Det här med ... att anpassa sig

Allt som allt skulle jag säga att jag har funnit mig i min nya livssituation. Jag gråter inte längre varje dag över sammandragningar eller oro. Jag har fortfarande sammandragningar men har helt gett upp alla försök att "vara stark" och "klara mig utan mediciner". Jag trycker i mig bricanyl när det blir för jobbigt (vilket är varje dag) och det hjälper. Mycket hjälper det mig. Att jag sen blir som en hundraåring med Parkinson är oväsentligt i sammanhanget: Med mediciner kan jag stryka mig själv över magen och känna hur ettan och tvåan väder på sig under mina fingrar. Vi knyter an till varandra och det är en sällsynt underbar känsla.

Oron har också börjat släppa. Chansen för att tvillingarna ska överleva om de föds är stora nu och det gör hela skillnaden. Så klart. Varje vecka de stannar i magen ökar chanserna ännu mer och resulterar i att tiden på neonatalen blir kortare. Så kvar i magen ska de vara ett bra tag till.

Jag har också funnit mig i det här slappa – på många sätt pacificerade – livet. Jag har en liten bok där jag skriver upp saker som jag vill att Ulf ska göra. Sånt som jag skulle ha gjort om jag fått/kunnat röra på mig som jag vill. Ni vet små fjantsaker som att plocka bort döda blommor ur krukorna, dammtorka byrån i hallen, sätta igång en tvätt. Den lilla boken är som en livlina som reducerar stress. Bara att skriva i den gör att jag känner mig lite mer som vanligt på något konstigt vis.

Och som jag skrivit tidigare har jag blivit en mästarnas mästare på att glo. Poddar, böcker (som jag kan läsa igen tack vare bricanyl hurra!) och dvd:er håller mig sällskap men allra oftast ligger jag bara rakt upp och ner och låter tiden gå. Jag orkar inte riktigt något annat.

Sen får jag besök några gånger i veckan och det betyder mycket för att hålla mig verklighetsförankrad. Att få prata om vanliga saker. Att se bekanta ansikten. Att låta sig bli ompysslad och sedd. Allt det som ett besök för med sig gör att jag inte blir fullständigt mental.

Jag vet att det skulle vara lätt att bli helt förkrossad över livet just nu. Men jag väljer att inte titta åt det hållet. Inte allt för ofta i alla fall.

Jag har inte varit utomhus på tre-fyra veckor (förutom när jag åkt fram och tillbaka till KS). Jag tror att det var i april jag senast var på Konsum runt hörnet. Det var definitivt i april som jag var på stan sista gången. Det var när jag var i Kungsträdgården och tittade på körsbärsblomningen. Jag har inte varit på bio eller restaurang sen i mars. Jag har missat hela våren och försommaren i Hummelviken.

Men vet ni. Det gör mig inte så mycket. På riktigt alltså. Konsum finns kvar, stan och Hummelviken lika så. Det kommer fler vårar och somrar. Då jag kan vara med.

Det har inte varit lätt att komma hit, till den här punkten som jag är vid nu. En känsla av fullständig acceptans. Det är som att en liten Dalai Lama flyttat in här hemma. Jag gillar den Erika.

Hoppas att hon får bli kvar här ett tag framöver.