torsdag 24 juli 2014

Gretayoga

Efter att ha läst om någon svensk tjejs yogasuccsess på instagram har jag funderat på om det inte ligger något slags framgångskoncept och vilar i min dotter?

Så väldigt ofta står nämligen vår lilla Greta så här.

Hennes bror blir ofta inspirerad och försöker göra likadant.

Men just den här gången var det som att han blev hennes instruktör istället, inte sant?

Gretayoga, ja, det är vad vi ropar varje gång hon intar position.

Och titta: Olof nailed it! Ja hörni. Gretayoga. Kan det vara något?

Ps. Vi är på snabb visit i huvudstaden och huvudkvarteret eftersom jag ska jobba imorgon och Ulf behöver göra en del ärenden. Även detta va: att så enkelt kunna svinga sig mellan sitt hem och sitt home away from home är så lyxigt att jag typ storknar.

onsdag 23 juli 2014

Livet nu alltså, livet nu. Mycket bra.

Jag sitter på Hotel Diplomat och försöker samla tankarna lite grann. I två dagar har jag pendlat mellan stugan i viken och det tjusiga hotellet på Strandvägen för att jobba med Caroline och det sista med hennes sommarprat. På fredag spelar vi in, och på tisdag i nästa vecka sänds det. Innan vi spelar in ska hon till Paris en sväng för jobb, så klart, för det är så det är att vara Caroline. Sedan jag lärde känna henne någon gång i våras har hon varit i fyra av våra fem världsdelar för jobb och hon har varit till fler länder än jag kan hålla ordning på hur mycket jag än försöker tänka efter.

Det kommer att bli ett bra program tror jag. Innehållet är, i alla fall i mina ögon, ganska otippat. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade för förväntningar på henne innan vi startade processen att komma fram till ett innehåll men jag gillar verkligen oförutsägbarheten som vilar över hela hennes prat. En ingång kan börja på ett ställe för att hamna någon helt annan stans i slutändan. Hon är både fin och rolig och jag hoppas att hon ska komma fram som den förtjusande person som jag har fått lära känna. Det är väl oundvikligt antar jag, det här att man faller för en person, när man jobbar så nära och pratar om såna personliga saker som ofta hamnar i ett program av den här sorten.

Jag är i alla fall stolt. Megastolt och jag önskar så innerligt att hon också ska vara det. Hur allt blir får vi se på fredag, och hur det tas emot vet vi först nästa vecka. Just nu är det bara att hålla tummarna och hoppa.

Snart viker jag ihop min dator och går bort till min bil som jag parkerat på Artillerigatan. Staden som jag i vanliga fall bor i dallrar av sommarvärme och överallt vilar en doft av semester. Snart är jag ute i viken igen med mina barn, man och föräldrar. Där ska jag bada och grilla. Det känns som att jag plockar russinen ur två härliga världar och det är en lyxig känsla. För det här livet där jag får lite av varje är inte så dumt ska jag säga er. Det är inte dumt alls.

måndag 21 juli 2014

Alla dessa förmiddagar i viken som kom och gick, så visste jag att det var livet

Varje förmiddag när vi är i viken går vi ner till badbryggan för att kasta sten. Jag menar verkligen varje förmiddag. Och jag tänker att det är ju allt det här vardagliga, men på inget sätt alldagliga, som vi gör varje dag som är livet.

Dessa förmiddagar vill jag dokumentera här för att hjälpa mig själv att minnas hur vår rutin såg ut den här sommaren i Hummelviken.

Som sagt. Varje förmiddag går vi ner till den här badbryggan inne i viken. Just idag provade barnen att kasta något litet större stenar i vattnet. PLUMS sa det om dem och så blev man hemskt blöt, i alla fall om man heter Greta.
Den här blusen är för övrigt Gretas favoritplagg alla kategorier just nu.

När stenkastarsuget lindrats var det dags för nästa steg i förmiddagsrutinen: att doppa fötterna i vattnet.

Doppa fötterna och plaska, så klart, som alltid.

Och sedan skulle även vattnet på andra sidan bryggan provas. Som alltid.

Något vi alltid gör är att titta efter fisk i springorna i bryggan men eftersom det inte fanns några där idag försvann barnen snabbare än att jag han fånga ögonblicket. Det går undan med de där två nu för tiden.

Den här förmiddagen hade jag på mig det som jag nästan alltid har haft på mig denna sommar. Jag mer eller mindre bor i mina vegan Toms och leoshorts. De kryddigt orangea naglarna har jag haft sedan vi var på Kreta i maj. Eftersom jag är lat och inte orkar ta bort nagellacket så målar jag bara på nytt hela tiden med effekten att detta kommer att vara sommaren med rödorangea naglar. Inte mig emot.

Nå, sen var det dags att gå vidare på vår förmiddagstur. 

Varje dag står vi inför valet att gå till höger eller vänster. Idag blev det höger och längre in i viken eftersom det var en hemskt blåsig förmiddag vi hade.

Det finns nämligen en liten vik i viken där det är lä och där kan man också kasta sten bra.

På vägen dit hittade jag massor av smultron och det ingår också i våra förmiddagsrutiner i viken: att plocka bär längsmed vägen och äta dom på en gång.

Just idag gjorde vi en liten extra grej som vi bara gör ibland på förmiddagarna här i viken. Vi gick in i skogen. Olof älskar skogen.

Och titta vad vi hittade där! Så var förrätten, den lilla naggande, ordnad.

Här börjar vår tur runt viken att gå mot sitt slut. I det här läget är barnen fortfarande glada och nöjda och i tron att vi är ute på äventyr. Så fort de ser lilla stugan blir de mindre glada och mer konfliktbenägna. Gå hem? Nej, aldrig! är vad de uttrycker med sina skrik och sin gråt.

Men än har det inte hänt på vår förmiddagstur. Vår alldeles vanliga, vardagliga, härliga förmiddagsrutin i viken. Än är vi alla glada och nöjda och rätt kära i varandra och faktiskt i hela livet i sig självt. Tänk att det får vara så fint. Livet va, så himlarns fint.

söndag 20 juli 2014

Brev från en soffa i norra skärgården

Vi är i vår stuga i viken i norra skärgården och vi har det väldigt bra. Vi gör ungefär samma saker som vi brukar göra när vi är här: vi går ner till havet och badar, kastar sten från bryggan, plockar smultron och blåbär längsmed stigarna och grillar till middagarna. Till en början hade vi idéer om utflykter och båtresor och sånt men vi har det faktiskt bättre så här, när vi inte gör så förfärligt mycket mer än vad som faller oss in. 

Varje dag tar vi ner något träd och trots detta märks det knappt någon skillnad. Det är en vildvuxen tomt vi fått på våra händer och nu försöker vi rida in den. Det är roligt men tar också alldeles för lång tid för mitt urusla tålamod. Men vad finns det för alternativ när man har två gulliga lejonungar som gärna vill lägga sig i? Nej, då är det bara att lägga sågen åt sidan och skära upp lite vattenmelon istället och tänka att det vi gör är att fånga dagen, tiden vi har tillsammans. 

Greta vet förresten mycket väl var vi förvarar glassen nu när vi är här. Inte allt för sällan hittar vi henne jamandes efter oss på den lilla trappan upp till förrådsdörren. Hon gillar glass hon vår lilla Greta. Det gör även Olof och när de får var sin piggelin manifesteras deras olikheter så tydligt. Slurp säger det så är Olofs glass borta, det går så fort att jag de första gångerna trodde att han hade tappat en bit någonstans för SÅ fort kan man bara inte äta en glass men jodå. Och Greta hon bara spar och spar. Till sist har hon glassen som ett vatten över hela armen för glass är inget man spar på så bra. Nå, det lär hon sig väl. 

Om kvällarna när barnen har somnat tittar jag och Ulf på Mad Men på dvd och äter goda ostar och polly. Jag har blivit helt tokig i det godiset märkligt nog och när jag upptäckte att jag kunde dricka mjölk för att liksom neutralisera kvalmigheten som uppstår när man ätit lite för mycket choklad och socker - och därmed kunde trycka en halv påse till - kände jag mig lika delar geni som idiot. 

Nu ska den här geniidioten äta just lite polly, titta på Mad Men och vila mina ben mot min mans. Vi hörs snart igen!

Puss och kram från skärgårdsdoktorn nej, men amen typ.

torsdag 17 juli 2014

Färskpotatispaket med örtsmör på grillen

Vi hade gäster i viken igår och först hade jag tänkt laga en krämig potatissallad till kvällens grillmiddag. Men så blev jag lat, eller snarare var det så att jag ville spendera tid med gästerna hellre än i köket så jag bestämde mig för att utveckla det här med kokta, kalla, färskpotatisar på grillen. Så jag mosade ihop ett örtsmör med det jag hade hemma och klickade det över potatisen som jag skurit i mindre bitar. Efter bara några minuter på grillen hade smöret smält och potatisen blivit varm igen och dofterna som kom ur det här paketet när vi öppnade folien OH MY GOD! så himla himla gott och så himla himla enkelt.

Det enda jag gör mig extra mak med är hur jag hanterar vitlöken. För här är jag petig. Jag delar klyftan på mitten och tar bort den lilla grodden som ligger där. Sedan finhackar jag löken med en liten skvätt olivolja på skärbrädan (för övrigt bästa tipset som jag snappat upp från Stefano Catenacci – det gör att vitlöken inte sprätter runt samt att den glider av kniven mycket lättare) och ganska rejält med salt. När man gör så, finhackar vitlöken med olivolja och salt så är det något som händer med vitlöksmaken som är helt amazing. Jag lovar. Testa får ni se själva. 

Färskpotatispaket med örtsmör

Ett gäng kokta, kalla färskpotatisar.
Örtsmör:
En rejäl klick smör
En näve basilika
En näve gräslök
En vitlöksklyfta
Olivolja
Salt

Gör så här:
Lägg den kokta, kalla färskpotatisen på ett stort ark folie.
Mosa ihop ett örtsmör med sånt som du gillar. Men gräslök, vitlök (hanterad så som jag beskrivit ovan) och basilika var en svårslagen kombination.
Klicka över örtsmöret över potatisen och vik ihop folien till ett paket.
Lägg några minuter på grillen.
Servera som tillbehör till grillat. Nomnomnom!

Nattningskampen fortsätter

Tack för alla kommentarer och för att ni delat med er av era erfarenheter om sömn och tillhörande problem så generöst. Det är alltid skönt att höra att man inte är ensam och någonstans vet jag att detta är en fas. Så som det är nu kommer det inte vara för hela resten av livet och, faktiskt, ikväll somnade både Olof och Greta ganska snabbt.

Det är en del som har klarnat, inte minst faktumet att det jag som vanligt behöver jobba med tålamodet. Men det som gör allt extra svårt är att de är två barn som är i samma fas: om en somnar enkelt men den andra inte gör det så står vi ändå där med sömnproblem. Och om en inte somnar så triggar den ofta den andre till att också vara vaken. Eftersom det är två barn som stökar så behöver båda föräldrarna vara med vilket gör att vi inte kan avlasta varandra, jag och Ulf. Den största utmaningen ligger i förändringen att de inte längre sover i sina spjälsängar och att de har förstått att utrymmet att ha en egen vilja har blivit så mycket större.

Men framför allt får jag ju ta den här tiden för vad den är: det är varmt, trångt (och på sitt sätt härligt) det här att vi sover allesamman hopträngda i ett litet sovrum här på landet. För barnen är också så många nya intryck som ska processas, konstiga bett som ska klias på och nya färdigheter som ska analyseras. Att de under de senaste veckorna sovit på fyra olika ställen och dessutom åkt bli i 130 mil på bara några dagar gör också sitt till.

Men några små justeringar har vi ändå gjort. Vi ser till att lunchen blir i rätt tid, så att de kommer i säng för lunchvilan vid rätt tid. Vi har också kortat dagvilan den från två till en och en halv timme och kommer förmodligen fortsätta så. När det gäller nattningsrutinerna provade vi att göra toalettbestyren åtskilda. Först tvättade, bytte och borstade jag tänderna på Olof och sedan gjorde Ulf det samma med Greta. När de inte var i badrummet samtidigt blev det (föga förvånande egentligen) mindre cirkus. Jag har även designat om kvällssagorna lite och lägger mer fokus på hur figurerna gör sig redo för att sova och hur de ska sova hela natten. Ibland tror jag att våra stökiga nattningar beror på att Olof och Greta tror att det är så de ska vara, jag vet inte om ni kan hänga med på hur jag tänker här? Men efter att jag har pratat med dom och resonerat med dom om andra saker tidigare så har många såna här stökigheter slutat. Så nu berättar jag hur allt ska gå till och hur jag skulle vilja att allt förlöpte.

Nåja. Vi får se hur detta utvecklas. Ikväll somnade de som sagt ganska enkelt. Hur det blir imorgon återstår att se. Precis just nu kan jag känna hur jag är helt tillfreds med att det är på det viset. Kvällarna kanske äts upp men vi har det faktiskt också hemskt fint på dagarna. Det ska jag inte glömma bort.

onsdag 16 juli 2014

Sallad med avokado och jordgubbar

Jag tror att det var i senaste numret av Elle mat och vin som jag läste att det fanns en favoritsmörgås bland bloggare och att den var toppad med avokado och jordgubbar. Att just dessa två ingredienser skulle kunna passa ihop lät lite för kittlande och knäppt för att inte prova. Men istället för att göra en smörgås valde jag att göra ett tillbehör till gårdagens middag som bestod av grillad halloumi och rester av kokt färskpotatis (som jag la i ett foliepaket med en liten klick smör och sedan på grillen.) Så här års är jordgubbarna fantastiska. Söta och djupt röda och alldeles oemotståndliga. Precis så som hela den här rödgröna salladen blev, faktiskt.

Sallad med avokado och jordgubbar
Mängden är anpassad för två vuxna och två små barn

3 mogna avokador
1/2 citron, saften
Knappt en ask jordgubbar
Dressing:
1 näve ruccolasallad
1 salladslök
1/2 röd chili
1/2 citron, saften
Ganska mycket olivolja
Salt

Gör så här:
Mosa avokadorna och pressa över saften från en halv citron. Salta.
Klyfta jordgubbarna och strö över avokadomoset.
Finhacka ruccola, salladslök och chili, allt tillsammans på en skärbräda med en skvätt olivolja, lägg sedan i en skål. Addera saften av en halv citron och ännu mer olivolja och salt.
Servera som tillbehör till grillat, till exempel halloumi. Eller lägg på en bit bröd och låtsas att du är en bloggare med en favoritsmörgås? Nomnomnom!

tisdag 15 juli 2014

Hur får man barnen att somna på kvällarna?

Jag vet inte vad det är som har hänt men det är helt himla omöjligt att få barnen att sova på kvällarna nu för tiden. Eller, jag vet väl en del: vi har rest runt och sover på olika ställen oftare än samma och sånt är väl aldrig bra för rutinerna men ändå. Ändå! Det här kajkandet har vi ju hållit på med tidigare utan några större problem.

Och jag tycker att vi har provat allt: tidigare läggtid (är de övertrötta?), senare läggtid (nu ÄR de ju trötta), med pyjamas, utan pyjamas, utan att få titta på något tv-program efter middagen, att få titta på något på kvällen för att komma ner i varv. (Observera att själva nattingsrutinen är den samma som alltid med tandborstning, pyjamans, saga, välling och sång. Ps. Ja, dom får äta välling efter tandborstningen.) Allt har vi provat men med samma himla skitresultat: att det tar alldeles för lång tid för att få dem att somna. Rekordet togs på nytt ikväll. Olof persade på cirka två timmars vägran att somna. Och jag brukar kunna vara zen med dessa saker men nu har jag passerat gränsen. Nu räcker det. Alla våra kvällar är bara poff! borta och DET FUNKAR INTE.

Efter varje nattningspass står jag och Ulf hålögda med mullvadsögon i hallen och ba: vad är det som händer?! och vi är så-hå-hå sugna på att ta bort dagvilan men då vet vi också att vi kommer att ha två barn som knappt kommer att hålla ihop till middagstid samt att de kommer att somna lite väl tidigt med effekten sju-hu-kt tidiga mornar igen. Att vakna noll fyra något är vi inte så sugna på heller. Ågud jag vet inte vad vi ska göra.

När slutade era barn sova på dagen? Ni som har barn i cirka tvåårsåldern – när och hur länge sover de på dagarna? Ni som har haft barn i den åldern: samma fråga – när och hur länge? Jag skulle verkligen uppskatta lite erfarenheter här.

Sallad med melon, bönor och fetaost

När vi är i viken är det oftast jag som lagar maten. Det är inget vi har bestämt, jag och Ulf, men det är heller inte något som bara har hänt. Det ligger till så här: att jag blir så oerhört inspirerad av att vara här och finns det inspiration så är det något man ska släppa fram fritt. Min mat-i-vikenfilosofi går ut på att äta något enkelt till lunch, alltså superenkelt som typ korv med bröd, för att istället lägga krutet på middagarna. Och oftast resulterar det i helt fantastiska mat- och smakupplevelser, nej, jag överdriver inte.

För att dela med mig av min inspiration, och för att hjälpa mig själv att minnas alla dessa middagar så kommer jag nu börja blogga om maten som jag lagar i viken. Under etiketten "maten i viken" kommer ljuvlig stug- och semestermat att samlas. Känns det som ett lika härligt upplägg för er som för mig?

Nåja. Här kommer första receptet; en sallad som jag lagade igår. Eftersom det är semester är det där med mått och exakthet inget jag eftersträvar (om det inte är så att det vid tillfälle verkligen behövs) utan det är smaken som avgör. Jag smakar och smakar och smakar och jag älskar det. Recepten får därför ses som inspirerande skisser. Har ni några specifika frågor så ställ dom i kommentarsfältet så svarar jag efter bästa förmåga.

Sallad med melon, bönor och fetaost
Mängden här är anpassad till 2 vuxna och 2 små barn

1 påse ruccola
En bit honungsmelon
1/2 påse edamamebönor, kokade och spritade
2 salladslökar
1 avokado
1 förp fetaost
Dressing:
Olivolja
Färskpressad citronsaft
Flytande honung
Salt och peppar

Gör så här:
Blanda ruccola, bitar av honungsmelon, edamamebönor, salladslök och tärnad avokado på ett fat. Smula över fetaosten och ringla över dressingen.
Ät den som den är eller gör som vi gjorde igår: servera den som tillbehör till grillad karré.
Nomnomnom!

måndag 14 juli 2014

Hurra för tvillingarna! 23 månader idag!

Kära kära Olof och kära kära Greta. Idag blev ni 23 månader och nu är det bara en månad kvar tills att ni fyller två. Den dagen kommer ni att ha gått i förskola i två dagar redan och detta är alltså den sista månaden vi har tillsammans på det vis så som vi har vant oss vid att vårt liv tillsammans som en fyrklöver ser ut. Förändringen som vi har framför oss är nödvändig och bra men den väcker ändå en massa känslor i mig så klart. För det ska ni veta mina kära små barn, att det är en känslosam mor ni har fått. När jag tänker på att det bara rör sig om dagar nu (okej veckor) tills dess att ni ska lämna vårt hem och vår totala omsorg så vill jag gråta. Både för att tiden går så fort men också för att jag nu måste släppa taget om er ytterligare lite grann. Igen: jag vet att det är nödvändigt och bra och allt det där men ändå. ÄNDÅ! Kan inte allt bara få vara så som det alltid har varit?

Nu är det där med att saker och ting ska få vara så som det alltid har varit en omöjlighet med er. För, för varje vecka som går är det nya barn med nya färdigheter som befolkar vårt hem. Det händer så mycket så jag hinner nästan inte med att notera det. Men okej. Ni pratar fortfarande inte. Däremot fortsätter du att utveckla ditt himla teckenspråk med nya tecken hela tiden Olof. Nu har du tecken för så många saker att jag inte längre kan hålla ordning på dem. Men ett mycket vanligt förekommande nu är att du gör ett iiii-ljud samtidigt som du drar med ditt pekfinger över din hals. Det är tecknet för fluga/mygga/bi/geting/humla/broms. Så fort du hör ett sånt där flygfä gör du det där tecknet. Det vill säga ofta nu när det är sommar.

Ni börjar bli förståndiga och resonabla. När jag säger "stopp" nu så lyssnar ni och stannar. Om jag säger att ni inte får passera en gräns så gör ni heller inte det. Eller, ni gör väl inte alltid som jag säger och vill men nu när ni går emot det jag säger så verkar det vara en medveten handling från er sida.

Ni är generösa: om jag ger två nappar till dig Greta så ger du den ena till Olof. Och om jag ger dig ett par stenar att kasta Olof så ger du den ena stenen till Greta. Sedan veckan hemma hos mina föräldrar tycker både jag och pappan oss märka att ni är finare och mer intresserade av varandra. Ni ropar på varandra och vill ha koll på var den andre är. Ni leker och skrattar väldigt mycket ihop nu och jag svär det är som att ha fått en miljon änglar på besök när det händer.

Greta, du har börjat leka så mycket. Din favoritsysselsättning är att pyssla med saker: lägga upp små papperslappar/trasor/tygbitar i rader och sedan samla ihop dom igen, eller att stoppa ner Lollo och Bernie i olika påsar eller väskor och bära runt på dem för att sedan plocka upp dom igen. Du älskar också en ask med halsband som du plockar i och ur tusen gånger om. En annan favoritgrej är att få lite handcreme eller kroppsolja på händerna och sedan smörja in dig. Och att få håret vattenkammat! Gudars vad du älskar det. Olof, du leker mycket som vanligt. Du är fortfarande oerhört fascinerad av hjul och fordon. När vi var hos mina föräldrar kom sopbilen och det var väl något av ditt livs höjdpunkt.

Kärleken till Pippi och ipaden har svalnat lite till förmån för att få vara ute. När vi var hos mina föräldrar hängde ni en hel del på grannens gård. Där lärde ni er att gunga på "vuxengunga" och att göra fart själva. Det är väl inga svindlande höjder ni når upp till men ändå. Och du Greta ville prompt stå och gunga så, ja, då fick du väl göra det. Det var även hemma hos mina föräldrar som du lärde dig att göra kullerbyttor. Och grannens studsmatta oh boy vad du gillade den Greta.

Något ni båda ställer er rätt svala till är havet. I alla fall till att bada i. Vissa dagar hemma hos mina föräldrar kunde du omfamna allt det våta Olof och lägga dig på mage och "simma" men allra oftast sa du bara "nääääe" och skakade på huvudet när vi närmade oss stranden. Stranden ja, hu, vad ni inte tyckte om att få sand mellan tårna. Och du Greta tyckte bara att det var kul med havet när pappan eller mamman kastade runt dig i vattnet. Helst av allt ville du vara i våra famnar och bara betrakta allt. Dock att sitta i vagnen och titta på havet – det älskade ni båda två. En dag var vi till badhuset och då var du i ditt rätta element Greta. Oj oj oj så roligt du hade när du kastade dig ner i min famn från bassängkanten. Men du Olof tyckte att allt det där blöta var sådär. Man kan säga att jag är rätt nöjd med att vi inte bokade en resa till ett hotell på en strand vid Medelhavet som jag hade vissa planer på för några veckor sedan.

Ni är så roliga att äta mat med just nu. Ni provar nästan allt vi ställer fram och du Greta äter med god aptit. Idag provade du att kombinera honungsmelon med fetaost och blev så nöjd över den fina smakkombinationen! Annars gillar ni mest att äta saker separado. En sak i taget liksom. Du Olof håller dig helt till kolhydrater som pasta, bröd och potatis medan du äter det mesta Greta. Jag tror att du och jag har ganska lika smakpreferenser och att du också har börjat förstå att när jag säger "prova det här för jag tror att du kommer att gilla det" så stämmer det verkligen. När det gäller sånt man stoppar i munnen är det ändå glass som har seglat upp som överlägsen etta på vad ni helst av allt skulle vilja äta. Glass eller vattenmelon. Och chips. Om jag erbjuder er något av dessa tre saker är det inte så svårt att få er dit jag vill.

Ja. Nu har vi alltså vår sista månad tillsammans som föräldraledig familj. Jag planerar att njuta så mycket det går och man kan väl säga att ytorna för att göra just detta är ganska stora. Nu när vi är på landet sover vi till och med tillsammans i samma sovrum: du Greta mellan mig och pappan och du Olof i en resesäng intill. Att sova på det viset är så himla fint nu för tiden då er nattsömn inte är så orolig. Lyxen att få krypa ner bredvid dig Greta och snusa i ditt hår tills jag somnar samtidigt som jag hör dina djupa andetag Olof – den lyxen är obeskrivlig. Vi har det fint vi fyra just nu. Ni, liksom vi vuxna, tycks verkligen njuta av att vi får vara tillsammans. Vi upptäcker saker ihop och lär oss steg för steg vad det innebär att leva ihop. Det är fint att förstå att vi tycker om liknande saker och att ni börjar hitta och förstå er själva. Till exempel att ni gillar smultron och att ni kan gå och plocka såna själva runt knuten. I och med att ni också blir allt mer förståndiga kan vi också släppa lite på övervakningen och ni tar er frihet med ansvar. Ni strövar runt och pular med saker och kommer lite då och då för att fråga vad något är (Olof) eller ha hjälp med något (Greta). Det är faktiskt helt otroligt vad ni har blivit stora nu när jag tänker på det.

Nu ska jag gå och lägga mig inne hos er. Andas era andetag och låta dina små tår vila i mina händer Greta. Vet du att du viftar med tårna när du sover? Det vet jag, och det är dödsgulligt.

Allra käraste barn. Kära kära Olof och kära kära Greta. Ni är dom roligaste, coolaste och finaste jag mött. Jag älskar er så att mitt hjärta nästan brister. Men jag lovar att det inte ska göra det. Jag och pappan kommer alltid att finnas här för er. För alltid och för all tid.

Hurra för ettan och tvåan som blev 23 månader idag!