Samtidigt på Arlanda

Samtidigt på Arlanda. Nu åker jag till Moskva. Följ min resa i min
andra blogg: Lyxapan!

Edit: Nu finns första dagens inlägg här.
Edit 2: Nu finns andra dagens inlägg här.
Edit 3: Nu finns tredje dagens inlägg här.
Edit 4: Nu finns fjärde dagens inlägg här.
Edit 5: Nu finns femte, och sista, dagens inlägg här.

Moskva imorgon

Eftersom vinden blåser åt rätt håll och vi har fått våra visum så åker vi till Moskva imorgon. Det känns spännande och kul särskilt efter att jag vikt en god del av den här kvällen till att surfa restips.

I lördags när jag hade min födelsedagsbjudning så lovade nämligen en av mina gäster - en ny bekantskap som heter Marcus, pojkvän till min gamla kollega Ann-Sofie - att återkomma till mig och maken med tips om vad man ska göra i Moskva. Han kontaktade i sin tur en väninna som kom med de mest fabulösa tips jag varit med om.

Hon formulerar sig så fint, till exempel skriver hon så här när det gäller en restaurang som heter Turandot: Reserve a table on the 2nd floor next to the circular opening. Make sure to go on a guided tour around the different rooms and appreciate the fact that it is all handmade by 600 people during 6 years. The most impressive restaurant I and my friends and family have ever visited.
Så gick jag in på Turandots hemsida. Alltså. Den och Café Pushkins (som jag vurmade för här om dagen) hemsidor är så fina att man vill flytta in i dem!

Jag tänker att det är på den här restaurangen som jag och maken ska titta varandra djupt i ögonen och tänka på våra fjorton år av kärlek.

Jag tror att det är här hon menar att vi borde sitta. På andra våningen i The Chinese Hall vid the circular opening. Åh, jag vill!

Sen, efter att vi har ätit, kanske vi går in i The Birds Hall och lyssnar efter fågelkvitter.

Och när vi kommer till The Fable Hall kanske jag inte kan hålla mig från att berätta en kort och kärnfull historia som inte nödvändigtvis är helt sann men med en tydlig sensmoral!

När vi gått vidare in i The Paradise Garden Hall tappar vi kanske andan när vi ser de vackra handmålade tapeterna.

Och i The Porcelain Hall skojar vi kanske först lite om att känna sig som en elefant i en porslinsaffär, men sen blir vi bara helt tysta av hänförelse.

Typ, kanske, blir kvällen så här. Vi får se. Vi behöver inte bestämma något nu.

Samtidigt på Spring

Lunch på Spring med Anika. Godaste ever. Lammracks med spänstiga sockerärtor, brytbönor och haricot verts. Anika åt en grillad hel fisk som var som en abborre fast inte var det.
Sagolikt god lunch + smart och roligt sällskap = bästa lunchen.

Ny säng!

Den här dagen började som en jädra skitdag skulle jag vilja säga. Jag vaknade med huvudvärk. Det finns inget värre. Och jag drack kaffe och jag drack vatten och jag drack the. Och jag åt alvedon och jag åt lunch och jag stretchade och gjorde allt som stod i min makt för att huvudvärken skulle försvinna. Men. Det gjorde den icke.
Så jag gick hem från jobbet. Fortfarande med huvudvärk.
När jag öppnade ytterdörren till mitt hem hittade jag våra nya sängar i hallen! Och trots huvudvärk stretade jag och min man, och drog och lyfte och hade oss.
Nu är den på plats. Och något säger mig att min huvudvärk kommer att vara som bortblåst bara jag får sova i vår nya slice of heaven. Bäddmadrassen heter cumulus efter de ulligaste, bulligaste molnen. Jag orkar inte vad fint!

Sängen har vi byggt upp själva, med förvaring under. Med de nya sängarna blev den himla hög.

Min man illustrerar hur hög sängen är. Jag behöver nästan använda den lilla rokokomöbeln för att komma upp! Är den inte himmelsk?!

Moskva på torsdag

Får vi bara våra visum och om vinden fortsätter att ligga åt rätt håll så åker vi till Moskva på torsdag. Det har varit ganska svårt att ha några förväntningar på en resa som in i det sista är så osäker på om den blir av. Men så surfade jag in på Café Pushkins hemsida och nu kan jag bara tänka på hur jag och min kära ska sitta där på torsdag och prata om att vi blev ihop på den dagen för fjorton år sedan.
Moskva på torsdag alltså. Åh! Cafe Pushkin alltså. ÅH!

En fin födelsedagsdag

Så länge jag kan minnas har jag firat min födelsedag i dagarna tre. Det kan ha att göra med att jag är född den 23:e vilket är ett katastrofalt datum att ha ett kalas på. Det är två dagar innan lön och 1. jag har oftast varit för fattig för att kunna bjuda på kalas och 2. mina vänner har oftast varit för fattiga för att kunna ge mig presenter (och här tänker jag inte ens låtsas om att jag inte tycker att det är viktigt) och fira mig ordentligt. Därför ---> firande i dagarna tre.
Själva terminologin har jag lånat från julen och påsken. Det vill säga: födelsedagen, födelsedagsdagen och annandagsfödelsedagen.
Med detta sagt. På min födelsedagsdag i år ordnade jag en bjudning för alla mina vänner.
Så här var det:

Jag bjöd på bakverk som jag gjort från bakgeniet Leila Lindholms kokbok A piece of cake, tårtor från Systrarna Anderssons hembageri och snittar inspirerade av Grand Hotells afternoon tea.
Klänningen kommer från COS. Den köpte jag för ungefär en månad sedan i Berlin.

I hallen låg presentpapper och jackor och skor i alla möjliga storlekar och modeller huller om buller.

Inne i vardagsrummet pratade vi och skrattade och lyssnade på musik. Och drack massor av champagne.

Och jag fick urfina presenter! Bara sådana bra grejer som jag kan titta på, och lukta på, och dricka av och uppleva senare.

Som till exempel den är duschkrämen från Kiehls som doftar så gott av grapefrukt att man aldrig vill sluta lukta på armarna efter att ha använt den.

Och det här doftljuset från Byredo som jag fick för att det hade ett namn som passade mig - Candy Darling - som gör att det kommer att dofta födelsedag i hela lägenheten för en lång tid framöver.
Och titta på brickan med illustrationer som är så fina att det känns i hela hjärtat!

Och jag fick underbara vintageläderknappar till min bruna kappa! SOM jag har letat. Över hela stan har jag varit. Nu är letandet över.

Och så fick jag champagne och rosa bubbel så klart!

Och så fick jag en loppa som innehöll en middag och ett biobesök!

Och ett urvackert kort som berättigar mig en brunch på Berns.

Jag fick också den här godisskålen som ser ut som en prinsesstårta som man bara vill äta upp så fin är den.
I den ska jag ha godis som jag kan äta av i smyg och tänka tillbaka på den här fina födelsedagsdagen.

Hur har veckan varit? Vecka 16

- Hur har veckan varit?
- Men säg det då!
- Grattis i efterskott!
- Tack, men du kan faktiskt säga grattis på annandag födelsedagen.
- Du firar i dagarna tre?
- Minst, min vän, minst!
- Jag såg här i bloggen att du hade en fantastiskt fin dag i fredags.
- Oh, ja! Morgon, middag och kväll var = bästa.
- Annars då?
- Jaa du, jag har ju varit lite låg den här veckan och därför tagit det mest lugnt.
- Jag hörde det. Hur är det nu då?
- Mycket bättre tack.
- Vad har du gjort då?
- Jag har tänkt ganska mycket på det här med otrohet.
- Du tänker på Jonas Bergström, eller ska jag kanske säga Jacob Bernström?
- Haha ja. Har du något sånt där hitte-på-namn?
- Nej, jag vet inte när jag skulle ha användning för det. Har du?
- Det kan hända att en "Karin Strand" dyker upp ibland. I typ tävlingar och sånt som jag skickar in dubbelt i.
- Hahaha du menar allvar?
- Jaaa ... Sluta skratta!
- Vad har du tänkt då? Det här med otroheten.
- Jag tycker att det är lite fascinerande att det är, eller har varit så tabu att skriva om otrohet i svensk media. Det är på något vis det enda som varit heligt. Och det är konstigt. Tycker jag.
- Det kanske stämmer ... jag har inte tänkt på det.
- Man skriver till och med om kändisars självmord. Men otrohet. Nej, där går gränsen.
- Så du vill att man ska skriva mer om otrohet?
- Nej. Suck. Jag tycker bara att det har varit så konstigt att så många blivit så upprörda över att det här med Jonas har kommit ut. Eller. Att vissa radiopratare och journalister har varit väldigt förnärmade över att det skrivits om det. Främst män. Som att otrohet vore det värsta som kan hända.
- Men i såna här söndagsbilagor skrivs det ju rätt mycket om otrohet.
- Ja, exakt: man skriver om hur otrohet går till, att det oftast sker med en kollega, att si och så många procent har varit det och så vidare, att det är urvanligt med otrohet. Och när det gäller utländska kändisars sexskandaler så hakar medierna på. Men svenska kändisars snedsteg - då har det varit tyst. Men det kanske ändras nu. Vi får se. Elin och Tiger plus Madeleine och Jonas kanske bara är början?
- Ja, vi får se.
- Alltså, det är inte något jag hoppas på. Jag tycker bara att det är konstigt att det är just otrohet som varit the biggest no-no i media.
- Jaha hörru Karin Strand. Ska vi sätta punkt där?
- Haha okej.

En fin födelsedagskväll

Men det tog ju inte slut där! På kvällen hände det här:

Min syster kom och vi skålade min födelsedag i champagne.

Vi öppnade min jättefina champagneflaska som jag sparat till ett särskilt tillfälle = min födelsedag.

Sen åkte vi till La Famiglia och åt vällagad underbar italiensk mat (och den andra daten blev alltså av!).
Till förrätt åt jag Antipasto Marinaro: bläckfisk, scampi, musslor, vitlök, chili, olivolja och persilja. Herrejissessågott!

Vi var alla mycket nöjda med maten. Jag och min man åt lamm som serverades med haricots verts och en ljuvlig rödvinssås med pancetta. Min syster åt en fylld pasta med grillade grönsaker.

Sen åt vi en mäktig chokladtårta och drack dessertvin och limoncello och pratade om födelsedagar som vi firat tillsammans förr om åren.

Det här var en av världens bästa födelsedagar tycker jag. Hurra för den!
Och hurra för mig!

En fin födelsedag

... så här fortsatte min födelsedag. Planen var så här: jag och min man bestämde att vi skulle leva den här dagen som om vi var på resande fot. Så ...

Vi åkte till Hotel Skeppsholmen. Det är ett hemskt hajpat hotell ute på Skeppsholmen.

Där åt jag en fantastiskt god vegetarisk rätt med matvete, vårprimörer med en honungs- och citronvinägrett. Till det drack jag ett krispigt vitt vin från Österrike. Vinlunch = bralunch.

Och det var där, på Hotel Skeppsholmen, som jag lärde mig att dricka Earl Grey med citron!

Efter lunchen ville vi vara kulturella, så vi gick till Moderna Museet.

Där visade de en utställning som inte var särdeles spektakulär. Men vissa poänger hade den allt. Konstnären hette Lee och var en arg israel/amerikanska som gillade att röka marijuana. Hon lever inte längre.

Efter all konst satte vi oss i solen på Modernas terrass och åt en brownie och drack kaffe och tittade på fiskmåsarna som försökte roffa åt sig av våra bordsgrannars mat.

När vi kände oss klara med kulturen och solen och fikat och måsarnas skratt gick vi till Grand Hotell.

Där satte vi oss i Cadierbaren och drack drinkar. Jag älskar Bellini så det fick bli en sån för mig. Persikopuré och champagne. Mmm.

Min man ville ha en bitter drink. När den kom var den helt rosa och smakade grapefrukt och den var den godaste drink han fått på länge sa han.

Ja, så var min födelsedag på dagen.  Jag tycker att vi lyckades rätt bra att leva som om vi var ute på en resa.

En fin födelsedagsmorgon

Idag är det min födelsedag. Så här var min morgon:

Tidigt i morse, när min man trodde att jag sov, hörde jag hur han smög omkring och fixade med saker. Det var den här fina brickan som han förberedde!

Jag hann bara låtsas vakna innan det började ringa på alla telefoner. Det var mamma och pappa.

Först pratade jag klart med mamma. Hon hade stickat dom här fina strumporna till mig. Kanske dom finaste strumporna i hela världen. Sen fick jag en urtjusig pärlensemble av henne också: örhängen och ett halsband.

Sen pratade jag klart med pappa. Av honom fick jag ett besök på operan. Det är något vi delar jag och min far. Intresset för gripande operor.

Av min make fick jag många fina presenter. Jag blev så glad så glad. Men gladast av allt blev jag nog när jag fick en ny klocka. Exakt en sån som jag önskade mig! Min gamla som jag köpte i New York har gått sönder nämligen.

Här är han, den jag håller kärast.

Här är presenterna: en anteckningsbok, smycken, operabesök, strumpor, mascara, klocka, två böcker ... och så ett grattiskort från Louis Vuitton - presenten därifrån har fastnat någonstans på vägen på grund av ett visst askmoln.

Nu ska jag fortsätta att fylla år! Hej då!

Världsrekord i bästa maken

Ikväll, när jag satt i soffan, hörde jag hur min man stökade runt i köket. Plötsligt kom han med den finaste efterrätten jag sett: Plättcrêpes med nutella, jordgubbar, bananer och glass!
Eftersom jag haft the blues i det senaste ville min man ta extra fint hand om mig.

Efter att jag ätit upp allt typ det snabbaste jag kunde för att det var så gott, slickade jag upp det goda som fanns kvar på tallriken.
Det är sånt som jag älskade att göra som barn. Sen slutade jag med det: förmodligen för att "vuxna inte gör så". Men nu gjorde jag det alltså. Och jag märker att det är svårt att ha the blues när man slickar på en tallrik.

Det här med ... sentimentalitet part deux

Jag har nog känt mig lite under the weather som min syster brukar säga de senaste dagarna. Det vill säga; lite hängig på det där sättet då man känner sig både lite sjuk och lite olustig i kroppen.
Jag har haft the blues helt enkelt.
Nu är det inte alls ovanligt att jag till och från kan känna mig lite ur form, men det som har varit ovanligt är att den här bluesen har hållit i sig. Som en trött bukett tulpaner till tonerna av en sorgsen trombon - så har livet tett sig.
När jag för många många år sen blev väldigt blå träffade jag en psykolog. Hon skulle hjälpa mig att ta tag i alla de där regntunga skyarna. Då fick jag ett tips som jag ofta tänker på och använder som metod när jag behöver muntras upp.
Hon sa att jag skulle fråga mig vad det lilla barnet Erika tyckte om att göra. Den där lilla flickan som inte hade hunnit börja bedöma sig själv och sin prestation hela tiden. Och som inte heller ännu hade behövt lära sig att omgivningen kan vara vass och hård ibland. Sen skulle jag göra det som Erika-tre-fyra-fem-sex år gillade att göra. Och det har jag gjort. Under åren har jag pysslat, sjungit och hoppat i vattenpölar.
Och igår laddade jag hem Tintins Plan 714 till Sidney och lyssnade och lyssnade och lyssnade. Och jag fick tårar i ögonen. Men det var inte några blåa tårar alls. Det var tårar som var som balsam för själen kan jag tala om.

Om Moskvaresan

Sedan vi bokade vår resa till Moskva har följande hänt:

1. Det har sprängts i tunnelbanan i Moskva.
2. Ett plan har störtat i Ryssland.
3. En vulkan vaknade ---> ett askmoln stoppade all flygtrafik.

Och idag när jag tillät mig bli försiktigt upprymd över resan igen så ...
4. Fick vi trubbel med visumet.

Vi får se hur det blir med den här resan.

Det här med ... sentimentalitet

Så länge jag kan minnas har jag alltid känt starkt för saker. Haft starka känslor alltså.
En gång när jag var liten blev jag så uppspelt av att åka på en semesterresa att jag fick röda ögonvitor - som en liten mört såg jag ut. Jag trallade och sjöng och höll låda och glömde nog någonstans där på vägen att andas. Med effekten röda ögon.
Nu för tiden älskar jag mest saker. Jag älskar att äta god mat. Jag älskar att det är soligt. Jag älskar den där teveserien. Jag älskar den där färgen på blommorna. Jag älskar helt enkelt.
Och så är jag sentimental. En dag utan tårar är inte en dag verkar det som. I alla fall inte i mitt liv.
I det senaste har jag gråtit av att höra Journey på radion. Jag grät när jag läste Johanna Koljonens senaste krönika i Fokus. Jag grät när jag läste en dödsannons i DN. Jag gråter varje vecka till Det kungliga bröllopet. Och jag älskar det! Att jag gråter alltså.
För jag tänker att sentimentaliteten finns där som en balans för allt mitt älsk. Det är samma som när jag var barn. Bara det att nu, som vuxen, har jag lärt mig att andas och att kanalisera känslorna genom tårar. Effekten är i och för sig den samma: röda ögon. Men det är inte så farligt med röda ögon. Har jag lärt mig.

En lördag att minnas: middag med Camilla och Magnus

Redan när vi vaknade den här lördagen i april visste jag att det här skulle bli en lördag att minnas.
Det finns vissa komponenter som är nödvändiga - helt livsnödvändiga - för att en lördag ska bli minnesvärd. Det första jag kom att tänka på var pärlor, bubbel och rött läppstift.

Sen skadar det inte om man har en mathändig make i köket som komponerat en sjuhelsikes meny tillsammans med en heller.

Menyn då. Den får gärna vara italiensk. Men det gör inget om den är fransk, svensk, kinesisk, grekisk eller har sitt ursprung i vilket annat land som helst faktiskt. Det viktigaste är att den är "åh så god"! Eller: "men hur kan något vara så gott" god. Eller "det här är det godaste jag har ätit någonsin" god.
Just den här tiramisun från senaste Buffé var verkligen en efterrätt att minnas.

Sedan är det av yttersta vikt att man har fina, intelligenta och charmiga vänner som kommer på besök och sprider vidare matupplevelserna via alla tillgängliga virala och sociala medier. De får gärna heta Camilla och Magnus och behöver inte bo så himla långt bort.

I mitten, eller slutet, av en lördag att minnas får man gärna dricka ännu mer vin och titta på roliga klipp på Youtube och skratta mycket.

Ja. Det visade sig att jag hade rätt. Det här blev verkligen en lördag att minnas.