Det här med ... att ha svårt för att bli med barn

Jag har tänkt en hel del i det senaste på hur vårt liv har sett ut de senaste åren. Hur inrutat det varit på grund av vår längtan och strävan efter barn. Hur hela livet, år efter år, varit indelat i tvåveckorsperioder: De två veckorna efter ägglossning och de två veckorna efter mens. Summerat kan man säga: en och en halv vecka hopp, en vecka sorg, en och en halv vecka vanligt liv. Så var det i alla fall för mig. Månad efter månad efter månad efter månad efter månad efter ... år.

Hur konstigt det än kan låta så var själva inrutandet inte jobbigt. Trots att livet stundtals varit outhärdligt tungt har jag och Ulf ändå haft det väldigt bra under de här åren: vi har rest, vi har umgåtts med vänner, köpt lantställe, bytt jobb och kollegor, ätit och druckit gott och haft ett fint samliv både känslomässigt och fysiskt. (Så nej, att längta efter barn behöver inte betyda att livet blir en "babyverkstad" med borttappat känslo- och sexliv.) Det jobbiga var det konkreta: att vi inte lyckades bli med barn.

Här om dagen läste jag om en som nu satt med sitt barn i sin famn och bara grät och grät. Hon hade också kämpat i många år för att få uppleva moderskapet och till sist lyckats med hjälp av ivf. Hon beskrev sin nya sorg som sin gamla. Det var först nu, när hon hade nått sitt mål, som hon lät den bottenlösa sorg hon känt under alla år komma fram. Det var naturligtvis förkrossande att känna så, nu när hon satt med sitt barn i famnen, men hon kunde ändå inte hindra sig själv.

Det här låter inte så konstigt tycker jag. Jag tror inte att man alltid klarar av att sörja när sorgen är som störst. Att våga släppa ut all ilska och frustration när man är i situationen känns som en för stor risk: man är rädd att sorgen ska konsumera en totalt och göra en galen.

Men det gör den inte. Att släppa ut sorgen gör en inte galen. Det krossar ens hjärta men det gör en inte galen. Jag är tacksam över att jag har tillåtit mig själv att sörja. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur livet kommer att bli, och hur det kommer att kännas när ett så tydligt livsmål som tagit upp såna oerhörda mängder av min tid och tankeverksamhet kommer att vara borta. Kommer jag att känna mig märkligt tom? Kommer jag i så fall få skuldkänslor över det? Jag vet inte.

Men jag ser fördelarna. Även om de nästan tycks overkliga. Att kunna planera livet utan att behöva ta hänsyn till läkarbesök och ägglossningar. Att slippa leva med den konstanta rädslan att få missfall eller hantera besvikelsen när mensen kommer. Att kunna boka en resa och veta att vi kommer att kunna åka utan att det medför risker för vårt framtida liv som föräldrar. Att planera att träffa vänner och boka restaurangbesök utan den stora sannolikheten att behöva ställa in.

Att längta efter att få barn men inte lyckas är bland det tyngsta en människa kan gå igenom. Men man klarar det. Det vill jag säga till alla er som kämpar. Man klarar det.