Lyxapan går på balett och lär sig något nytt

Jag fick lära mig något nytt om mig själv den här veckan. Jag gillar balett. Nej. Loves balett.
I fredags var jag för fösta gången i mitt liv på en föreställning: Coppelia på Kungliga Operan. Ja, det är den där sex-trakasseri-baletten. Och ja, det är klart att jag funderade på att vi inte borde gå när det kom fram vilket as regissören och balettchefen visade sig vara. Och jo, vi bestämde oss för att gå i alla fall. Jag och maken resonerade att det ju inte är ensemblens fel att deras chef inte vet var gränserna för anständighet går.
I alla fall.
Vi gick, jag och maken, uppklädda till tänderna. Jag i skyhöga klackar och leopardmönstrad bolero, maken i upputsade skor och fluga. Vi var så fina att vi inte hade behövts skämmas om kungafamiljen hade suttit i sin kungliga loge. Nu gjorde de inte det. De har aldrig utnyttjat sina platser någon av gångerna som jag varit på plats.
Och det är många gånger nu. Jag och maken har sett många operor nu. Vi köper alltid finaste biljetterna för ska man kosta på så ska man kosta på. Och vi förbeställer alltid champagne inte bara mousserande trots att det är fjantigt dyrt men ska man kosta på så ska man kosta på. Ja, det är så vi resonerar.
Och för några timmar leker vi fint folk. Vi nickar artigt och säger "god kväll" till de vi delar loge på första radens fond med. Under pausen dricker vi champagne i guldfoajén där allt är i guld och vi tittar på utsikten och ser kungliga slottet och säger "här är det gott att vara". Vi dånar och oohar och aahar.
Och i fredags fick jag alltså lära mig något nytt om mig själv. Jag hade alltid trott att balett inte intresserade mig. Att det skulle vara tråkigt. Men jag hade fel. I love balett och när ballerinorna började dansa synkroniserat så föll tårarna ner för mina kinder, ner på leopardmönster och höga klackar.
Och nu myser jag åt minnet, och åt faktumet att jag får lära mig nya saker om mig själv trots att jag hunnit bli en mogen kvinna.

Förtydligande: bussovän

Jag har förstått att vissa (läs min man) blev lite ledsen och bekymrad över mitt tidigare inlägg om att ingen vill sitta bredvid mig på bussen.
Detta föranleder ett förtydligande: faktumet att platsen bredvid mig på bussen alltid är ledig är på inget sätt sorgligt eller ledsamt eller deppigt. Det är bara mysko. Den som vill kan se inlägget som en invit. Blink.

Bussovän?

Jag har länge haft en krypande känsla att det är något som inte står riktigt rätt till.
Scenariot är följande: jag åker buss. Flera gånger i veckan åker jag buss. Hyfsat länge. Genom hela stan. Många hållplatser blir det och många passagerare blir det.
Mysteriet är följande: Nästan jämt sitter jag själv. Alltså: det är ingen som sätter sig bredvid mig. Det kan bli rätt fullt i bussen och platsen bredvid mig lämnas ändå gapande tom. Om det bara finns en plats ledig på buss 4 kan ni ger er fan på att det är sätet bredvid mig.
Och det här försätter ju en social människa som mig i en identitetskris. Och en hel del grubblande har det ju blivit. Varför. Väljer. Ingen. Att. Sätta. Sig. Bredvid. Mig?
Tro inte att jag inte har haft strategier. För det har jag. Jag har tittat på de som kommer gående i gången och lett. Jag har ignorerat de som kommer gående i gången och varit djupt försjunken i en tidning. Jag har suttit med benen i kors och med benen rakt fram. Ingenting hjälper.
Bjuder de andra passagerarna på karameller i smyg? Eller väljer jag alltid den där platsen som alla andra vet att man inte ska ta för att någon har kräkts där? Eller har jag en osynlig följeslagare som tar upp platsen bredvid?
Erkänn att det döljs något skumt här ... /insert läskig stråkmusik/ ... ett ... mysterium.

Erika kan berika: Skrattförsäkring

Skrattförsäkring
Ordet har två betydelser:
1. att ett par kompisar kommer överens om att skratta åt varandras skämt på exempelvis krogen. Tekniken tros vara effektiv i en raggningssituation. Typ: "Om du skrattar åt mina skämt kommer tjejen förstå att jag är rolig".

2. Det kan också användas när ett programledarpar skrattar åt varandras skämt (tänk alla programledarpar på TV4) eller när par skrattar åt varandras uttalanden. I det här fallet är det oftast kvinnan som får rollen att skratta åt sin mans skämt. Hon är hans skrattförsäkring.

Kärlek på Internet

Kärlek på Internet. Gu så gullit smycke! <3
Älskar kreativa nördar. Estetiska nördar. Perfekt kombo.

Matlådemänniskor

Jag äter oftast matlåda till lunch. Det gör de flesta på mitt jobb. Både mitt gamla och mitt nya, nu när jag tänker efter.
Det brukar oftast bli ungefär samma gäng som äter tillsammans. Vi som har samma tider, vi som av olika skäl helst äter medhavd mat.
Idag kom det en ny bekantskap till lunchrummet. Vi känner henne egentligen rätt väl, men hon brukar oftast äta lunch på lokal. Så. Idag var det lite av en nypremiär för henne.
Efter att hon snabbt tyckt i sig sin mat, ställde hon den mycket rimliga frågan: "Jaha, vad gör man nu då som matlådemänniska?"
Det hade bara gått tio minuter på hennes lunchrast, och underförstått kunde vi alla förstå att hennes luncher brukar ta cirka en timme eftersom det tar tid att gå till och från restaurangen, och att hennes luncher brukar innehålla inspirerade samtal som bara uppstår i en ute-på-krogen-miljö. Det där sista var något som inte bara jag läste in. För svaret, eller svaren, hon fick var en jädra spänstig uppvisning i att man kan ha kul även som matlådemänniska. Att man kan VARA kul som matlådemänniska.
En vid bordet föreslog att hon skulle ta med sig lite mer komplicerad mat som lite mer tid att äta. Någon förslog att hon skulle ta en promenad eller läsa en tidning. En annan berättade om hur kul man kan han när man förnedrar en annans val av medhavd mat. Ytterligare någon förklarade att man kunde analysera en kollegas förhållande genom att granska det som lagts upp på tallriken.

Men vad ska man göra med all sin tid under lunchrasten?

Själv fick jag lite panik och gick och löste ett korsord. För att riktigt manifestera tristessen i att vara en matlådemänniska.
Efter ytterligare tio minuter satt den ny-premiärade matlådekollegan vid sin dator och jobbade.

"Det är lunch"

Jag satt en hel taxiresa i natt och pratade om det där uttrycket "Det är lunch". Sa man så? Eller mer "Det är laanch" ... lite så där amerikanskt på själva laanchet. Som jag minns det sa man det som en synonym till att allt är lugnt.
Typ: Det är lugnt --> Det är lunch --> Det är laanch. Kan språkutvecklingen ha sett ut på det där viset?
Uttrycket doftar ju väldigt mycket 90-tal i alla fall. Henrik Schyffert och så.

Lady Gaga-update

På väg till repetitioner, plus finklädd i leopardtights här om kvällen. Hon verkar må bra igen, den lilla fågelungen. Om nu någon var intresserad.

(Jag såg mitt tidigare inlägg och kände att det krävde en uppföljning. Så. Gjort.)

Det här med ... idiotiska butiker

Jag älskar att handla – gärna storhandla. Nu för tiden kan jag sitta en hel förmiddag och läsa recept och skriva inköpslistor. Och jag älskar att möblera om. Jag gör det inte så ofta nu för tiden men när jag var liten kunde jag sitta i flera dagar och rita alternativa möbleringar av mitt rum. Och man kan ju tänka att när de här två världarna möts så borde det uppstå den ljuvaste av musik. Men. Det gör det inte.

Jag hatar när dom möblerat om i min matbutik. Jag hittar inget, jag känner mig otrygg – och om någon butikskommunikatör tror att virrandet och irrandet i mitt letande efter buljongtärningar ska leda till att jag upptäcker nya varor så har dom fel.
Jag byter butik.

De finns bara en sak som är värre än att dom möblerar om och det är när extrapriserna i butiken inte är synkade med kassan. Du vet – ”köp tre matlagningsgrädde för 25 kronor” och så kommer man till kassan och får betala 28.50.

Det här upptäcker man ju alltid för sent och jag KAN INTE vara den där personen som går tillbaka och säger ”ursäkta men jag har visst betalat 2.50 för mycket här … på ett kvitto på 547 kronor.”
Lösning på problem: jag byter butik.

Föga smickrande tolkning av lösningsstrategi: Jag är en sån som flyr.
Gud så primitivt.

Hemnetknark, staycation, hemester

Jag måste bara få lufta det här med beroende. Först var det Hemnet-knarket. Det här med att man surfar nytt boende i timmar på hemsidan Hemnet. Fantiserar om nytt boende – och kanske om nytt liv.
Jag har varit en Hemnet-knarkare, men är sedan ett par år tillbaka nöjd med mitt boende. Så jag slutade Hemnetknarka, men öppnade därmed upp för ett nytt beroende: Jag surfar som besatt på resor som jag aldrig kommer att göra.
I går till exempel reste jag till inte mindre än fyra Grekiska öar, planerade en shoppingweekend i New York, en sparesa till Budapest och hyrde ett hus i Italien. I TVÅ TIMMAR satt jag med mr Jet, Air Tours och Ving och Fritidsresor och SAS. Vilket är sjukt. Och jag kan verkligen se att det är bortkastad tid. Så vad är detta för ett beteende kan man fråga sig. Och tro mig att jag har frågat mig vad det är jag håller på med.

Det enda jag kan komma fram till är att det naturligtvis handlar om eskapism. När vissa kanske läser en bok, och andra ser en film – så är det många med mig som surfar upp sig i brygga och ...
1. fantiserar över resor som skulle kunna utveckla och berika,
2. semesterhus vi skulle skratta och vara avslappnade i,
3. och nya lägenheter där vi bara skulle ha långa middagar med intressanta vänner.

Så läser jag en artikel om ”staycation” eller stay at home vacation. Det vill säga semester hemma – eller hemester som det också kallas. (Exempel på staycation eller hemester kan vara när man går till parken eller till ett närliggande museum snarare än att man åker iväg.)
I artikeln stod det att ”Staycations” är extra populära under hårda ekonomiska tider – när arbetslösheten ökar och bensinpriset höjs.

Och artikeln – liksom jag – tror också att ju stökigare vår värld är – desto mer behöver vi den här eskapismen. Flykten från vardagen. Och tänker jag på det så – med kris i världsekonomin och allt – så känns det faktiskt inte längre som ett problem: det här att jag spenderar två timmar framför datorn, för mig själv, surfandes på resor jag aldrig kommer att göra.

Världens längsta helg

Det här med att ha en tre dagar lång helg. Love.
Jag vet att det bara är så här i början, när jag är ovan, som den kommer att kännas ohyggligt lång. Sen vänjer man sig ju. Men fram tills dess ska jag njuta. Av världens längsta helg.

Idag får det väl bli så här då

Jo. Jag var ju på fest igår. Är inte så van vid det nu för tiden. Det här med att dricka kopiösa mängder bubbel utan att ha ätit middag innan. Eller efter. Dumt.

Avatar

Så. Nu har jag sett Avatar. Den var bra. En _riktig filmupplevelse_ för att vara klyschig. Men det var det. Och jag var vansinnigt glad i det att jag kom ihåg att ta på mig linser innan visningen. Som var i 3D. Filmen var dock inte alls så gay som jag hade tolkat den till att vara enligt vissa trailers. Jaja. Nu måste ju inte saker enbart vara bögiga för att vara bra. Men det underlättar. Ju.

På väg hem från stan försökte Lyxapan köpa en väska från Miu Miu. Det gick sådär. Jag hittade den aldrig. Så det fick bli fyra plagg från Gina Tricot istället. Fatta hur mycket pengar jag sparade på det. Så ska jag alltid tänka när jag shoppar framöver. "Det blev ju billigare än en väska från Miu Miu i alla fall". Se, så blev den här första lediga fredagen den dag då jag kom på en bra kompletterande filosofi till PPA (Pris Per Användande-filosofin som jag lanserade i Äntligen Helg). En dag som kommer att gå till historien.

Lilla lady

Men innan jag drar och simmar och firar min lediga fredag vill jag bara dela med mig av Lady Gagas senaste twitter. Hon verkar inte må så bra den lilla fågelungen.

Ledig fredag!

Med mitt jobb kommer vissa perks: som att jag är ledig på fredagar. FJONG!
Idag ska jag förmiddagsbada, gå på eftermiddagsbio och till aftonen ska jag på Katarinas releasefest.
Det här kommer att bli en bra dag.

Erika kan berika: Mat-avis

Mat-avis
Den plötsliga och intensiva längtan och ånger som kommer av att man ser en servitör komma med en särskilt aptitretande och fint upplagd maträtt och serverar den till en person vid ett bord bredvid en, och man inser att den personen – som fått rätten serverad – har gjort ett överlägset bättre val från menyn. Mat-avis.

Världens gulligaste Gaga Monsters

Jag älskar Lady Gaga. Obegränsat. Men det finns en sak jag älskar nästan ännu mer. Hennes fans. Dom som hon kallar monsters. Alltså den här fanvideon är så gullig och fin och bra att jag dör lite.
(Lady Gaga herself la upp länken på sin Twitter med kommentaren "holy shit")

Ps. Min Twitter är: twitter.com/Erika_Strand

Humorhimlen i P3

Låt mig presentera mitt nya jobb lite. Humorhimlen i P3 heter det. Jag är producent och har EN kollega i min redaktion. Hon heter Matilda och är programledare.
Detta är vad jag vet som Matilda, so far: hon är vegetarian (men äter fisk), bor i Hammarby Sjöstad, har inga märkeskläder/grejer och älskar lax.
På alla dessa punkter är vi helt olika, ty: jag äter kött (även om jag äter mycket vegetariskt hey jag har ju skrivit en vegetarisk kokbok "Så klart du kan laga vegetariskt"), bor i Vasastan, har många märkeskläder/grejer och hatar lax. Och här kommer en lång viktig parentes: (jag tycker inte att det är _viktigt_ med märkeskläder/grejer - men jag _gillar_ märkesläder/grejer. Dessutom kan jag inte nog poängtera att jag tycker att lax är Satans fisk.)
Ja ... vi sänder programmet sex dagar i veckan. Hemsidan finns här.
Summerat kan man säga att jag är mycket stolt över programmet och hemskt glad i min kollega. Lax-lovern.

FJONG!

Gissa vem som ska äta en avsmakningsmeny hos Mathias Dahlgren i februari?
Ohh, yes LYXAPAN ska det. Fjong!
Bokade bord i morse och har haft gåshud hela dagen.
Litet smolk: Nu måste jag bara göra om hela årsbudgeten för att ha råd. Och planera så att hundbeteendet inte förstör aptiten.
Och ps. Jag fick höra av en kollega att man ska passa sig för att beställa något extra till exempel en grappa som han gjort. Den kostade 86:-/cl. Han hade beställt en 6:a och dog lite när notan kom.
Det måste jag också passa mig för. Men annars: f-ucking-jong!

Hur man botar julsorg i två steg

Igår var det som sagt en sorgens dag. Julen är numer nedpackad i tre kartonger och nedsläpade till källaren. Men det känns rätt bra i alla fall. För att bota separationsångesten och allt underbart mys som kommer med att ha ett pyntat och ombonat hem gjorde jag två saker.

Problem: Avsaknad av underbart mys.
Lösning: Jag köpte några nya ljuslyktor och ljusstakar på Stalands och Mio = hemmet känns lika ombonat som det gjorde med juleljusen.

Problem: Separationsångest från alla vackra juldekorationer.
Lösning: Jag bjöd in familjen på en grekisk afton. För att riktigt vardagslyxa lagade jag inte maten själv utan beställde take-out från en grekisk krog här i kvarteren. Medan vi festade på Tzatziki, Taramosalata och Souvlaki, satte jag på en CD med grekisk musik och tog några danssteg.
Kvällen avslutades i soffan med uppföljaren till Mitt stora feta grekiska bröllop. Om filmen var bra vet jag tyvärr inte för jag somnade efter fem minuter på grund av överdriven mättnad. Hundbeteendet ni vet.

Hata Triss

Jag hatar Trisslotter. Jag vinner ju aldrig. Ändå tror jag varje gång jag skrapar att jag ska vinna. Jag så in i varje cell säker – att nu NU händer det. Nu får jag tre TV-apparater. Eller i alla fall att jag ska få hundra tusen eller en miljon i alla fall. Men inte. Aldrig.
Och det blir liksom en dubbel besvikelse. Dels att jag inte vinner skraptävlingen och dels att min intuition ÄNNU en gång sög. Livskris i dubbelbemärkelse.
Jag Hatar Tiss. Hatar.

Sorgens dag

Idag är en sorgens dag. Idag ska julpyntet plockas ner. Min man och jag har pratat igenom det här och han har lovat att vara ett gott stöd. Taktiken kommer att vara lite som att snabbt dra ett plåster. Bara ner med det. Fort åsånerikällaren.
För att mildra omställningen ska jag först åka till diverse inredningsbutiker och köpa ljusstakar och annat som gör att livet blir mysigt.
Men det är en sorgens dag. Det är det.

Revidering

Efter vissa sura kommentarer vill jag förtydliga och utöka mitt förra inlägg.
Vid den eminenta tapasmiddagen deltog också min make. Han är kanske den viktigaste av dem alla. Bäst i världen helt enkelt. Han är inte en person som jag skulle kunna glömma. Aldrig.

Glad i mat

Jag är så glad. Och mätt.
1. Middagen igår med Daniel och Kock-Erik var himla trevlig. Trots att det bara är två veckor sedan vi sågs så känns det som att det var hundra år sedan vi gjorde radio ihop. Det var fint att bara vara. Tillsammans.
2. Idag firade jag de tre vise männens högtid med en stor tapasbuffé tillsammans med min familj, det vill säga med mamma, pappa, syster och bror med fru och barn.
Gemensamt för båda kvällarna är fint sällskap och god mat. Det finns fasen inget som kan göra mig så glad som god mat. Enda nackdelen är att jag är lite som en hund när det kommer till ätande: så länge det finns något kvar i grytorna och på faten äter jag. Dumt. Jag är ju människa.
Note to self: Måste låta mina mänskliga egenskaper tämja det djuriska i mig.

Erika kan berika: Face base

Face base
I USA brukar man ju prata om en relations utveckling utifrån first base och second base – alltså hur långt man fått gå på en date när det kommer till pussar och sex.
Och nu när de virala medierna blivit allt viktigare för våra sociala kontakter så har en ny base dykt upp – ”The Face base”. Det som åsyftas är så klart Facebook.
Face base är helt enkelt när ett par nått stadiet i en relation då man listar sig som par (”in a relationship”) eller börjar publicera bilder när man är tillsammans på sin wall.

Bästa första dagen

Det är alltid lite ängsligt att börja nytt jobb. Nya miljöer, nya människor, nytt kaffe, nya passerkort, nya kollegor, nya lunchrestauranger. Allt är så nytt och så förvirrande.
Men så idag fann jag lösningen till detta. Jag började på mitt gamla jobb igen. Hela dagen har jag kramats och catchat upp med hur folk har haft det i det sista. Underbart. Allt är så behagligt bekant och hemtamt men ändå lite nytt. Jag menar jag kommer att jobba med ett nytt program och med en ny kollega (vi är bara två i min nya redaktion).
Det ska bli spännande att lära känna Matilda. Idag fick jag veta att hon är vegetarian och bor i Hammarby Sjöstad. Hon fick veta att jag bor vid St:Eriksplan och äter kött.
För att allt skulle kännas helt tryggt igen så pratade jag lite med Kock-Erik och Daniel nu på kvällskvisten. Vi ska ses imorgon. Längtar!

Mission accomplished!

Mission accomplished! Gästerna trillade ihop av imponering och välmående. Det här BLEV en brunch som kommer att gå till historien.
Det var ju också det perfekta upplägget: gott att äta och gott att dricka plus inside-skvaller från riktiga fashionpeople från Milano.
Och medan de trillade ihop i rent välmående av den fabulösa brunchen så trillade jag ihop av imponering av exakt hur snyggt klädda folk kan vara.
It's now official. Jag har ingen riktig smak när det kommer till kläder. Jag är inte en katastrof och klär mig rätt okej. Men jag kommer aldrig att fatta det där som Emil och Julia förstått, alternativt fötts med. Smak.
Men så sa Emil att han älskade mina glasögon. Jag kände riktigt hur jag växte typ en decimeter. Så dom kommer jag ju att fortsätta att bära med stolthet. Och typ aldrig kasta. Dessa brillor - mitt halmstrå av smak.

Brunchernas brunch

Jag planerar och förbereder just nu en brunch som kommer att gå till historien som världens lyxigaste, mest överarbetade och kanske godaste måltid. Målet är att makens kusiner Lina och Emil (som jobbar på Armani i Milano) samt Emils flickvän Julia ska trilla ihop av imponering och välmående.

Menyn:
Scrambled eggs med vit tryffel, bacon, stekta champinjoner med smaker från skogen och rostade söta körsbärstomater.
Dinkelmjölspizza med västerbottenost, kantareller och parmaskinka.
Smoothie med mango och banan.
Champagne.
Te med kardemummamjölk.
Chokladpraliner.

Det verkar lovande, inte sant?

Te med kardemummamjölk

Vi drack te med kardemummamjölk framför brasan. Så fruktansvärt gott! Receptet kommer från Arla. Vi använde ett rätt kryddigt grönt te, dopade mjölken med någon matsked grädde och spetsade den med lite amaretto.

Ingredienser
3 dl mjölk
1/2 tsk krossade kardemummakärnor
2-3 msk honung
1 liter grönt eller svart te
Gör så här
Värm mjölken med kardemumma och honung tills den börjar ryka men inte koka. Vispa den till skum. Häll teet i glasen och fyll på med mjölken.

Nyårsrapport deux

Så. Låt mig fokusera på det positiva med att fira nyår på Gotland.
Det var helt magiskt. Det vitkalkade nybyggda huset som mina vänner äger ligger inbäddat i en trolsk liten granskog bara femtio meter från havet.
Helgen spenderade vi med att promenera längsmed havet. Bygga snögubbar. Elda i öppenspisen. Jag och min man hade tagit med oss hummer och havskräftor från vår lokala fiskbutik. Mina vänner hade köpt gotländskt lamm. Vi drack bubbel och siade om 2010.
Vi gav nyårslöften och jag har satt upp målsättningar för det kommande året.
2010 kommer att bli ett bra år. Ett mycket bra år.

Nyårsrapport

Jag firade ju alltså nyår på Gotland. Låt mig börja med de uppenbara nackdelarna med att fira nyår på Gotland:
1. Gotland är en ö. Inte för att det är något fel på öar men jag blir alltid lite klaustrofobisk. Känner mig instängd och fast liksom.
2. För att ta sig till ön Gotland måste man åka färja. När man åker färja finns det bara tre rimliga scenarier: a. Båtjävlen sjunker. b. Båten sjunker inte men man blir sjösjuk (samtidigt som man försöker hantera ångesten över att båten _faktiskt_ _kan_ sjunka.) c. Allt går bra (*troligt*).
Hur gick det då?
Del 1: Jo då, jag fick känningar av klaustrofobin. Svetten bröt fram men det var inte värre än att det gick att bota med lite vin. Ja, Café Culture så klart.
Del 2: Båten sjönk inte, så på ett sätt kan man väl säga att allt gick bra. Men jag blev sjösjuk. Så. På ett annat sätt kan man säga att jag och en liten kille på säg åtta år delade erfarenheten av att vomera ymnigt i såna där toalettbås som är öppna nertill. Och när jag stod där på toaletten och sköljde mina handleder i iskallt vatten och tittade in i mina rödsprängda ögon tänkte jag på hur detta var ett fruktansvärt lamt sätt att börja det nya året på.
Men jag överlevde i alla fall. Och båtjävlen sjönk inte. Alltid nåt.