Jag skulle säga att jag inte är en särskilt rädd person. Orädd till och med. Men det finns en grej som skrämmer skiten ur mig. Det är när min man är bortrest och jag ska sova ensam hemma. Plötsligt blir jag, den oräddaste av dem alla, rädd för mörkret. Min fantasi skenar och i stort sett varje litet skrymsle i lägenheten rymmer plats för en potentiell mördare.
Proceduren ser ut som följer. Jag ringer upp min man som kanske står vid en bullrig tryckpress eller kanske sitter på en restaurang och äter en sen middag med sina affärskontakter. Vad han än håller på med måste han i alla fall avbryta detta för att vara med mig när jag går runt och kontrollerar lägenheten. Jag tänker så här: någon måste höra mig skrika om jag hittar en inbrottstjyv och snabbt kunna ringa polisen. Logiskt va?
Med ett hårt bultande hjärta kontrollerar jag att dörrar är låsta och fönster stängda, att mördaren inte kurat ihop sig under badkar, bakom gardiner, i garderob eller gömt sig i köksskåpen (hey, vad vet jag? Mördaren kanske är pytteliten men fortfarande livsfarlig).
När hela lägenheten är genomsökt kan jag lägga mig och med maken fortfarande i luren påbörjas avledningsmanövern där jag snabbt låter mig sugas in i en bok. Någonstans där burkar hjärtat ha återfått normal rytm och maken kan återgå till sitt liv igen.
På morgonen när jag vaknar kan jag inte förstå att jag varit så rädd kvällen innan. Mörkrädd. Jag? Pfft. Vad löjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar