torsdag 28 maj 2015

Mvh geniet

Jag var faktiskt redan inne på samma tankar som Jenny F som formulerade sig så fint i en kommentar till mitt förra inlägg. Hon skrev att vi är så smarta som gör allt jobb och trivselfix i förväg och utifall, så att vi faktiskt hinner leva i det också som bonus. Så här skriver hon:
Man (jag) önskar att man (jag) kunde förmå sig (mig) till sånt själv också, saker som man (jag) redan vet och har bestämt hur man (jag) vill ha det, men som förblir ogjort. Som om ens egen vardag inte var värd the very best, det är ju prick det den är. Vardagen ska vara den bästa dagen, please and thank you.
Precis så Jenny F. Precis så. Det är verkligen den starkaste känslan jag har runt allt just nu: att det är så himla genialt att mäklarstyla lägenheten när den egentligen inte ska säljas än på ett tag. Den vanligaste känslan inför en försäljning är ju annars: "men GUD så fint vi har det, nu vill vi typ inte flytta längre" etc MEN NU FÅR VI JU DET! Det är så bra saker som har hänt (och håller på att hända) som till exempel:

  • Vi har fixat i ordning vår balkong och jag har nu alltså en Medelhavsträdgårdsavdelning att pyssla om (samt en Marockansk/Provensalskhörna, se bild ovan för bevis).
  • Vardagsrummet kommer att bli färdigtapetserat i helgen.
  • Alla tavlor har blivit uppsatta.
  • Alla kuddar har fått kuddfodral.
  • Hyllor är utrensade, lådor lika så.

Tänk om det är så att jag har hittat loopholet till "äta upp kakan och ha den kvar"? Mina vänner, det verkar så. Det verkar så. Visst verkar det så?

Titta! Vår balkong!

Resultatet av allt vårt fixande i söndags har lett fram till denna fina stämning på balkongen. Den här hörnan kallar jag för vår Medelhavsträdgård eftersom det låter mäktigt att ha en sån.

Och så här ser resten av balkongen ut. Innan hade vi bara ett par stolar och en balkonglåda här.
Nu har vi skapat en ny favoritplats här hemma. 

Mmm, så här ser min Medelhavsträdgård ut i morgonljuset. Jag ÄLSKAR allt med vår nya balkong.
Jag gör verkligen det.

onsdag 27 maj 2015

En stojig, stökig och samtidigt väldigt fin förmiddag på Slottsträdgården Ulriksdal

Så under vår fixardag i söndags åkte vi alltså bland annat till Slottsträdgården Ulriksdal. 

Vi var på jakt efter växter till balkongen och allt var så fint att jag blev alldeles överväldigad och tappade all förmåga att komma fram till ett beslut. 

Hur det nu var. Efter en stund slog sig barnen ned för lite förmiddagsfika bland krukorna. Greta hade för övrigt stylat sig själv med paljettkjol dagen till ära.

Och denna långa luggen va. Som jag älskar den.

Efter ett tag gick vi in i växthusen och dom var precis så där fina som vanligt.

Barnen hade dock jobbat upp en eh-no-rmt hög stojnivå här.

Dom hittade grodor.

Som behövde pussas på. Det var gulligt.

Men mest av allt var dom väldigt livliga. Alltså väldigt livliga.

Till sist hittade jag lösningen. Inte så förvånande med tanke på att jag är ett geni.

Och sedan satt dom där som de två vackraste blommorna man kan tänka sig. Fram tills dess att Olof gjorde något vad det nu var och Ulf gick och satte honom (och sig själv) i bilen. Jag och Greta tog oss till kassan och sedan åkte vi hem med alldeles för många konstiga saker som Ulf sedan fick åka och lämna tillbaka dagen efter men allt det vet ni ju redan. Allt som allt en stojig, stökig men ändå väldigt fin förmiddag på ett av våra favoritställen i hela världen.

Imorgon tänkte jag att jag skulle visa vad allt detta har gjort med vår balkong.

Quinoanuggets


Mitt absoluta favoritrecept från Mera vego är dom här quinoanuggetsarna. Sedan jag lagade dom första gången någon gång i höstas har de flyttat in i våra veckomenyer för så himla goda är dom. Jag brukar servera dom med lite olika tillbehör men dippsåsen till originalreceptet skulle jag inte vilja vara utan och samma känslor hyser jag för pommesen - I just love pommes.

Just den här gången åt jag dom dessutom med en klick majonnäs (eftersom I även just love majonnäs och där köper jag alltid Hellmans real mayonnaise) samt guacamole. Och! en liten sallad minsann.

Men tillbaka till nuggetsarna. Dom är underbara. Enkla att göra och så känns dom lite hälsosamma också eftersom dom görs på quinoa. Äh, bara prova att göra. Jag tror att det kommer att bli en succé.

Det här behövs för ungefär 4 pers:
1 dl quinoa
1 liten gul lök
2 ägg
2 dl mandelmjöl
1,5 dl god ost tex herrgårdsost
2 tsk japansk soja
1 krm peppar
0,5 dl ströbröd
olja att steka i
Dippsås:
2 dl tjock yoghurt
0,5 dl mango chutney
0,5 tsk curry

Gör så här:
  1. Koka quinoan utan salt i 2 dl vatten i 15-20 minuter. Häll av överflödigt vatten och ställ åt sidan att svala lite.
  2. Hacka löken och blanda med ägg, mandelmjöl, ost, soja och peppar. Rör ner den kokta quinoan och ströbrödet.
  3. Forma nuggets och stek ett par minuter på var sida i ganska rikligt med olja. 
  4. Servera med pommes, sallad och en eller ett par olika majonnäser och såser. Jag åt dom som sagt med guacamole, majonnäs och dippsåsen.

tisdag 26 maj 2015

Med en podd i öronen är du aldrig ensam (plus poddtips)

Jag hamnade i ännu ett så deppigt lunchupplägg idag. Ensamlunch, ensambricklunch dessutom, i SVT:s stora personalmatsal //insert ledsen emoji//. Anledningen att jag hamnade i detta var dock långt ifrån deppigt. Jag lånade nämligen en cykel från jobbet och drog ner till Svenskt Tenn eftersom jag ville fylla på mitt liv med lite flärd. Dessutom ska ju lägenheten stylas och sånt ni vet? Det är så det låter när jag förklarar såna här dyra cykelturer under en vardagslunch för mig själv.

Hur som helst. Tillbaka till ensamlunchen. För där satt jag. Ensam vid ett bord för åtta //insert ledsen emoji två //. Men så petade jag in min nya favoritpodd i öronen och plötsligt var jag långt ifrån ensam. Och det här var så geni. Inte bara för att jag hade sällskap av två människor som jag gillar mer och mer ju mer jag hör. Jag hade dessutom skapat en zon av av skön, lyxig egen tid där jag kunde lyssna koncentrat utan något (några hehe) som störde. Att äta lunch själv ska bli min nya grej ta mej tusan.

Så. Över till veckans poddtips:

Jag är nu helt fast och förtjust i Leila Lindholms och Nicklas Ekstedts podd Eat this! Om ni är det minsta intresserad av mat eller gillar någon av dem till att börja med så är det här en podd att älska. Dom är roliga, sjukt bjussiga på sig själva och Niklas drar så många knasiga historier att man sitter med skrattet bubblande i bröstet. Man blir verkligen underhållen. Dom blandar högt och lågt och de känns framförallt äkta och icke-tillrättalagda, ocensurerade skulle man kanske till och med kunna säga. De är dessutom ute på någon slags feministisk åktur och det älskar jag.

Ja, Eat this! och ensamlunch, det får bli tisdagens tips det.


Dagen då jag blev kär i äppelblom

För att flytta fokus från de regntunga skyar som vi har över Stockholm idag väljer jag att tänka tillbaka på hur vi hade det i lördags istället.

Då åkte vi nämligen och hälsade på min faster, en av barnens gudmödrar, på hennes kolonilott.

På plats fanns även Sigge.

Vi blev bjudna på våfflor.

Supergott var det.

Efter lunchen gick vi ut i trädgården.

Min fasters kolonilott är helt himla magisk.

Och det var alltså här jag insåg att jag måste bo i ett hus med äppelträd på tomten någon gång (har för övrigt hittat ett sånt hus på Hemnet nu som jag får SÅN PULS PÅ ALLTSÅ).

Äppelträden visade sig även vara utmärkta klätterträd för jaguarbabyn. 

Efter ett tag blev stämningen typiskt Oggi.

Livlig det vill säga.

Olof hjälpte först Sigge in i stugan, och gick sedan in själv för att "hjälpa faster Maria".

Hon bakade nämligen en kaka. En rabarberkaka. 

Till den bjöd Greta (och tydligen även jag wtf har inget minne av detta) på en serenad från filmen Frost. "Ledo, leeedooo, inimini maj ni moooo" sjöng hon med stor inlevelse. Många många många gånger om dagen sjunger hon så faktiskt.

Ja, så var det med den fina lördagen hos min faster på hennes kolonilott där jag även passade på att kufa mig lite i skuggan under ett syrenträd.

måndag 25 maj 2015

Djurälskaren Olof


Åh! Jag såg den här bilden och kastades tillbaka till förra helgen i viken och jag måste bara berätta en sak. Men först, låt mig ge er lite bakgrund: Olof älskar djur, nej alltså han ÄLSKAR djur. Alla djur. Även insekter. Ute i viken finns det ganska gott som sådana och alla är spännande. Supesupesuperspännande, som han själv skulle uttrycka sig om saken. Han är helt orädd och tycker inte att något är det minsta läskigt. Jag tycker personligen att rätt många insekter är äckliga och skulle aldrig i hela mitt liv plocka upp en tex gråsugga, men det är sånt som vår lilla Olof gör med stor självklarhet.

Vid just det här tillfället hade han hittat en skalbagge. En stor en, kanske fem centimeter, svart med blåskimrande sköld och åh vad han tyckte att den var vacker. Han bar runt på den där lilla skalbaggen och satte ner den på lite olika ställen och frågade om den hade det bra? Man skulle kunna vara snäll och säga att han pysslade om den, men en ännu lite mer sann sak skulle vara att beskriva det som att han höll på att älska ihjäl den där stackars baggen. Jag försöker hela tiden förklara för Olof att insekter är levande små varelser och att man behöver vara försiktiga med dom för att dom inte ska dö. Ett liv är ett liv och det ska vi alla respektera, inte sant? Han försöker förstå men känslorna va, känslorna blir så starka ibland så det har väl hänt att en mask eller så råkat gå klämdöden till mötes. Och någonstans under förmiddagen kände jag väl att det var nog för den där skalbaggen. Så jag övertygade Olof om att lämna den på en sten för att den skulle få vara ifred. Och så blev det. Jag fortsatt med mitt, som i det här fallet var att rensa lite vid en buske.

Efter ett tag kom Olof gåendes med glada steg med den där lastbilen i släptåg. Jag sa något om just den saken, typ: "Hej Olof, är du ute och går med lastbilen?" Och han svarade: "Jag har ett skalbaggeåk mamman!" Jag skrattade väl lite åt den gulliga leken han hittat på inspirerad av sin vän skalbaggen, och efter att han gått fram och tillbaka en stund med sitt skalbaggeåk på det ganska så skumpiga gruset kom han fram till mig. "Titta mamma! Skalbaggen åker!" Jag tittar in i den lilla styrhytten och tror ni inte att skalbaggen sitter där, fastklamrad med sina utspärrade ben och jag svär att jag såg PANIKEN i skalbaggens ögon där den väste fram ett "hjälp mig".

Men innan jag hann rädda skalbaggen drog Olof iväg: "mamman, jag måste skjutsa skalbaggen längre". Och det gjorde han. Men inte så hemskt mycket lägre. För efter bara några meter så ramlade lastbilen omkull och styrhytten lossnade och skalbaggen fick äntligen sin frihet.

Äh, jag fattar att man nog behöver ha varit där för att uppskatta den här historien fullt ut men jag säger då det: Det där lär garanterat bli ett kapitel i den där skalbaggens självbiografi.

Veckans veckomeny vecka 22

Veckans veckomeny innehåller massor av familjefavoriter. Och tack vare att vi har varit så bra på att öppna fina röda viner, men sedan inte druckit upp dem, har vi den perfekta grunden för en rödvinsrisotto. Om ni aldrig har lagat risotto med rött vin så skulle jag verkligen vilja uppmana er att prova. Det är så sjukt gott! Vi brukar äta den som den är tillsammans med den lite bittra rosésalladen och det är ett ljuvligt giftermål.

Den andra rätten som jag är extra uppspelt över är krabbpastan. När vi var i Frankrike nosade jag reda på en helt jädra otrolig mataffär (som hette Galeries Lafayette Gourmet) och där hittade vi två sorters konserverad krabba som fick följa med hem. Jag sätter stort hopp till dom eftersom den variant som ica säljer under eget märke tyvärr inte alls är bra. I det senaste har jag ju ersatt krabban med snabbt mixade färdigskalade räkor och det funkar fint det med.

Vad mer? Att ha en rätt som heter något med sommar i sig känns ju också väldigt prima.

Nå. Så här ser veckans veckomeny ut för vecka 22:

Veg: Risotto al vino rosso
Veg: Grön ärtsoppa
Veg: Pad thai med krispig tofu
Veg: Oggis favoritgryta med quornfärs
Veg: Mandelbollar med potatismos och rårörda lingon
Sommarsallad med kyckling, persika och dukkah
Snabb krabbpasta

Nom nom!

Ett kallt och surt lunchinlägg

Det är lunchrast och jag sitter som en kuf krummande över min dataskärm iförd halsduk, kappa, extra tröja och med livliga drömmar om fingervantar. Det är så attans kallt på mitt jobb och jag fattar inte varför. Ute ser det ut som sommar men här vid min plats känns det som vinter. Mina fingrar är så stela att jag måste skriva om varje ord två gånger pga ingen styrsel i lederna.

Den här kylan gör mig sur. Och sugig lunch åt jag också. Att vara vegetarian på måndagar innebär gastronomiska hinder när man är förvisad till vissa personalmatsalar.

*mutter*

*fryser*

Ni vet, vissa dagar är det som att allt bara blir tvärtemot vad man tänkt. Om ni tänker er den där zonen, där allt är flow, ni vet? Titta en bra bit till vänster om den. Ännu lite längre bort. Där sitter jag. Hej hej! Ah, jag håller på att tina nu. Aja, vi får se vad eftermiddagen bjuder på för temperatur och temperament.

söndag 24 maj 2015

Efter en fixarhelg ihop med två två-och-ett-halvt-åringar: spaakuten tack!

He rre GUD vad jag är trött. Det är vad "helg" gör med en nu för tiden. Att vara ledig i några dagar tillsammans med två stojiga småbarn gör mos av livet. Nu gillar jag ju mos men fy vad svårt det är att få ihop ekvationen planer (av typen som kommer att beskrivas nedan) med duon Greta och Olof. Så här är det: om jag avsätter tid att vara bara med dom och vara närvarande är allt helt ljuvligt. Dom är så ROLIGA att vara med nu. Gulliga, fulla av idéer, upptåg och fantasier. Olof frågade mig här om dagen: "mamma, kan du komma och leka med mig?" och jag svär jag dog av hur jädra fint det var att han frågade. Så det är klart att jag lekte med honom. Men jag kan ju inte leka jämt och så här ser den nya fasen ut: att om jag eller Ulf inte leker med barnen så tjatar dom hål i huvudet på mig.

Och nu håller vi på med följande stora: vi fixar i ordning vår lägenhet för att den ska fotograferas om drygt en vecka av en mäklare. (!) (Nej inte det är inte en pussy som jag precis lärt mig att man också kan tolka utropstecken i en parentes som (!) och älskar det lite men nej, som sagt, nej här är det ett sånt där kvävt utropstecken som man utbrister när man liksom inte riktigt vet känsloläget runt en sak). Vi ska göra vår lägenhet redo för försäljning om det skulle vara så att vi hittar ett hus som vi älskar och vill flytta till. För så är det. Vi vill flytta. Till hus. Tror vi? Jo, det tror vi nog men än har vi bara börjat titta så smått. Jag skulle tro att vi inte kommer att flytta förrän till hösten som tidigast och allra mest troligt blir det aktuellt först om ett år. Men den här gången vill vi göra allt i ett mer rimligt tempo. Inte hitta hus, hetsa lånelöfte, skriva på papper, hetsa styling och fotografering av lägenhet osv på cirka en vecka. Den här gången tar vi det lugnt. Vi har redan haft möte med banken. Vi kommer att göra lägenheten säljklar hos en mäklare. Sånt.

Men även om vi tar det i en rimligare takt den här gången så har vi alltså duon Oggnog med oss som gör att vi förlorar förståndet lite. Idag hade vi en fixardag då vi åkte till Slottsträdgården Ulriksdal, IKEA och Plantagen. Fokus var alltså inte barnen och det hade sina logiska följder. Barnen var på ett strålande stojigt humör och gud vad de trissar varandra. Men vi fick med oss saker hem. Hälften var bra och resten måste Ulf åka och lämna tillbaka i morgon. Konklusion: Man fattar inte några vettiga beslut i sällskap med två två-och-ett-halvt-åringar. Efter våra butiksbesök idag hade både jag och Ulf behövt åka i akuttransport till spa för att återhämta oss. Men så utvecklades inte dagen. Istället åkte vi hem och åt take-out och tittade på ett sammandrag från Monacos F1 och tänkte tillbaka på min födelsedag som vi firade med att bland annat köra just den banan. Sedan badade barnen och efter det målade jag Gretas tånaglar lila och rosa enligt önskemål. Naturligtvis krönte jag dagen med att somna vid nattningen.

Men nu, så här strax innan halv elva på söndagskvällen så ser jag att saker och ting ändå har klarnat. Vi har en allt tjusigare balkong till exempel. Och jag vet att jag hemskt gärna vill bo i ett hus med äppelträd på tomten för den insikten kom till mig igår när vi hälsade på i min fasters kolonilott. Det känns fint.

Vet ni, allt känns fint. För det bästa med dom där två stökiga som vi bor med är att allt som är jobbigt med dom bara är jobbigt i själva stunden. Det är inte något som hänger sig kvar. Vi hade det fint efter att vi kom hem (vi hade fina stunder under dagen med) och nu vill jag nästan gå in och väcka dom bara för att få vara lite mer och lite längre med dom. Men det kommer jag inte göra så klart. Istället ska jag och krama min man. Vi har tagit oss igenom en fixarhelg tillsammans med barnen och känsla just nu är: Nu vet jag att vi klarar allt. ALLT tamejtusan.