Ny tapet till köket

För några månader sedan började vi fixa till vårt kök. Vi har bytt ut trasiga luckor, betsat bänkskivan och bytt ut vårt fina men hemskt repiga köksbord (det är inte med på bilden).

Enda kvarvarande problemet har varit vår kökstapet. Den är helt galen. Tittar man rakt på den snurrar det i huvudet och man vill kräkas lite. Så kan man ju inte ha det. Men vad skulle vi ha där istället? Måla? Tapet? Kakla?

Och vet ni? Igår hände det äntligen! Jag kan härmed stolt presentera vår nya tapet. Den kommer från Manuel Canovas och jag tror att jag älskar den.

Så fort den sitter på väggen kommer en efter bild.

Fredrik!

Jag försöker komma i kontakt med min kollega och producent Fredrik Olsson. Men vad jag än ropar ser han bara ut så här. Han är helt okontaktbar.

Jag har ropat: Fredrik! Freddan! Frippe! Olsson! Fredrik Olsson! Freddo! Feffe!

Noll respons.

Nu har jag slut på smeknamn. Någon som har några fler förslag som jag kan drämma till med innan jag kastar en supersalt boyard på honom?

Fanny!

Nej. Ingen reaktion.

Samtidigt i Vasastan

Samtidigt i Vasastan: Mission accomplished!
Detta är för övrigt världens kanske godaste chai. Att vi drack det i San Francisco första gången gör ju sitt till så klart. Det är kryddigt, sött och krämigt. Bäst är att det är helt laktosfritt så det passar både mjölkmagar och veganer.
Det är inte helt lätt att få tag på (vilket också bidrar till att det blir ännu godare) men vi har hittat det i delikatessbutiker runt om i Europa. Om någon vet var man kan köpa det i Sverige – please let me know!

Date nej-t

För ungefär en och en halv vecka sedan fattades det finfina beslutet att makarna Strand skulle införa date night. Det vill säga en kväll i veckan då vi bara skulle ägna oss åt varandra. Ingen dator. Ingen facebook. Bara vi. Romantiken skulle flöda. Date night ... det hör man ju: Succé!

Hur har det här gått nu då kanske någon undrar.

Det har gått så där kan jag meddela. Redan under första veckan fick date night stryka på foten. I stället för film och glass med chokladsås hade vi ekonomikväll och klistrade upp kvitton på A4:or och betalade räkningar och sånt ---> knappast romantiskt.

När date night fördes på tal under middagen idag visade det sig att det fanns fler problem för succén i vardande: beslutet om date night hade visst bara förankrats hos ena parten. Ja, så nu sitter jag här med datorn i famnen medan maken jobbar. Vi är nämligen nedprioriterade nu. Jag och DVD:spelaren.

Men vi har det ganska fint ändå. Och jag är en fru med en plan: Nu ska jag göra i ordning lite gott te. Sen ska jag duka upp det på vår finaste bricka och ta in det till honom i arbetsrummet. Där kommer vi att dricka det tillsammans. Maken kanske inte har tid att lyssna på allt mitt pladder just idag, men det är i alla fall vi. Det kanske inte blir en date night. Men en da' ni' är inte så dumt det heller.

Premiär: Uggla i P4

I fredags hade vi premiär för det nya programmet Uggla i P4. Jag och producenten Fredrik hade klätt upp oss i matchande outfits. Så här ser vårt redaktionsrum ut.
Ps. Notera det här med att jag håller händerna som att jag väntar vårt kärleksbarn.

... kanske är det så man kan beskriva programmet?

Efter att vi hade gått igenom allt inför sändningen riktigt noga var det bara att vänta ...

... och vänta på att klockan skulle bli halv ett så att vi kunde gå ner till studion. Delar av redaktionen kluddade för att få tiden att gå.

När vi kom ner till studion hade premiärprogrammets bisittare Ulrika Eriksson kommit. Åh, vilket bra par de skulle visa sig vara. När den här bilden togs kunde vi bara gissa och ana oss till att det skulle bli så.

Plötsligt var klockan tjugo i tre och vi hade gjort nästan hela radioprogrammet. Allt gick så himla bra. Jag var glad och stolt och rusig i hela kroppen. Det är en mycket bra känsla under och efter en premiär.

En episk bakfylla

Jag har under de senaste två dagarna ridit ut en bakfylla av episka mått. Fyfan vad jag har varit dålig. I fredags partade jag like it was 1999, som om jag var tjugofyra. Det är jag inte. Jag är trettiofem och ytterst klen när det kommer till alkohol. Roligt hade jag men slutsatsen är: aldrig mer.

Nedräkning

Om fyrtio minuter kör vi! Ih!
Lyssna här.

Just ja: solkiga fakta deux

Idag har jag gått omkring på jobbet med tre-fyra stora brunaktiga fläckar på blusen. Vette fan var dom kom ifrån. Stilmässigt kände jag mig som dom där sunkiga gamlingarna man ser ibland på bussen eller i affären. Ni vet dom som bara gett upp allt vad hygien heter.
Åter igen: Om någon av mina kollegor läser detta kan ni väl sprida vidare att jag VET vad hygien är och att blusen nu ligger i tvätten.

Har du missat Solkiga fakta del ett? Läs den här.

Min make ... örtdoktorn

När jag kom hem idag var maken på ett strålande humör. Han har varit hos en kinesisk örtdoktor. Han hade visat tungan, fått en spik i huvudet ... jaaa ni blir lika tveksamma som jag över påståendet? Ja, visst var det en nål han hade fått i huvudet. En akupunkturnål så klart. Flera nålar faktiskt. Över hela kroppen.

Sen fick han en påse med örter med sig hem som han ska koka till något slags te. Jag antar att det hände något mellan nålarna och örterna, men det är ju det där med att hålla koncentrationen uppe när han går på om sina brygder och avkok. Svårt är det.

Men det här med örtdoktorn alltså. Det känns som att min man tar sin "forskning" (som han fortfarande kallar det) till nya nivåer. Det är i alla fall ytterst allvarligt. Och det är fint på något sätt. Brinnande engagemang är svårt att värja sig mot. Eller? Bilderna talar egentligen för sig själva:

Min man ... forskaren

Har jag berättat att min make ibland ser sig själv som en forskare? Han gör det i alla fall. Han kan sitta i timmar framför datorn och leta diagnoser och alternativa behandlingsmetoder för utslag och förnöjsamt skrocka över djärva idéer som någon peruan experimenterat med.

Exempel som kommer till mig top of mind är en havrebrygd som kokades efter konstens alla regler som skulle dränera njuren ... om det nu var njuren? Jag måste erkänna att jag oftast bara lyssnar med ett öra när vetenskapsmannen i min make kliver fram.

Ett annat exempel var när han plötsligt började gurgla när han drack vatten. Varför? För att någon tysk man skrivit i sin blogg att det snabbare släcker törsten.

Ytterligare ett (om ni inte är övertygade om hans forskningsambitioner) är att min make lite då och då äter äggskal för att få bukt med sina utslag som han får på händerna om han ätit till exempel jordgubbar eller räkor. Till detta har han en lång förklaringskedja som innefattar både sälar, skaldjur och akvarier som han med allra största säkerhet med stor glädje och brinnande engagemang kan berätta för er om ni frågar.

Allt detta kan ju förpassas till kuriosa om det inte vore för att han under de senaste veckorna börjat titta på mig på ett konstigt sätt. Det känns som att han granskar mig.
Jag är livrädd. Inte för diagnosen, men för kuren.

Solkiga fakta från mitt sunkiga liv

Hum. Tydligen har jag gått omkring så här hela dagen på jobbet. Känns fräscht. Men solkig fakta från mitt sunkiga liv är att blusen som jag införskaffade i Spanien för tre år sedan bara helt plötsligt bestämde sig för att ge upp idag.

Helt sjukt. Hål överallt. Den är trasig bortom kontroll. Om det råkar vara så att någon av mina kollegor läser detta så kan ni väl sprida ut följande: jag har råd med nya kläder. Jag vet inte varför min blus bestämde sig för att sluta vilja finnas som hel blus just idag. Den är nu slängd.

ps. och ja: jag fryser in hösten.

Dålig på att vänta

Jag sitter i soffan och väntar på att kvällens middagsgäst ska komma. Kräftorna är nykokta, snapsglasen framställda, på spisen puttrar kycklinggrytan och i kylen ligger det rekommenderade vinet på kylning.
Om jag inte satt i soffan med datorn i knät skulle jag stå i köket med armar som en bläckfisk och provsmaka på allt. Eller vad då provsmaka? Jag skulle låta armarna gå som lärkvingar tills allt är slut. Jag vet inte hur ofta det har hänt: att det tilltugg som jag gjort i ordning till gäster istället hamnat i min mage.
Lika delar sorgligt som gulligt som min make skulle säga.

Livsviktigt

Jag och maken har varit i Göteborg och hälsat på bästa vännerna hela den här helgen. Igår hade vi en liten stund för oss själva i Botaniska trädgården.

Vi satt på en bänk och tittade på blommorna och människorna och pratade om vår framtid. Hur vill vi bo? Hur vill vi leva? Ibland behöver man bara lite perspektiv för att se saker helt klart. Göteborg gjorde oss gott.

Guldknappen 2010

I torsdags gick jag och Anders på Guldknappen. Vi kände oss som en miljon dollar, visserligen kanadensiska men ändå, en miljon dollar.

Mycket av miljonkänslan hade med champagne och rosévin att göra. Gratis är gott brukar man ju säga. Jag tycker mest att det är champagnen som är god oavsett om jag betalat för den eller inte.

Kvällens konferencier var vår vän och kollega Annika. När hon gjorde entré i bikini drog några av modevärldens spinkisar tydligt efter andan. Det var hemskt kul. Hon på bilden som rodnar är gullig tycker jag.

Även ospinkiga modemänniskor häpnade. Som Gunilla Pontén till exempel.

Galan innehöll diverse moment som till exempel visning av det senaste glasögonmodet. Det kommer vi att få anledning att återkomma till senare.

Annika hade de mest fantastiska kreationer man kan tänka sig på sig under kvällen. Hon är både snygg och rolig och smart. Plus att hon retades lite med Martina Bonnier. Hemskt kul. Annika har fan allt.

Och Anders hade koll och delade med sig av allt under kvällen ...

... så som att Efva Attling vann pris i nyinstiftade kategorin Årets accessoar. Hon tog emot priset sittandes för hon hade varit med om en olycka när hon körde fyrhjuling och hade nu sju brutna revben. Hon var helt skön och rolig och sa saker som att "måste du ställa så långa frågor" och sucka högt i mikrofonen. Jag skrattade högt tills jag kom på att hon nog var helt morfinhög och då skrattade jag inte längre. Inte så jättehögt i alla fall.

I alla fall. Vinnare av årets guldknapp var Hope. Anders grämde sig att han inte hade tagit på sig sin Hope-skjorta, men tröstade sig med att han hade skor på sig från en av de nominerade modemärkena i alla fall.

Efter visningen sprang jag på min fina vän Sofia. Sen i måndags jobbar hon på Damernas. Se så guldig och fin hon är. Åh!

Snabbt som attan försåg jag mig av mat och dryck. Allt tog jag. Allt åt jag. Allt drack jag.

Sen kom Annika och vi kramades och jag och Anders turades om att berätta hur bra vi tyckte att hon varit.

Medan Annika och Anders pratade och minglade åt jag en till tallrik med mat. Sen var det nästan dags att gå hem.

Men först ville vi hemskt gärna prova lite av det senaste glasögonmodet. Vi hade nämligen pratat en god stund om terminalglasögon. Sexigt samtal på en glassig tillställning va? Jag skyller allt på åldern. Och matkoman.

Men vi kunde inte sluta prova.

I just de här brillorna kände jag mig väldigt kulturell och Mari-Louise Ekman.

Till sist slet jag mig från glasögonen och åkte raka vägen hem och hånglade upp min man.
Allt som allt: En himla fin kväll helt enkelt!

Samtidigt på Guldknappen

Samtidigt på Guldknappen. Only for you Martina: till höger har jag smygfotat Agnes när hon tittar på Hopes vinnarvisning. Hon har svart lädercatsuit men det ser man tyvärr inte här. Man ser inte heller att hon skrattade åt Annika Lantz alla skämt. Men det gjorde hon.

En grej till om vår date night

Till protokollet vill jag bara föra att det telefonsamtal som jag hade med en väninna i ungefär tjugo minuter under vår date night sammanföll med att streamningen av Mad Men S04E04 blev korrupt och kan därför inte räknas som ett regelbrott.

Uppföljning date night

Igår hade jag och maken date night. Jag uppvaktade maken med ett fång gladioler, lagade en lyxig pasta och till det serverade jag ett torrt vitt vin. Efter middagen tittade vi på film och Mad Men och hånglade lite i soffan.

Det här med date night är en av höstens målsättningar: att jag och maken ska datea varandra en gång i veckan framöver. Det är så lätt att man fokar på alla andra grejer man ska göra under en vecka och att man bara gör sig till när det ska komma gäster. Och så blir dom där kvällarna hemma bara något däremellan – när det är kvällarna hemma med partnern som ju är själva grejen: det viktigaste: det bästa jag vet.

Eftersom jag älskar ordning och reda finns det så klart lite regler för en date night: 1. det ska vara bara vi två, 2. det är nolltolerans på surfning och mailande/facebookande/twittrande/bloggande under date night, 3. vi får inte sitta i telefon och 4. vi ska piffa till oss lite.

Efter femton år ihop får man anstränga sig lite. Därav date night. Och igår blev en himla fin kväll skulle jag vilja säga.

Samtidigt i Vasastan

Samtidigt i Vasastan kommer maken att mötas av denna ljuva syn när han kommer hem. Det är date night och jag står för middag och vin och blommor.
Den där pt:n är så jävla ägd. Ha!

Samtidigt i Radiohuset

Samtidigt i Radiohuset hänger jag med min nya kollega. Han är så sjukt rolig. Vi ska göra radio ihop under hösten i "Uggla i P4", han som programledare och jag som redaktör. Fjong!

Lyxapan ska till Oaxen!

Åh! Peppen! Jag har bokat in mig och maken på Oaxen för att fira min kärastes födelsedag. Vi kommer att äta så här god mat bland annat.

Och kanske kommer vi att sitta här ute när vi är helt mätta och belåtna efter att ha ätit deras avsmakningsmeny och det blivit dags för kaffe.


På natten kommer vi att sova på den här båten. I styrmanshytten. Ohoj vad jag längtar!
Je suis un Lyxapa extraordinaire!

Klumpig 2

Just ja. När jag träffade min nya kollega häromdagen så började det med att jag sprang omkull en bänk precis när jag skulle sträcka fram handen och presentera mig. Det blev en jävla smäll skulle jag vilja säga med tanke på att bänken var i järn och golvet den stod på var av marmor.
Jag försökte rädda situationen på bästa sätt. Genom att påstå att jag druckit hela dagen. Tack hjärnan. Det är så man ger ett bra första intryck.

K l u m p i g

Jag är så sjukt klumpig. Om ni skulle se mig skulle ni aldrig kunna tro det. Men min fysik, det här att jag är ganska liten, är bara lur. Jag är = klumpig.
Bevisen sitter på mina ben. Det går inte en vecka utan att jag har åtminstone ett nytt blåmärke och tre-fyra till som håller på att blekna. För bara några minuter sedan lyckades jag kila fast min stortå under kylskåpet i jobbets pentry. Fråga mig inte hur. Men ont gjorde det.
Säg så här: finns det ett bord går jag in i det. Finns det en kant stöter jag till den. Ljudet "klonk" som snabbt följs av ett "aaahsatan" är ett av de mest frekventerade ljuden i hemmet.
Min man har gjort en analys. Han tror att det beror på att jag är så ivrig när jag ska någonstans att jag redan passerat alla hinder (för det är vad möbler är i min värld – hinder) rent mentalt, det är bara det att kroppen inte hunnit med.
Jag måste bli mer i kroppen alltså. Jag som är på jakt efter nya målsättningar under hösten har väl ett utmärkt mål här? Bli mer i kroppen.
Okej.
Hur fan blir man det?

Sms från maken

Idag hade maken som sagt sin första träff med sin nya pt. Marita heter hon och omöjlig att bildgoogla så jag får bara gå på makens ord när han säger att hon är en sexa på snygghetsskalan.

I alla fall.
Dessa sms kom 13.20 idag, tjugo minuter efter avslutad träning:
1. J a g  ä r  s å  s l u t.
2. Och illamående.
3. Och mör.
4. Trött.
5. Maken

Hon körde alltså skiten ur min man och jag vet inte om det är bra, eller något jag bör oroa mig för. Jag har så liten erfarenhet av pt:s. Håller hon på att söndra honom för att sen ta över honom helt? Ja, det är sånt jag tänker på medan jag snacksar och tittar på teve.

Min pf

Idag har maken första träffen med sin pt. Pt:n som är en vältränad hon. Vilket jag är helt cool med. Ni förstår: jag har en plan.

Igår, till exempel, gjorde jag mig till och ordnade värsta frukosten. Vidare har jag ganska långt gångna planer på att inte himla med ögonen och göra kräkljud när maken föreslår att vi ska äta pannkaka, eller sucka när han vill att vi ska titta på fotboll.

Jag känner mig stark. Jag är en stark hustru med en plan.
Sen ska jag inte sticka under stol med att en del av mitt nya självförtroende handlar om att jag också har en pt nu. Eller kanske mer en pf. Personal filmer. En pf som är en han. Moahaha.

En himla fin lördag med Juli i augusti

Det här är min brorsdotter Juli. Hon är tre år och gör mig alltid helt mjuk och rosa inuti. Nu har hon lärt sig göra ett hjärta med händerna. Åh!
Den här dagen skulle hon och jag och min man åka och bada i det "stoOola haAavet".

Så det gjorde vi. "Stora havet" är egentligen Mälaren men det känns ju bara småaktigt att hålla på och rätta en treåring.

Efter badet åkte vi på en utflykt till Kina Slott. De har en blomsterutställning där med pelagoner ...

... för är det något som min lilla brorsdotter gillar så är det blommor. Mest pelagoner, pioner, liljor och rosor. Ordningen på topplistan varierar beroende på vad hon har framför sig just då.
Den här dagen äälskade hon pelagoner.

Utanför slottet hittade vi två drakar som var fastkedjade som vi klappade på.

Och så hoppade vi lite från det nedersta trappsteget ner på gruset.

Och luktade på ännu några fler blommor. Det är verkligen himla fint ute på Kina Slott nu.
För er som inte vet så ligger Kina Slott vid Drottningholm i Drottningholmsparken. Det är ett av Stockholms kanske bästa utflyktsmål tycker jag.

Efter allt hoppande och klappande och sniffande på blommor gick vi till slottets servering och köpte saft och glass. Två brittiska damer som stod bakom oss i kön skrockade och sa "this really takes you back in time doesn't it". Vi nickade och log.

Sen gick vi ner till parken för att fika på en filt. Men som vanligt är det ju tanten i bakgrunden som stjäl showen. Alltså helt ärligt: jag förstår inte dom som solar i bikini på såna här turistiga ställen. Jag förstår inte.
Men allt som allt hade vi en himla fin dag med Juli. I augusti.