Den andra veckan på KS

Idag är det två veckor sedan jag blev utskriven från KS. Nu ska jag dit igen för att göra en ny mätning av tappen. Det ska bli mycket spännande att se hur det går för den här veckan har jag haft starkare och jobbigare sammandragningar än tidigare. Så håll tummarna för mig, är ni snälla.
Under tiden kommer här ett inlägg om min andra vecka på KS. Den var mycket bättre än min första.

Andra veckan var det något som vände. Lite i alla fall. Jag accepterade läget och började leva mitt liv på sjukhuset. Jag började till exempel ha på mig vanliga kläder på dagarna.

Och jag började ta emot besök. Darling Katarina kom flera gånger och höll mig förankrad i det där riktiga livet som pågick utanför KS.

Juliana och min bror kom också på besök.

Och min faster kom med ljuvlig lunch och blommor från hennes kolonilott.

Min faster hjälpte till med ctg:t och fick också uppleva problemen att fånga Greta och sprattel-Allan på fina kurvor. Gud, vad det pratades om "fina kurvor" under dom här veckorna. Dagarna då det funkade var det nästan som att barnmorskorna ville bjuda på tårta haha.

Jag fick strålande presenter av min lillasyster som varit i London.

Ser ni halsbandet runt min hals? Det är ett förstoringsglas som är helt förtjusande fint. Precis som min syster.

Eftersom jag mådde så bra av att få besök försökte jag boka in ett varje dag. Här är Lily också med när Juliana och min bror kom för andra gången.

Ulf var så ofta hos mig att han liksom boade in sig i fåtöljen. Nästan varje dag sov han en liten stund vid min sida (även om han försökte låtsas om att han inte sov. Klassiskt.)

På måndagen fick jag komma ut en sväng. Det var en stor dag. Jag åt Piggelin och fick känna på sommarvärmen. Allt var mycket konstigt. Men härligt.

På tisdagen var det kungligt dop och jag och min roomie tittade på det på var sin tv. Det skulle visa sig att det här med att dela rum var bland det bästa som kunde hända mig under veckorna på KS. Min roomie var (och är) jättegullig och vi hjälptes åt att peppa varandra.

Under den andra veckan lämnade jag hela sjukhusmaten bakom mig och fick mina besök (oftast Ulf) att ta med sig mat till mig. Då var det som att livet kom åter.

På både tisdagen och torsdagen var det ju eurovisionssemifinaler och det gjorde mig helt psykisk. Tydligen. Ågud.

På fredagen, efter två veckor på KS, blev jag utskriven. Min roomie blev utskriven på samma dag. Så medan hon packade ihop sina saker hjälpte Ulf till att göra det sista ctg:t.

När alla saker var nedpackade, recept utskrivna, samtal gjorda med läkare och medicin tagen var det bara att åka.

Jag hade lite seppo. Det skall sägas. För jag är en sån. Som får separationsångest av allt. Men det var läskigt att lämna tryggheten på KS. Och allt det här andra, vanliga, var så omtumlande. För jag var inte längre som vanligt. Och det är jag inte nu heller. Men det kommer jag att bli. Sen. Någon gång.