Radiogalan så var den

Igår var det stor radiogala på Chinateatern i Stockholm. Alla som är nåt var där. Det vill säga jag och Matilda Kihlberg. Som synes.

Nej, jag skojar bara. Det var fler där så klart. Bland annat Salem Al Fakir. Han satt framför oss fram tills dess att han tog emot priset för årets mest spelade låt. Keep on walking, jo, den har man ju hört några gånger. Typ 6946 gånger. Efter att han tagit emot priset drog han snabbare än blixten.
(Salem är han till vänster. Hade jag haft tillgång till ett program som jag kunde rita i skulle jag ha ringat in honom. Men nu har jag inte det så snälla ni tänk er en pil plus inringning. Tack.)

Jag och Matilda var nominerade i kategorin Årets Underhållning.
Den vann vi icke!
Det gjorde Lilla Al-Fadji och det var fett fläääääshigt.

Efter att Äntligen morgon blivit utsedda till årets morgonshow och Adam Alsing tagit emot pris som årets radiopratare var det dags för buffé. Jag och Matilda åt och mindes tillbaka på våren. Den känns väldigt avlägsen nu alltså. Men det var fint att minnas.

När vi ätit klart gav jag mig ut på mingeljakt för att hitta Martina Thun. Jag ville så gärna ge henne en kram och säga att det sög att hon och Morgonpasset inte vann sin kategori.
På min vandring träffade jag Pontus Wihman som jag jobbade med på Mix Megapol. När vi stod och pratade gick en jättefull kille förbi oss och sa att vi var exakt lika som bär. Det var jag ju bara tvungen att dokumentera.

Sen minglade jag rätt på Martina! Hon stod på en balkong och drack vin och kände inget annat än kärlek för mig i hela sitt system. Just i detta ögonblick kommer hon på hur bra jag är. Jag fick hybris.

Det är lite oklart hur detta kommer sig. Men Martina och Henrik Kervall visade med hjälp av mun och buskistunga hur lite dom brydde sig om att dom inte vunnit priser under kvällen. Det kan ha varit vinet som bidrog. Eller jag. Det är som sagt lite oklart. Men där och då var vi överens om att posen var Mitt I Prick.

Jag vimlade vidare och hittade Daillou från The Voice och Pär Lernström som jag jobbade med på Mix. Pär ville gärna att vi skulle prata om hur han tänker att ett år ser ut. Det ser ut sådär som han gör med sina händer. Helt logiskt. Jag spelade med.

Sen kom Malin Stenbäck och på fylliska betyder det här tydligen veckans alla dagar. Pär och Malin tjafsade i säkert femton minuter om vilket sätt att tänka vecka på som var det rätta. Japp, jag spelade med. Och fotade.

Min nuvarande producentkollega Fredrik Olsson kastade sig in i pantomimen och passade på att visa med hela sitt kroppsspråk hur det är att arbeta i motvind.

Och sen hjälpte jag och Pär honom att visa hur det ser ut när man arbetar i medvind.
Ja, lite så var min kväll accordnig to my camera.

Nära döden-upplevelse

Jag tillhör en av alla dom som cyklar i Stockholm. Det innebär att jag också är en av alla de som vet hur risigt det är beskaffat att ta sig fram som cyklist. Det har byggts massor av finfina cykelbanor ... som ofta används som en extra parkeringsfil till bilister. Dessa finfina cykelbanor gäller också bara fram till korsningar, för om du till exempel vill svänga till vänster så är du hänvisad till bilarnas körbanor.
Tack och lov är detta oftast inget problem.

Men så finns det dom där. Gubbjävlarna. Som inte vill släppa fram. Som inte tycker att jag som cyklist har något i hans körfält att göra. Idag, vid middagstid, vägrade en man släppa in mig. Istället axade han och hytte med näven. Hade han fått som han velat hade han kört in i mig. Hårt. Siktet var låst. Jag var hans mål.

Frågan är vad denne man i en grå Mazda ville uppnå där i korsningen St:Eriksgatan/Karlbergsvägen? Resultatet hade kunnat bli min död. Var det verkligen det han ville? Knappast. Han tänkte inte så långt. Han tänkte inte alls, den förbannade jävla idioten.

Uppeldad av min nära-döden upplevelse kollade jag upp vem han var via bilregistret. Sånt gör man ganska enkelt nu för tiden. Ett sms och jag får veta att han heter Chester Kenneth Jonsson.

När jag fortsatte att researcha honom så var det som att all ilska rann av mig. Det visar sig att han är en ensam man. En sjuttioett år gammal man som fyller år den andra oktober men som lever ensam i sin lägenhet bara fyra portar bort från mig. Och jag tänker att det enda han har är sin ilska och sin Mazda. När jag tittar på honom ur registrens perspektiv så blir han en sån sorglig typ. Som fortfarande trots att han är sjuttioett år har titeln "tjänsteman" vid sitt namn. Och som förmodligen inte kommer att få några blommor skickade till sig via länken "Skicka blommor med Euroflorist" om bara två dagar.

Fan att äldre ensamma människor är min akilleshäl. Annars hade han fått. Chester Kenneth.

Dagen efter kvällen före

Mina ögon är lite lätt rödkantade, rösten en kopia på Bengt Magnussons, kameran full av märkliga bilder, jag kom för sent till jobbet, har dålig smak i munnen, kallade en av mina bästa kollegor för fyllo (ett skämt som inte landade väl) och ingen cola i hela världen hjälper mot törstman.
Ja, jag hade sjukt roligt igår och jag återkommer om det där med bilderna bara jag lyckas krafsa fram usb-sladden.

Radiodagen

På scen står en man och pratar om en annan man. Mannen på scenen är grym, kanske den mest framgångsrika radioblablawhatever, och han drar exempel efter exempel på vad andra grymma, kanske mest framgångsrika radioblablawhatever har gjort. Vilka dom är spelar ingen roll. Men de har alla en sak gemensamt: de är män.

Jag ska inte säga att seminarierna som jag varit på idag har varit ointressanta. Tvärt om. De har varit inspirerande på det där viset som gör att man för en eftermiddag tror att livet kommer att förändras radikalt. På förmiddagen entusiasmerades jag till att vilja byta karriär till radioreklamscopywriter. Precis efter lunch blev jag hög på den typen av radio som jag gör nu och alltid har gjort: karaktärsdriven och innehållsrik radio. Och under sen eftermiddag ville jag dammsuga världen på nya talanger och ta talradion till nya oanade höjder.

Men. Så sitter jag ändå här med champagneglaset i ena handen och läppglanset i det andra och tänker: vart fan var brudarna idag? Av sammanlagt tre timmars intensivt föreläsande så talade hundra procent män om noll procent kvinnor.

Faktumet skulle kunna göra mig förbannad. Men. Istället tänker jag att arenan är vidöppen. Och fy faan vad mycket bra radio jag kommer att göra i framtiden.

Nu åker jag till Radiogalan och hoppas på att jag och Matilda får ta emot priset som Årets Underhållning, och att jag få se Morgonpasset i P3 den första matriarkala morgonshowen in the history of radio få ta emot priset som Årets Morgonshow.

Cupcake Sthlm

I våra kvarter i Vasastan har det öppnat ett fantastiskt litet bageri. Cupcake Sthlm heter det och ligger på Sankt Eriksgatan 83.
Nu har jag inga bilder där ifrån men stället får mig att tänka på Magnolia Bakery på Bleecker Street i NY.

Precis som där är inte en enda cupcake så där stor och vräkig och jobbig som en monsteruffin kan vara utan alla är små och gulliga. De har spännande smaker som blåbär och lakrits eller roliga namn som Michelle Obama.

Låt mig presentera dagens eftermiddagsfika. Smakerna på fatet är:
1. rödbetsmuffin med cream cheese
2. lingon
3. choklad med karamellfrosting och marsmallows
4. choklad med hallon och saltlakrits
5. blåbär och lakrits

Det var världens bästa Camilla som köpt med sig ett gäng cupcakes till vår eftermiddagsfika. Tänk om alla måndagar kunde vara så här.

Jag Frodo?

Vi pratade om löjligt dyra saker här om dagen. Väskor för 75 000 kronor och sånt. Åka limousin överallt som dom gör i Gossip Girl.

Jag har aldrig varit kåt på pengar. Alltså det är klart att jag alltid har velat ha råd att göra vad jag vill, men grejen är att det aldrig har varit särskilt dyrt. Märkeskläder, exklusiva medlemsklubbar eller vansinniga saker som privatplan har aldrig intresserat mig.

Men så drack jag champagne.
Och så bodde jag på ett riktigt flott hotell.
Och så köpte jag en designerväska.

Det är bara att inse. Jag är förförd. Av lyx. Inte over-the-top-lyx, det gör mig fortfarande helt obekväm, men ansiktscremer från Paris, herrgårdsweekends, middagar på stjärnkrogar .... jag vill! Vill ha! Men det kanske är helt logiskt? Till sist gav även Frodo efter för ringens makt. Men den borde ha haft en sten.

Sötnosar

Igår kallades jag sötnos av en kollega från en annan redaktion.
- Hej sötnos! sa kollegan.
Först fattade jag inte att hon menade mig så det tog en liten stund av förvirring innan jag sa hej tillbaka.
Sötnos. Det var inte igår liksom. Senast jag kallades det var nog av Mattias Ahlgren när jag gick i trean.
I alla fall. Nu när jag sitter här vid mitt tangentbord hör jag en ytterligare en kollega hälsa på några med just "Hej sötnosar!"
Vad är uppe med det här? När blev sötnos inne igen? Aaah, jag känner att jag förlorar mark här.

Höstens andra två tv-serier ...

När jag ändå är igång. Här är två andra tv-serier som det snackas om och som jag har har tänkt att jag ska titta på inom det snaraste. Båda hade premiär i helgen.

Boardwalk Empire
En HBO-serie producerad av Terrence Winter, som skapade The Sopranos. Serien handlar om maffian i den amerikanska staden Atlantic City under förbudstiden. Den är regisserad av Martin Scorsese och har bland andra Steve Buscemi i ensemblen. PEPPEN alltså.



Lone Star
En Fox-serie där piloten är regisserad av ingen mindre än Marc Webb ("500 Days of Summer" och kommande "Spider-Man").
Serien handlar om Robert Allen en bedragare ifrån Texas som lever ett minst sagt invecklat dubbelliv. Jag har tittat på trailern och känner väl ... nja men okej då. Kanske.

The Event

Igår tittade jag på det första avsnittet av The Event. Ni vet, den där serien som är helt sjukt hypad, där inte ens skådespelarna vet hela ploten eller får läsa manuset mer än ett avsnitt i taget. Jag tycker mig ha läst någonstans att bara två-tre avsnitt är inspelade, och de har redan haft premiär!
Och jag är hooked! Ord som kommer till mind är välproducerat, påkostat, välskrivet manus, bra skådespeleri. Det är en komplicerad historia som nystas upp men man har ändå inga problem att hänga med. Den påminner mycket om Lost (den bra delen med Lost) i det att man verkligen inte fattar var serien är på väg. Det är många kittlande frågetecken och än så länge vet man inte vem som är ond eller vem som är god. Den påminner också mycket om Lost (den sämre delen av lost) i det att det tycks vara lite paranormala element som man måste förhålla sig till. Eller ... ? Man vet inte riktigt helt enkelt. Jag kommer i alla fall att fortsätta att kolla några avsnitt till.

Kolla streamat på nätet här till exempel. Eller vänta till söndag då serien har premiär i SVT1 kl 21.15. Serien kommer också att ligga på SVTPlay.

God morgon i helvete heller

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit en morgonmänniska. Pigg som fan har jag vaknat och bokstavligen skuttat ur sängen. Betoningen ska ligga på har varit. För nu är jag en trött trött trött människa på mornarna. Jag snoozar. Är grinig. Jag välter mig ur sängen. Jag har blivit en sån som jag alltid föraktat.

Först tänkte jag att det var åldern. Men man brukar ju säga att man inte kan lära gamla hundar att sitta. Well. Det är inte riktigt mitt problem på mornarna om man säger så.

En fin helg med Juli i september

Den här helgen skulle min brorsdotter Juliana sova över hos oss för första gången. Då gällde det ju att få henne att trivas så att hon skulle vilja göra det fler gånger.
Vi började med att spela blomstermemory. Juli älskar blommor och kan nu namnen på nästan alla i hela spelet.

När vi spelat en stund kom Lilla Äl som är Julis gudmor och andra faster. Vi tre gick i regnet till videobutiken. Två filmer skulle det bli ...

... nämligen Askungen och Den lilla sjöjungfrun. Här ser ni två brudar som var mycket MYCKET nöjda över filmvalet.

Att ha en liten brorsdotter på besök innebär att en hel hop med andra typer också flyttar in. De kan ha namn som Snövit och Askungen till exempel och får sova i hallen medan vi andra sover gott i sovrummet hela natten.

Nästa dag var det valdag och vi gjorde oss extra fina med hårspännen och rött läppglans.

Efter valet tog vi oss en tur till till farmor och farfar i Hörnefors med hjälp av träbilen i Vasaparken. Man skulle kunna tro att makens lekparksoutfit skulle vara lite konstig, men han passade helt perfekt in bland Vasastansfarsorna.

Av allt skoj vi gjorde under helgen var bada skumbad i badkaret den riktiga vinnaren. Juli badade två gånger och vill egentligen aldrig komma upp. Men till sist kom min lillebror som är Julis pappa för att hämta henne och då var den helgen med Juli i september slut.

Vilsen, ledsen, skrämd

Att jag en dag som denna har känt mig vilsen, ledsen och skrämd kanske goes without saying. Jag är väl inte ensam direkt. Ett bra sätt att bli av med känslor av otrygghet och ångest är att gå till jobbet och prata av sig med sina smarta kollegor samt få sysselsätta sig med meningsfullheter. Men. Eftersom måndagar är min lediga dag så fick jag lov att vara lite kreativ när det gällde att ta hand om min ångest.
 
Följande metoder tillämpades av undertecknad idag

1. Titta på Gossip Girl, tre timmar. Funkade inte mer än för stunden.
2. Avfrosta frysen, evighetsprojekt. Funkade inte. För trååkigt.
3. Rengöra kristallkronan i sovrummet, en timme. Gav mest ont i axlarna men funkade förvånansvärt bra mot ångesten. Smärta trumfar ångest.
4. Koka saft, en halvtimme (som en direkt effekt av avfrostningen faktiskt). Funkade ganska bra. Kände mig huslig och rejäl och grundad. Sen blev hallon och rabarbersaften med smak av nejlika rätt god också.

Ja. Så var den dagen nästan över och ångesten har lättat lite. Eventuellt. Det är i och för sig lite krisartat att inse att min strategi vid rädsla och ångest är att bli hemmafru. Det känns inte så modernt om man säger så. Men å andra sidan var jag inte så bra på det. Att vara hemmafru alltså. Jag blev faktiskt mest uttråkad, även om saften blev god.

Valdagen i fem generationer

Jag har precis varit och röstat. Iförd finaste kläderna stoppade jag ner röstsedlarna i respektive kuvert precis enligt planen. Jag har aldrig varit så säker på hur jag skulle rösta som i år.

På mig hade jag också ett halsband som gått i arv bland kvinnorna på min mammas sida i fem generationer. Fem generationer! Jag har fått det av min mamma, som fick det av sin mamma, som fick det av sin mamma, som fick det av sin mamma. Mormors mormor var den första att äga det alltså.

När jag stod där i vallokalen började jag fundera på halsbandet. Vilka val har det varit med om? När min mamma föddes var hon den första på mödernet som gjorde det med rösträtt. Är inte det helt sjukt? Så nära ligger den kvinnliga rösträtten oss i historien. Min mormor har naturligtvis fått rösta under sin livstid, men när hon föddes 1918 hade hade kvinnor inte rätt att göra sin röst hörd.

Hur jag röstade? Jag röstade med hjärtat och hoppas på att vi inom en snart framtid får se en kvinna som statsminister. Det känns som den logiska fortsättningen på nåt vis.

Magnus Ugglas Revy

Igår mötte jag och maken upp med min kollega Fredrik och hans fru Åsa. Vi var redo för att låta oss underhållas.

Det var min och Fredriks gemensamma kollega Magnus som hade premiär på sin revy på Chinateatern. Nu är jag kanske lite partisk med tanke på att jag känner huvudpersonen. Men herregud vad jag skrattade. Efteråt var jag helt hes och hade ont i händerna av att klappa så mycket.

Första akten var en klassisk revy med ordvitsar, sketcher, sånger av Karl Gerhard och sånt. Andra akten var en musikal baserad på Magnus låtar. Det svindlade lite när jag insåg vilken gigant vi faktiskt jobbar med jag och Fredrik.

Gå och se den! Om inte annat för att få se Sarah Dawn Finer som dominatrix i ett av numren i musikalen. Jisses, säger jag bara.

Råkultur

Omdöme:
Jag tror att jag är kär. I en rätt på en restaurang. Det är lite sorgligt, I know, men också lite fint. Eventuellt.

Råkultur har varit hypat länge och när jag tittar bland kommentarerna på AOS är jag glad att jag väntat tills nu med att gå dit. Restaurangen verkar ha haft en seriös dipp för ungefär ett år sedan i kölvattnet av den finfina recension som DN:s krogkommission gav dem. Men nu verkar allt åter igen vara på banan.

Restaurangen ligger i entrén till Sollevi, ett slags holistiskt center för kropp och själ på Kungstensgatan på gränsen mellan Östermalm och Vasastan i Stockholm. Miljön är ombonad och lyckas kombinera känslan av att vara modern med traditionell på ett utsökt vis. Allt är snyggt och genomtänkt och känns ... varm, i brist på bättre ord. Möjligtvis sitter man lite trångt om restaurangen är fullsatt, men vid den tidpunkt som vi besökte restaurangen var detta inget problem.
Servicen som tidigare fått kritik guidade hjälpsamt genom menyn.

Ja, så till maten då. Nio bitar helt perfekt tillagad sushi för 110:- är inget annat är excellent. Förutom att fisken verkligen känns fräsch så kommer de flesta bitar med en liten twist, som makrillen som serveras med ett litet hack av färsk ingefära smaksatt med vitlök. Sushin i all ära men jag skulle ändå gå på de lite mer experimentella delarna av menyn. Det man får på tallrikarna då är inget annat än ren köksglädje. Till exempel pilgrimsmusslan.

Notan hade blivit betydligt lägre om jag inte hade valt den purfärska pilgrimsmusslan som serverades med en tryffel- och kalvbuljong á 120:- i sitt skal. Jag vet – etthundratjugo kronor för en enda pilgrimsmussla är vansinne men också vansinnigt gott. Faktum är att jag skulle göra det igen, men bara på en torsdag. Seriöst: det är bara på torsdagar som pilgrimsmusslan serveras. I ett begränsat antal. Jo då, Råkultur vet hur man ska skapa ett sug efter en maträtt.

Av de olika tillbehör man kan välja på i menyn valde vi Råkulturs picklade grönsaker och en klassisk bläckfisksallad. Båda rätterna var to die for.

Så till min stora kärlek då. För första gången någonsin har jag ätit sushi med kött. Varför ingen restaurang har gjort detta tidigare övergår mitt förstånd. Det är ju genialiskt! I makirullen Momofuku pork knuckle får man en sushirulle fylld med fläsk som kokats i plommonmiso. Och med en svag smak av stjärnanis så lovar jag, jag dog. Fem bitar för 60:- är fantastiskt och utan tvekan den godaste och mest beroendeframkallande sushi jag ätit sen Raw:s friterade räka.

Pris: 329:- (exklusive dricks)
– en halv pilgrimsmussla, en moriawase (nio bitars sushi), en maki (fem bitars sushi), ett tillbehör samt en starköl.

Sannolikheten att se mig på Råkultur igen: 5 av 5

Adress: Kungstensgatan 2

Hemsida: Råkultur

Fler recensioner:
Högsta betyg av DN:s Krogkommission, 5 i betyg.
Allt om Stockholms betygsättare ger i snitt 3 i betyg (typiska betyget är antingen 5 eller 1).
Sushikartan ger i snitt 4,2 i betyg.

Bilder:

Restaurangen och kockarna i det öppna sushiköket på Råkultur.

Färsk norsk pilgrimsmussla i sitt skal med varm tryffelsoya smaksatt med kalvfond och tillbehören Råkultur pickles samt Chu Ikasallad.

Sushi Moriawase, nio bitar. (Ja, med popcorn på en av bitarna hihi).

Maki Sushi: Räkpannkakor, togarashisallad, svart mayo och min crush Momofuku pork knuckle med plommonmiso skymtar i bakgrunden.

Kvällens dryck: en ale som bryggts med ingefära. En Ginger Ale helt enkelt. Urgod!

Seikoen

Omdöme:
Restaurang Seikoen ligger på Tegelbacken mitt i centrala Stockholm och är en sån där restaurang som man nästan bara ser på film. Låt mig förklara: avstånden mellan borden är luftig men ändå intim, belysningen är varm utan att bli murrig, klientelet modernt och välklätt utan att bli stelt. Utsikten är formidabel med Riksdagen och Stockholms ström som fond.

Men så vidare värst märkvärdig tycker jag inte att maten är. Jag har ätit sushi där tidigare och den är bra, mycket bra till och med, men Seikoen erbjuder inget som man inte sett eller smakat tidigare.

Nåväl. Den här kvällen spetsade jag därför in mig på deras varma huvudrätter. Lamm i misomarinad med sötpotatischips och edamame fick det bli. Lammet serverades med ben, racks, och var perfekt tillagad: saftig och mör men någon misoarinad kunde jag inte identifiera. Däremot serverades lammet på en såsspegel som säkerligen innehöll miso, såsen var salt, fyllig och kryddig och lite ... indisk i sin smaksättning. Mycket gott! Sötpotatischipsen däremot var stänger av friterad sötpotatis och edamamen inget annat än sockerärtor. Jag låter gnällig, egentligen utan fog för maten smakade mycket bra, men portionen var i minsta laget och dessutom inte alls vad man kunde förvänta sig utifrån menyn.

Till efterrätt beställde jag Gino som till största delen bestod av banan plus en halv jordgubbe och några bitar mango och kivi. Frukten var fräsch men den vita chokladen var nog bara lite snabbt bränd av en gasbrännare skulle jag tro med tanke på utseende och faktumet att den fläckvis inte var tillagad alls.

Seikoen är en restaurang som är gjord för förtroliga samtal och romantiska middagar. Och det är ju roligt att sitta och tjuvlyssna på affärsmän som frågar "What do you bring to the table?" och andra väldigt bissnissaktiga saker. Maten är vällagad, välsmakande och prisbelönt. Men om du vill ha en smakupplevelse som knockar dig tror jag att du måste göra som mina vänner som har Sikoen som sin favoritkrog och beställa någon av deras menyer.

Pris: 372 kronor (exklusive dricks)
- en varmrätt, en efterrätt, ett glas cola

Sannolikheten att se mig på Seikoen igen: 3 av 5

Adress: Tegelbacken 2

Hemsida: Seikoen

Fler recensioner:
DN: Vinnare av gulddraken 2009, men trots det bara en 3:a i betyg (visserligen från 2005).
Allt om Stockholms betygsättare ger i snitt 4 i betyg.
Sushikartan ger i snitt 3,8 i betyg.

Bilder:

Lamm i misomarinad med sötpotatischips och edamame.

Gino på mango, banan och jordgubbe.

Vilken man!

För er som läser denna blogg med viss regelbundenhet råder det väl knappast några tvivel om att det har rått en viss bitterhet hos undertecknad i det senaste. Detta har berott på två saker; 1. att jag under några veckor har varit nedprioriterad av maken pga massivt jobb och 2. att maken trots detta funnit tid att hänga med min nemesis pt:n named Marita.
Och precis när man tror att livet är över och att det enda jag ska få se av honom är hans kutande figur över den upplysta dataskärmen så överraskar han totalt.
Med världens bästa present. Och hemmagjord pizza och film.
Life is sweet igen, nu när drottningen av räddning inte är ensam i tevesoffan längre.

Fuck räddning

Jahapp. Jag är fortfarande nedprioriterad. Suckar och funderar mycket på om den här jobbperioden någonsin ska ta slut. Så länge hämtar jag ut paket från Adlibris som "någon" driftig och fingerfärdig person klickat till sig. Tre deckare och tre serie album. Så var den hösten räddad. Bla bla bla.

Nu orkar jag snart inte rädda den här tråkiga skithösten längre. Jag vill inte. Det är bara i sagor som räddningar funkar.

Tidigare räddning.
Ännu tidigare räddning.
Hur allt började.

Den masserande pt:n

Som jag skrivit om tidigare har min man skaffat sig en pt. Till en början störde det mig otroligt mycket. Jag hade liksom inte riktigt fattat att en pt kunde vara en kvinna (vilket är dumt på så oändligt många sätt, I know!) Men så är det i alla fall: min man har en pt och hon är en kvinna och hon heter Marita och går inte att bildgoogla.

Med veckorna har jag lugnat ner mig. Inte så mycket för att min make säger att hon bara är en sexa (för det fattar jag ju att det bara är bogus) utan för att hon kör skiten ur honom fullständigt och att han inte alls verkar gilla det. Tidigare hade jag en teori om just detta: att hon skulle söndra för att härska men den har jag släppt. Vad är väl en pt mot mig – roliga, underbara, påhittiga frun?

Allt har varit frid i det Strandska palatset. Tills nu.

För idag träffade han sin pt igen. Som vanligt var det skitjobbigt och som vanligt fick jag lyssna på ett halvdussin övningar som han fått göra. Det halva örat snappade upp "armövningar" och "situps" och "roddmaskin" och "slutkörd". Plötsligt dyker ordet "massage" upp i rabblandet.
- Vad menar du? frågade jag. Masserar hon dig?
- Nja, alltså hon erbjuder ju massage men ...
- Men maken! Massage! Över gränsen.
- Nej, hon masserade mig inte.
- Men varför sa du det då?
- Alltså, det var mer massageliknande rörelser hon gjorde på mig.
- Massageliknande rörelser. Vad fan är det?
- Du övertolkar.
- Övertolkar. Du, jag vet nog vad din pt håller på med.

Jag säger bara – game on. Pt:n bjuder sannerligen på ett värdigt motstånd. När man (jag) tror att hon är uträknad så kommer hon tillbaka på det mest lömska sätt. Men det ska jag säga dig kära pt. Det är inte över förrän det är över.

Erika berikar: Gubbflock och gubbhybris

Det var ett tag sen jag berikade språket ser jag när jag tittar på min historik. Men misströsta icke! Här kommer två mans-relaterade uttryck som jag vaskat fram medelst de virala medierna under den senaste veckan.

1. Gubbhybris. Det här med att, utan belägg, förutsätta att du är bra på något. (Twittrat av Augustin Erba, som i sin tur hört det av Maria Sveland).

2. Gubbflock. En grupp av män helt enkelt. Jag tänker spontant på redaktionen bakom Elfte timmen och Killinggänget. Komplettera gärna med egna "grabbgäng". Ordet hittade jag på Facebook i en konversation mellan en gammal kollega och hans polare. Min gamla kollega bekriver flockgubbarna så här: Flockgubbar brukar titta runt väldigt roligt, lite ängsligt för att kolla vad som händer i flocken liksom. Konstigt att inte gubbarna blir trygga när de samlas i flock.

Varsågoda. Två ytterst användbara ord och uttryck att berika vokabuläret med.

Köket med nya tapeten

Låt mig presentera vår nya kökstapet!

Den heter Balta och kommer från Manuel Canovas och är ny för säsongen. Vi köpte den på Måleributiken i Alvik.

Jag tycker att det är ursvårt att välja tapet. Det tycker även min man. Det kan bero på att det är så förbaskat dyrt med tapeter (särskilt om man har 3,40 i takhöjd som vi).
Efter månader av velande och otrevliga besök till diverse tapetaffärer vi tog till sist hjälp av en som kan sånt här bättre. Vi tog helt enkelt med oss bilder på vårt kök till tapetaffären och berättade att lägenheten är från sekelskiftet och att vi ville ha en lite lantlig och gammaldags känsla. Den här tapeten var den första den underbara experten/terapeuten plockade fram.

Ljusstaken i guld kommer från Moskva. Den enklare till höger har jag fått i present. De andra två är från IKEA tror jag.
Den lilla fågeln till höger längst fram är en saltströare som vi köpte i New York för några år sedan.

Förut samlade jag på kylskåpsmagneter men till sist var de så många att det inte var fint längre. Men den här med jungfru Maria, som jag köpte i en katedral i Rom, är så näpen och betyder så mycket att den nog alltid kommer att få sitta kvar.

För cirka två månader sedan gick vår radio sönder i köket. Nu har vi äntligen kommit oss för att köpa en ny och jag lovar: det känns som att livet har kommit åter.

Köket före och efter.

Köket före och efter.

Annika Carola Josefin

I veckan fyllde Carola Häggkvist 44 år. Det är sånt som jag vet: "Carola Maria Häggkvist fyller år den 8 september". Jag har inte ens wikipediat det. Det är fakta som sitter etsad i mitt minne. Åttonde september är dagen efter min bästa kompis födelsedag från den tiden då Carola var sexton och slog igenom över en natt. Faktumet att Carolas och Sara Lundstedts födelsedagar låg precis intill varandra i kalendern väckte en sån stark avundsjuka i mig, att jag nästan kan känna den fysiskt än idag. Den är som ett eko i mina idoldyrkarceller. Jag vet inte, men jag kan tänka mig att jag grät mig till sömns över faktumet någon gång. Så stor var min avundsjuka, och kärleken till min idol.

I alla fall. Min lillasyster föddes 1983, samma vår som Carola sjöng Främling i Melodifestivalen. Jag och min bror, Lilla Äls äldre syskon alltså, fick den stora äran att välja var sina mellannamn åt henne. Den fyraåriga brodern valde Josefin efter visan om Josefin med sin symaskin. Den åttaåriga Carolafanatikern valde så klart Carola. Som jag minns det försökte mina föräldrar få in mig på andra banor men jag var obeveklig. Carola var det vackraste namn jag visste och det skulle jag alltid alltid ALLTID tycka.

Well, riktigt så blev det ju inte.

Förlåt mig Annika Carola Josefin. Men jag var åtta år. Man ska inte ge åttaåringar den där typen av makt. Det är tydligt det.

Hej då knastapeten!

Det är lite vemodigt detta ska jag säga. Konstigt nog. Men snart ryker den. Knastapeten som man blir helt yr av.

Peking mormors dumpleria

Omdöme: Åh! Jag säger det igen: åh! Och toppar med ett hurra.

Mitt på Drottninggatan, bara ett stenkast från PUB, ligger Pekingmormors dumpleria inklämd mellan två guldsmeder. Stället är inte större än ett frimärke ungefär och är därför som gjort för take-out. Menyn består av kinesiska dumplings och några få varmrätter som Singapore curry, Sichuan oxgryta och kycklingspett. Alla rätter kostar 86 kronor och då får man till exempel fem dumplings, ris, sås och en shanghaisallad. Vi beställde fem vegetariska och fem fläskdumplings för att ta med hem och värma i micron.

Väl hemma och uppvärmda så visade sig dumplingsarna vara fräscha, smakrika välfyllda knyten som man verkligen blir mätt på. De vegetariska var helt ljuvliga och fyllda med salladskål, kinesiskt gräs, tofu, sesamolja och ägg. Fläskdumplingsarna hade en lite mer otippad fyllning med dill, fänkål, sesamolja och ägg men även dom får betyget underbara. Med i beställningen följde också en fyllig pekingmormorsås med sting från färsk ingefära som dumplingsarna doppas i. Salladen var en spännande kimchiaktig sak med krispiga inlagda grönsaker med smak av limeblad och chili.

Med sina snäva öppettider passar de bäst för att hämta upp mat på väg hem eller till kontoret. Eftersom man får med sig dem kalla är det inga problem att transportera dem en bit.

Jag kommer garanterat att återkomma till Pekingmormors dumpleria. Bara namnet är ju så sött att man smälter. Nästa gång ska jag beställa en låda med blandade dumplings med lamm, kyckling och kalv. De kinesiska rätterna är jag också hemskt nyfiken på. Det verkar som att det får bli ett besök ganska snart igen.

Pris: 86 kronor
– en varmrätt

Sannolikheten att se mig på Pekingmormors dumpleria igen: 5 av 5

Adress: Drottninggatan 70

Hemsida: finns ingen.

Fler recensioner:
Allt om Stockholms betygsättare ger toppbetyg.

Bilder: 

Pekingmormors dumpleria brukar beskrivas som ett hål i väggen. Ja, större än så är det faktiskt inte.

Himla fint är det där inne i alla fall ...

... med foton på Pekingmormor och hennes familj ...

... och anvisningar om att välja sina fem favoritdumpligs i en guldram på disken.

Här är vår mat i påse, på väg hem.

Och här är vår mat hemma, uppvärmd och på tallriken.
Jag plockade fram soja, sambal och sweet chili – helt i onödan skulle det visa sig: dumplingsarna passade bäst ihop med det medföljande grönsaksriset, Shanghaisalladen och pekingmormorsåsen.