medan kan lätt kallas för tonfiskbulle eller tonfiskbiff istället om man vill det förutsatt att man serverar dessa med adekvata tillbehör. Tillredningen av tonfisken är nämligen den samma, det är bara namnet som växlar.

Jag har ätit dessa små fiskisar med hamburgerbröd, sallad och tomat (obs, ät dem inte med tomat det blev inte bra – välj lök istället). Jag har ätit dem med kokt potatis, med potatismos och med remouladsås. Alltid med remouladsås. En gång åt vi dom med frittar för att få lite fredagskänslor. Till detta: remouladsås. Alltid remouladsås som sagt.

Det tycks som att man inte kan gå fel med dessa utsökta små tonfiskdrömmar. Grejen är ---> att de inte alls smakar tonfisk. Inte för att tonfisk inte smakar gott, jag tycker mycket om tonfisk, men det är något som händer i den urenkla tillagningen som gör att den blir extra god. Jag är inte på det klara över prick vad det är som händer, men en sak är helt säker: jag kommer aldrig mer att köpa fiskpinnar för det här är tusen gånger godare och exakt lika enkelt. "Som att öppna en förpackning frysta pinnar och hälla ner i en stekpanna" frågar ni skeptiskt? "Nej", måste jag svara då. Men banne mig: nästan.

Detta är helt enkelt en himla universalfiskbulle/biff/burgare. Jag älskar den. Och bäst av allt: Olof och Greta älskar den också. Kort utvikning: det är inte det bästa av allt, alltså att Oggi också tycker om den. Bäst är att jag älskar den men jag framstår som en mycket härligare person om jag sätter mina barn främst så då gör jag det.

Okej. Så här gör man tonfiskbiff/burgaren from heaven:

Det här behövs för 4 små burgare/8 små biffar:
1 burk tonfisk i olja
1 ägg
1/2 dl ströbröd
Några msk grädde (eller mjölk)
Olja

Gör så här:

• Häll bort oljan från tonfisken och blanda med övriga ingredienser. Mängden adderad vätska varierar beroende på hur mycket olja som hällts bort från tonfisken.
• Forma till biffar. En burk tonfisk blir till åtta små biffar eller fyra pyttiga burgare.
• Stek på medeltemperatur i en skvätt olja, ett par minuter på varje sida.
• Servera med potatismos och remouladsås.
  Eller i hamburgerbröd med sallad, remouladsås och lök.
  

Utrensning pågår och musik som inte håller

Under åren har jag helt klart haft ett hamstringsbeteende från tid till annan. Jag har lagt ner overkliga summor på filmer, tv-serier, böcker och skivor. Böcker bara på grund av att jag älskar böcker samt att jag fick för mig att ett hem med många böcker var ett bra hem. Skivor bara på grund av att jag älskar musik men också kände ett stort behov av att äga den samt ha hyllmetrar som ett slags bevis på hur stor musiknörd jag var. Filmer och tv-serier bara på grund av att jag älskar filmer och tv-serier samt att jag under en period fick för mig att jag skulle bli forskare i ämnet.

Men något har hänt. Mitt behov av att äga har sakta tynat bort till förmån för passionen i att rensa och att frigöra ytor och skåp. Bokhyllan är i en ständig process av utrensning, filmhyllan lika så. Cd-skivorna, dessa reliker från en svunnen tid, har också halverats sedan vi flyttade från Vasastan men än är jag inte färdig.

Tanken är att jag bara ska behålla de skivor som jag vill lyssna på och som dessutom håller för en hel genomlyssning. Målet är att kunna öppna skåpet och bara plocka en skiva och bli amen typ lika glad oavsett vilken det blir. Metoden jag arbetat fram går ut på att Olof och Greta får rafsa fram några skivor var (vilket gör dem rödblommiga av upphetsning! Att få riva ut saker ur ett skåp! Overkligt wow!) och sedan lyssnar vi på dem. En efter en. Eller snarare, vi försöker lyssna på dom för oj vad mycket musik jag har i mina hyllor som inte lägre håller. Antingen känns de hemskt daterade i sitt sound eller produktion eller så står de kanske snarare för en period i mitt liv som skaver, där tonerna tar mig till ställen som inte gör mig något vidare glad. Dessutom: antalet skivor som bara innehåller en bra låt = många. Och antalet skivor som jag köpt och behållit för att det är sånt som man "borde gilla" = alldeles för många.

Det är lite terapeutiskt det här. Det ska jag säga er. Många turer ner för minnenas boulevarder. Det är inte rakt igenom härligt men ganska roligt och, ja, befriande.

Var tusan är fjärrkontrollen?

Fjärrkontrollen till digitalboxen är borta. Som upplöst till inget. Senast jag såg den var den i Gretas hand och jag förstår att vi nu trätt in i Den Där fasen. Gömmarfasen som jag skrattat så gott åt när den härjat mina vänner, bekanta och kollegors hem. Inte riktigt lika munter stämning här hemma när det är jag och mitt älskade tv-tittande som drabbats.

Men okej. Ni som har varit med förr. Var kan vår snart ett och ett halvt år gamla svindlerska ha lagt den? Kan ni inte underhålla mig med lite storys om vad ni hittat var under den här fasen? Förutom att jag kan få skratta så kan det kanske leda mig i inspiration för att hitta fjärrkan. Dvs mitt liv. 

DIY kökslampor i industristil

Vi har varit på jakt efter kökslampor sedan vi flyttade (och råkade krascha en av de två lampor vi hade över bordet förut). Och till sist. Inspirerad av hur Sågverket hade löst det med lampor så skapade vårt hushålls Ernst detta enkla men åh så fina lampverk.

På ett byggvaruhus införskaffades det två krokar och en stång samt svart matt sprayfärg.

Lamporna hittade vi på ikea och efter lite målning av stång och krokar, borrning i tak (ett hemskt trauma om vi skulle fråga en av de mindre upplagorna i familjen) samt eldragning för att få två lampsladdar i ett uttag så blev resultatet så här.

Och jag älskar det!

Tips på film, tv, appar och böcker till barn som är runt ett och ett halvt år?

Både Olof och Greta är på väg genom ännu ett utvecklingssprång och det märks. Inte minst det att vi håller på att få två helt nya barn här hemma. Det som länge kommit smygande, att de gått från att vara omedvetna bebisar till att bli två små åsikts- och känslomaskiner blir allt mer ett klingande faktum: Vredesutbrotten varvas med triumfer över att kunna klättra upp på nya, högre, möbler. Försök till självständighet (som att vägra ha på sig kläder) följs snabbt av behov av att få komma upp i någons famn för att gosa med håret. Båda två leker på ett nytt, lite mer barnlikt, sätt och båda två försöker prata. Dock utan att lyckas. Greta använder samma ljud för allt (tex att få en banan eller gå in och leka med vattenstrålen i handfatet) vilket ofta leder till förvirring och frustration.

I alla fall så märker jag att de är redo för en ny nivå av stimulans. Vi läser samma böcker som tidigare och de tycker fortfarande om pekböcker och repetitionen att lära sig vad allt heter. De tittar fortfarande på I drömmarnas trädgård men efter att svt slutat sända programmet på vardagar så har vi bara en dvd med tre avsnitt som den vuxna delen i familjen börjar känna sig rätt trötta på.

Vi är helt enkelt fyra personer här hemma som är i behov av tips. Vilka filmer, tv-serier, böcker, appar har barn i er närhet tyckt om när de varit runt ett och ett halvt år?

Den där lördagskvällen då jag bakade i mysbyxor

Okej. Så i går kväll stod jag tydligen i vårt kök och bakade chokolate chip cookies iförd mysbyxor. Se, där var en kombination av ord som jag aldrig trodde skulle kunna handla om mig. Bakning och mysbyxor. Jag fattar ingenting. Är det åldern? Är det Oggi? Är detta verkligt? Händer detta mig? Jag vet inte om jag ska omfamna denna nya kvinna som tydligen flyttat in i min kropp eller om jag ska se detta som en livskris?

Inte för att det är något fel på vare sig bakning eller mysbyxor. Rasande bekvämt plagg det där. Men att det skulle vara jag som skulle ha något med endera saken att göra är lika förvånande som att ptja vad vet jag. Är för trött för att komma på något helt osannolikt och häpnadsväckande så inflika fritt valfritt konstigt spektakel här. För jag känner då rakt inte igen mig själv. Men det gör jag i och för sig  sällan nu för tiden. Blir lika förvånad varje gång jag möter min trötta blick i spegeln. Så sliten. Så rödögd.

Jag säger som när barnen har ett av sina utvecklingssprång. Det är en fas. Det är en fas det är en fas det är en fas. Visst måste det vara en fas? Inte kan jag väl för evigt ha blivit en mysbralla som bakar kakor på lördagskvällarna? Nej, då passar det mig bättre att den där lördagskvällen då jag bakade kakor iförd mysbyxor får bli en anekdot. En kort passage i mitt liv som jag kan se tillbaka på med viss värme och förundran.

Jaja.

Äh.

Ett magazine moment

Min tanke var att jag skulle ligga själv en liten stund igår på kvällen och bläddra i några gamla eftersatta tidningar.

Det skulle rätt snabbt visa sig att jag var ganska ensam om den tanken.

Det tog inte många sekunder innan jag hade sällskap en tornado av ettåringar.

Som skulle envisas med att sitta på mig och nypa mig i näsan?

Så här: Det var väl inte helt otrevligt. För bakom näsgreppet gömdes det en mycket gosbar liten en.

Men så mycket bläddrande i gamla tidningar blev det inte.

Jaja. Äsch. Att ha ett stillsamt magazine moment kan jag ha när jag blir gammal. Man måste ju ha något att se fram mot också osv etc mm.
 

Hjälpredorna

Det har blivit så härligt trångt i köket under den sista tiden.

För just nu det finns inget som är så spännande som att hänga vid diskbänken och titta på när det lagas mat. Att skölja grönsaker, provsmaka ingredienser, gosa runt händerna i hackad vitlök. Allt är lika kul. För Olof och Greta.

Och faktiskt, även för mig. Det är lite bökigare, allt tar lite längre tid men äsch. Att ha dom vid min sida när jag gör saker som jag verkligen tycker om. Jag älskar det.

Samt.

Det finns så mycket att notera här. Hur jag lagar vår basmat som jag alltid för hela resten av mitt liv kommer att förknippa med Oggis första levnadsår: den där grytan som baseras på potatis, morötter, lök och buljong och som sedan beroende på dagsform kan innehålla fisk, quornfärs eller korv.

Vidare.

Olofs lugg. Så gullig han blev med klippt lugg. Pappan, som också var frisören vid tillfället, säger oroat att den kanske blev lite kort? Jag bara dånar och påpekar det underbara i att jag nu kan se Olofs ögon utan vidare. Det är sanningen.

Till sist:

Nu ska jag fortsätta med den ommöblering vi håller på med här hemma. Ni ser docksängen och spisen där bakom min rygg? Dom ska byta rum. Bland annat.

Världens godaste rödvinssås

Den här såsen har varit min favorit, och är faktiskt den enda rödvinssås jag sedan lagat, sedan jag hittade receptet år 1999. I år firar alltså jag och såsen svindlande 15 år som festvänner. Den kommer i original från en kokbok med recept från olika Nobelmiddagar och just denna sås tillhör den huvudrätt som nobelprisvinnare och övriga middagsdeltagare fick serverade i 1969 års meny.

Den heter egentligen "madeirasås" eftersom den innehåller en ganska generös skvätt av detta portugisiska dessertvin. Och i motsats till Leif Mannerströms eviga anti-socker-mantra när det gäller rödvinssåser så är det min bestämda uppfattning att denna sås skall sötas med den matsked brun farin som receptet anger. Den ger en ljuvlig lite knäckig smakgrund för övriga smaker att briljera på. Det är också viktigt att inte ersätta schalottenlöken eller smöret med någon annan lök eller olja. Dessa två är som bästa vänner och det vore synd att förstöra en sån utmärkt vänskap.

Det är också viktigt att välja ett rödvin som har en bra smak. Den gamla idén om att man kan "välja vilket billigt vin som helst eftersom det bara ska vara i matlagning" förkastar jag. I en rödvinssås så är det naturligtvis smaken på råvaran som sedan blir avgörande för hur slutresultatet ska bli. Italienska viner med hög fruktsyra brukar passa bra, men allra bäst blir såsen när jag använder de slattar som blivit kvar från tidigare middagar.

När det gäller val av fond så tycker jag allt att man kan tillåta sig själv att experimentera lite. I original användes det kalvfond men jag tycker att jag har uppnått ett lika fint resultat med grönsaksfond. Vinägern skall dock vara av balsamtyp eftersom alla andra bara adderar syra och inget mer.

Jag skulle tro att de middagsgäster som anlände till stadshuset 1969 fick en rätt så mycket tunnare sås än den jag brukar servera. I originalreceptet småkokas såsen endast i fem minuter. Jag brukar låta såsen stå och reduceras i minst tjugo minuter, upp mot fyrtiofem. Blir den för kärv av denna behandling brukar den kunna repareras av en dutt socker, en ny skvätt madeira samt lite vatten (för att uppnå önskad rinnighet).

Såsen kan man sedan äta till en bit kött eller quorn med klyftpotatis. Till en bit rådjursfilé eller varför inte lammracks och en potatiskaka. Den kan helt enkelt ätas till vilken rätt som helst där en rödvinssås kan tänkas passa.

Okej. Så här gör man världens godaste rödvinssås:

Det här behövs:
2 schalottenlökar
1 msk smör
1 msk brun farin
2 dl rött vin
1 1/2 dl madeira
1 dl vatten
4 msk fond på flaska (kalvfond eller grönsaksdito)
1 tsk balsamvinäger
1 krm vitpeppar
1 msk maizena + 2 msk rött vin

Gör så här:

1. Skala och finhacka löken. Fräs den i smör i en kastrull. 
2. Tillsätt farin, rött vin, madeira, vatten, fond, vinäger och peppar. Koka upp såsen och låt den sedan sjuda/småkoka/reduceras i cirka tjugo minuter. 
3. Blanda maizena och vin och vispa ner det i såsen. Koka upp och smaka av. Känns den för kraftig och tjock? Blanda i mer vatten. 

Om det inte vore för att jag redan bestämt att kvällens lammkotletter skall serveras med en rosmarinpolenta och tomatsås hade jag banne mig gjort denna sås redan ikväll. Ni kanske kan göra den i mitt ställe? Jamen JA! vilken strålande idé.

Årets första varannan torsdag på Moderna museet

Trots en aning allvarsamma miner i barnparken så var det ett glatt gäng som åkte till Moderna museet igår för att sparka igång årets upplaga av vår varannan torsdagstradition. Här håller jag dock på att dö en smula eftersom jag styrt upp vagnen för en brant backe. I modd. Jag hatar modd i kombination med vagn.

När vi väl installerat oss i Modernas restaurang var allt precis som vanligt. Barnen åt brödbitar i rader.

Och vi vuxna åt en fantastiskt god lunch. Igår serverade dom en ugnsbakad zucchini som var så sensationell att jag gick till kocken för fråga hur han tillagat den. Nu vet jag, och snart ska jag göra ett eget försök. Blir det lyckat kommer ett recept här i bloggi.

Barnens farfar, alltså Ulfs pappa, var med oss igår. Mycket trevligt. Han är en spännande man han min svärfar. Berättade bland annat historier om när han åkte ner till Italien på sextiotalet liggandes på golvet i en husvagn hela resan från Hässelby till Milano.

Efter lunchen spenderade vi en stund med det vanliga springandet och jagandet. 

Och vi gick till arkitektmuseets lekhörna.

Greta flyttade in i en låda.

Och medan jag läste för Olof ...

Gick Greta och Ulf på upptäcktsfärd.

Greta upptäckte det där som kallas utomhus.

Mycket fascinerande. 

Efter så mycket spring och lek blev det bara naturligt att ta en vätskepaus.

Och sedan gick farfar och Ulf en promenad med Oggi.

Stockholm låg inbäddad i ett helt magiskt vinterljus.

Allt detta fina missade jag för jag stannade kvar inne på museet och var för mig själv en liten stund. Men det var rätt magiskt det med. Faktiskt.