fredag 29 augusti 2014

Ny höstekipering för Oggi



Jag beställde två fleecejackor till Olof och Greta den här säsongen. De kommer från Mini Rodini och är gjorda i 100% återvunnen polyester. Förutom att de verkar vara bekväma så är dom snygga också. Som en oemotståndlig bonus sätter vi dessutom äldre damers hjärtan i brand där vi går gatan fram med Oggnog. Det har inte gått en dag utan att någon dånande har utbrustit "men GUD vilka gulliga leopardungar!" Och ja, jag håller med. Så GÖLLIGA att jag smäller av.

Jag beställde jackorna från Oii men de finns på fler ställen också så klart.
Gretas jeans/leggings köpte jag på Lindex.
Stövlarna hittade vi i våras på XXL.

torsdag 28 augusti 2014

Och dom totalt urspårade nattningarna

Det är som att Olof har glömt bort hur man somnar. I alla fall på kvällen. Han har inga svårigheter att somna på dagarna men på kvällarna. Herregud! Sedan vi bytte ut barnens sängar till riktiga vanliga sängar har nattingsrutinerna ändrats. Borta är den där möjligheten att lägga dem i deras sängar, säga "god natt" och sedan gå ut ur deras rum. Nu ligger vi bredvid våra lejonungar varje kväll och ska jag vara ärlig så är det inte bara segt utan ganska så mysigt också: När Greta trasslar in sina små händer och armar i mitt hår och suckar djupt, säger "umhum" och nickar när jag viskar att jag älskar henne. Då är livet bra fint.

Men.

Nackdelen är att jag nästan alltid somnar under de här rekordnattningarna som oftast pågår i minst en timme. Eller, det är svårt att veta hur lång tid det tar för henne att somna eftersom jag också sover själv. Hur som helst så gör det här att kvällarna blir urstökiga och jag får svårt att somna när det är dags för mig att sova vilket gör att jag sover för lite om nätterna vilket gör att jag blir tröttare än någonsin igen om dagarna. Dålig cykel. Samma saker händer för Ulf varje kväll men med skillnaden att Olof inte somnar någon gång. Ibland byter vi men det blir samma sak. Han bara somnar inte han vår lille Olof. Snittet nu ligger på två timmar. Varje kväll! Yikes.

Vi hade ett familjeråd igår jag och Ulf. En god stund lades på att prata om, bolla lösningar för, nattningsproblemen. Lösningen just nu (efter att ha provat "allt") ser ut som sådan att vi ska se på den här perioden i vårt liv som den då vi inte hade några kvällar samt gick och la oss 21.30 Det är liksom det enda vi kan göra. Att tvinga barnen att somna enklare, snabbare, smidigare, fungerar inte.

Och det här är bara en fas. Det är sådant vi säger till varandra och oss själva. Den kan rimligen inte hålla på så här hur länge som helst. Och någonstans vet jag ju att jag kommer att sakna allt det här den dagen då det försvinner. Eller, kanske inte prick den dagen, men sen. Sen kommer jag att titta tillbaka på den här tiden då vi somnade bredvid våra barn varje kväll vid halv åtta, rumlade ut ur barnens rum bara för att typ gå och lägga oss i vårt sovrum vid halv tio – jag kommer att titta tillbaka på den tiden med stor ömhet.

Just nu behöver barnen oss på det här viset och då får vi försöka ta oss den tiden. Det blir så mycket enklare om vi klarar av att tänka så. Men det är det inte, enkelt alltså. Vi får helt enkelt bara kämpa på.

(Ännu en) Uppdatering om hur det går att bli en tränande människa

Om jag ska beskriva hur det går för mig att bli en tränande människa med bara ett enda ord så får det bli med ordet: dåligt. Det var väl typiskt att just jag skulle ha så urusel karaktär när det kommer till att träna. I huvudet har jag ju allt så klart för mig. Motivationen (att få ordning på ryggen samt orka vara en bra och hel förälder till Olof och Greta även om några år) finns där. Tanken om hur detta ska gå till: skaffa en PT (finns i mitt hus) gå till en naprapat (finns i huset intill) motionera på egen hand (finns även det precis utanför huset) = check! Så vad fan Erika, SKÄRPNING! ropar jag. Men lyssnar jag? Nähäärå.

Så jag tänker så här. För att kanske skapa någon slags motivation, morot eller må hända är ordet jag far efter "piska", så tänker jag rapportera här i bloggen varje torsdag hur min träningsvecka har sett ut. Hur mycket har jag rört på mig? Hur har mina ansträngningar till att bli en tränande människa sett ut? För ibland tänker jag att jag borde vara schysstare mot mig själv. De här promenaderna jag tar varje dag för att hämta barnen eller när jag går en måndagspromenad runt Karlbergskanalen för att lyssna på en pod. Dom borde räknas, väl? Eller nej, förresten inte. Inte om jag inte medvetet gör det till ett "träningspass". Vardagsmotionen får bli en bonus.

Nåja. Jag börjar denna första träningstorsdag (oooh, catchy name) med att definiera ett par målsättningar för mig själv. Innan det här året är slut ska jag:
  1. i alla fall ha pratat med en PT, 
  2. gått till en naprapat minst en gång, 
  3. lärt mig att springa tre kilometer.

Babysteps, mina vänner. Babysteps. Och ja: HEJA MIG! För jag är inte som en kvinna (en hyllad och prisbelönt designer) som jag läste en intervju med i senaste numret av Damernas som ba: "springa en mil? Pft! Det är ingen utmaning. Det är bara att öva några gånger så klarar man det. Tio mil, då snackar vi". Ågud. Jag är så långt ifrån henne som man rimligen kan komma.

Ps. Om någon av er vill komma med tips, pepp eller smisk så är jag er.

Åja, höll på att glömma, redovisning av veckan hittills:

Måndag: powerwalk 20 minuter (sen kasade jag av banan när jag gled in i Västermalmsgallerian och började shoppa istället. Typiskt.)

Onsdag: Startade detta löpprogram. Det känns spännande.

onsdag 27 augusti 2014

Lyckan i att ha en stuga vid havet

Det är väl precis nu, vid den här årstiden, som det här med att ha en lägenhet och ett landställe är som allra mest perfekt. Att vi under de trökiga dagarna kan vara hemma i lägenheten med staden och alla dess möjligheter runt knuten men att vi också så enkelt kan åka ut till stugan i viken under de fina dagarna.

Vi hade egentligen tänkt stanna hemma i stan över helgen men när vi vaknade på lördagsmorgonen till ett rätt hyfsat väder så tänkte vi att vad tusan, vi åker ut! Och så gjorde vi det.

Vi gjorde allt som vi brukar göra när vi är i viken. 

Bland annat fortsätte den eviga diskussionen om hur långt ut på bryggan miniorerna i familjen får gå.

Trots att vi haft vår stuga vid vår vik i flera år nu så tappar jag fortfarande andan varje gång jag kommer ner till havet. Det är så vackert där ute.

Nå. Livet fortsatte och vi sjöng en sång på en sten.

Sen hittade vi kantareller. Så många att jag fick lov att göra min tröja till en korg.

Sen satt jag ute i vårt uterum och rensade dom. Så här skulle jag betygsätta kantarellmomenten: plocka = fem av fem, rensa = noll av fem, äta = fem av fem. Allt som allt ändå värt alltså.

På kvällen hittade Olof och Greta massor av sniglar på vår tomt. 

Vi bestämde oss för att bära ner sniglarna till havet.

Det var ett besvärligt jobb för Greta att hålla ordning på dem.

Så himla rymningsbenägna (och äckliga fy fasen alltså *kräks*). 

Nere i viken var allt helt magiskt som ni redan vet. 

När vi kom tillbaka till stugan åt vi lite chips och barnen satt i soffan och kramades. Alltså, hur gulligt? Mega. Olof och Greta har blivit mer kramiga mot varandra i det senaste. Mer nypsiga, knuffiga och bitiga också. Lagen om yin och yang antar jag. Aka syskonkärlek.

Nåväl. Efter att barnen somnat åt jag och Ulf varsin rejäl macka med smörstekta kantareller. Oj, oj, oj vad gott!

Precis innan vi skulle gå och lägga oss förevigade Ulf den här himlen. Åh.

Nästa morgon var det söndag och vi gjorde allt igen.

Tittade på fiskyngel.

Höll på att svimma på repeat på grund av vikens skönhet. 

Och så kände vi att det fanns stråk av höst i luften.

Vi gick ner till vår badplats men varken badade eller plurrade denna dag.

Och ute i viken pågick det någon slags segelbåtstävling.

Besöket avrundades med att Olof och Greta satt på några spillplankor från den bastu som vår stugförening håller på att bygga vid vattnet. Där satt de och åt säsongens sista blåbär från ris som vi plockat åt dem. Vet ni att min mamma brukade göra så åt min mormor när hon hade blivit för gammal för att klara av att ta sig ut själv. Då åkte mamma hem till henne med ett ris så kunde hon sitta vid sitt köksbord och plocka lite med sina gamla fumliga fingrar. Lyckan som lyste i hennes ögon då. Åh, mormor. Fy, vad jag saknar henne.

Popcorn med tryffel och parmesan

När jag var liten hände det att vi ibland saltade popcornen med vitlökssalt, jag och min mamma. Så himla gott det var. Men sedan dess har popcorn varit orörd smaksättningsmark för mig. Kanske beror det på att micropocornen gjorde sitt inträde och utrymmet för att experimentera liksom kom av sig? De är ju salta så att det räcker di där små rackarna.

Men att smaksätta popcornen är egentligen lika självklart som genialt. Och dessa popcorn som man adderar tryffelolja och finriven parmesan på. Amen LÄGG AV VAD GOTT!

Det här behövs:
2 dl popcorn
2 msk neutral olja
1/2 tsk salt
1 krm vit tryffelolja
50 g finriven parmesanost
2 krm grovmalen svartpeppar

Gör så här:
  • Poppa popcornen under lock. 
  • Addera salt och smaksättarna direkt medan popcornen är varma. 
  • Ät och njut.
Happy lillördag på er!

Ps. Receptet kommer, så klart, från Tove Nilssons Soda, lemonad och snacks.

tisdag 26 augusti 2014

Som Harry Potter fast på hakan

Jag har skadat mig. Förstår ni? Jag är en person med en skada. På hakan. Generellt är jag en ganska klantig person men det här tar nog priset. Igår lyckades jag riva mig på en tavelram. På hakan. Hur undrar ni? Jo, när jag klev in i vår bil. Jag vet, det är helt obegripligt. Det är även helt obegripligt att jag inte förstod exakt hur mycket jag gjort illa mig utan fick erfara detta när jag stod och beställde hämtsushi med blodet rinnandes nedför hakan. "Vill du ha en servett?" frågade en man i kön och ja, ja det ville jag.

Nämen okej då. Nu går väl den här klateroxen till kvinna och hämtar mina barn på förskolan. De har det bra där nu även om det var premiär för det ena barnet att säga "nej" med tårar i ögonen redan här hemma igår. Men de har det bra. Jag har fullt förtroende för barnens pedagoger som säger att det är så.

Humpf, ser att bilden inte gör min skada någon rättvisa. Tänk er som Harry Potter fast på hakan. Hakan Potter, det är jag. *sveper med manteln* dvs drar på mig regnjackan.


Det här med vad man får och inte får publicera i sociala medier

Lite då och då dyker kommentarerna upp, om vad man får och inte får göra i sociala medier. Nu menar jag inte vad man får rent juridiskt utan vad andra tycker att andra blogga om, lägga upp för bilder på instagram eller skriva för statusar på facebook och twitter. Till exempel det här slappa slentrianföraktet mot att människor lägger upp bilder på barn, mat eller solnedgångar. Jag förstår det inte.

Nej, jag förstår det verkligen inte. För lösningen är ju så enkel. Avfölj. Sluta "vara vän med" eller följa såna som stör flödet med sina elefantöron, förra veckans festbilder eller för många bilder på sig själv. För om nu människor vill lägga upp bilder på sina blommor, trädgårdar eller plutiga läppar så bör de väl rimligen få göra det? Det är ju deras konto menar jag. De som stör sig på dessa – ibland kallat förljugna – bilder efterfrågar inte sällan efter mer realism. Men really? Vill man verkligen se mer vardagsbilder? Och finns det ens någon som tror att det går att avspegla verkligheten i dessa fragmentariska smulor till liv som man delar med sig av i sociala medier? Jag vet att det pågår en inre kamp hos väldigt många människor. Vi är många som kämpar med oss själva och för att få våra liv att bli meningsfulla. Men att hacka ner på andra människor för att de gör det urval som de gör i sitt bildval etc – och sedan gapar om det i bloggar, media eller bland vänner är så tröttsamt att jag storknar.

En vän sa till mig här om dagen när vi sågs att alla mina bilder på instagram ser så idylliska ut. Sedan berättade hon att hon tänkt efter och kommit fram till att nja, så där idylliskt är det knappast jämt. Väl? la hon till. Jag vet inte om hon var ironisk eller gjorde sig till för det är väl självklart att mitt liv inte bara består av ptja vad det nu är min instagramfeed består av. Det jag visar upp där och här och detta gäller även bland kollegor, vänner och familj är något som jag själv väljer ut och sedan lägger viss tid på att formulera och filtrera.

Det är ett medvetet val från min sida att inte dela med mig av barnens ilska, kiss på golv, mina tjafs med Ulf, hur jag lägger upp annonser på blocket eller äter en astråkig grytlunch (även om jag hade en lång period då jag dokumenterade mängden korv med bröd vi åt OMG!) på instagram. Men jag ljuger ändå inte med mina bilder eller mina blogginlägg. Mitt liv är idylliskt, det är intensivt bortom kontroll ibland, men det är fan fucking idylliskt också om jag väljer att titta på det från det hållet. Allt som oftast har jag det väldigt bra och jag älskar det här livet som jag har skapat för mig själv tillsammans med Ulf och Oggi. Att jag lägger upp bilder på vår vackra vik, god mat vi ätit och trevliga kvällar med vänner är mitt sätt att high-lighta det som är bra. För gör man så så föder det goda ännu mer gott. Det tror jag på. Eller, det är så jag väljer att leva mitt liv och hittills är det en strategi som fungerar. Allt som är mörkt, trist och svårt lever jag med i alla fall, vid sidan av det som är vackert. Jag viker inte för dessa ämnen heller, i alla fall inte här i bloggen, men på instagram låter jag mitt liv vara rätt så ljust och kärleksfullt av den enkla anledningen att jag vill det.

Problemet är att de där gnölisarna ibland kommer åt mig. Ibland kommer jag på mig själv med att recensera det jag är på väg att lägga ut och försöker bemöta kritiken redan i förväg och det är så dumt. För instagram är ju mitt fotoalbum. Kan det inte bara få vara det.

Och här kommer den ironiska twisten. Ni förstår väl, precis som jag, att jag nu blivit precis en sån där som jag pratar om. Som säger vad man får och inte får säga i/om sociala medier.

Det var väl själva fan ändå att det ska vara så svårt att vara människa.

måndag 25 augusti 2014

Det magiska kvällsljuset i vår vik

Det är något med hav och solnedgång som är mjukgörande för själen, tycker ni inte? I lördags när vi åkte ut till vår stuga i norra skärgården gick vi ner till vår lilla badvik efter middagen.

Och det visade sig att det pågick en smått sensationell kväll där nere och jag fick hålla tag om bröstet för att inte hjärtat skulle slita sig loss och galoppera iväg. Barnen levde ut sina känslor och slängde av sig sina skor, strumpor och byxor och gick ut i viken.
 



Och kvällsljuset va, kvällsljuset var helt magiskt. 

Det var inte några direkta badtemperaturer i havet men varken Olof eller Greta verkade bry sig det minsta om detta.

Jag och Ulf satt på en bänk och pratade om att det också är något alldeles särskilt med eftersäsongerna. När stuggästerna åkt hem och badviken ligger tom och stilla.

Utomskärs tornade molnen upp sig. Och allt var så stilla och fridfullt. Allt, ända tills ...

Ända tills att det ena barnen plurrade. Harmoni byttes till skrik och gråt eftersom det nu stod utom tvekan för oss alla att det inte var några badtemperaturer att tala om.

Nåja, inget som det inte gick att ordna med.

Efter ett ombyte till mammans tröja så stod de där igen, i vattenbrynet, våra barn och allt var magiskt.

Ända fram tills dess att tvilling ett plurrade igen och vi fick se oss besegrade och gå hem till stugan och brasan och soffan igen.

Veckans veckomeny vecka 35

En av de bästa sakerna med att barnen har börjat förskola är att jag och Ulf slipper laga 14 måltider i veckan här hemma. 14 måltider plus frukost och mellanmål då också. Nu är det bara 10 måltider och det tycks mig faktiskt vara helt rimligt. Lite roligt till och med? Nyhetens behag antar jag.

För att få vardagen att gå ihop skriver vi veckomenyer. Dom är inte fast satta för de olika veckodagarna utan de är tio rätter som vi köper in ingredienser till och sedan lagar efter tid och sug dag efter dag. Blev jag otydlig nu? Nej, jag tror att ni fattar. Det finns två saker som styr: på måndagar har vi köttfri-måndag och sedan tillagar vi, så klart, de känsligaste livsmedlen först. Ska vi äta riktigt känsliga saker som kyckling, musslor eller färska örter kanske vi till och med väntar med att köpa dessa tills dagen då rätten ska lagas.

Vi har några rätter som vi roterar på månadsvis och sedan låter jag mig inspireras av mattidningar och bloggar. För så är det, det är jag som kommer på vad vi ska äta och sedan är det Ulf som handlar. Den här hösten har vi också bokat upp oss på Linas vegetariska matkasse för att få lite gratis skjuts och inspiration varannan vecka. Men den, matkassen alltså, börjar inte komma förrän nästa vecka så här kommer tio lagom kul rätter för veckan som vi diarieför som nummer 35:

Veg: Pad thai (Oggifavorit)
Veg: Pannkaka
Lövbiff med tärnad potatis
Torskgryta (Oggifavorit) 
Laxpasta (Citronsås med basilika för pasta från Abba)
Tonfiskbullar med mos (Oggifavorit)
Stuvade makaroner och korv (Oggifavorit)
Veg: Kräm och omelett
Rödvinskyckling i ugn
Korv/kött, pommes och bea (Oggifavorit)

Hur ser er veckomatsedel ut? Tänk om dessa inlägg (för jag tänker att de här matsedlarna får återkomma) kan bli en samlad inspiration? Herregudars så fint det skulle vara.

söndag 24 augusti 2014

7 x festligt

Mina festligheter denna vecka började i torsdags då det var surströmmingspremiär. Jag hade lyckats hustla in mig på Tennstopets årliga skiva och lyckan var banne mig total. Hur jag lyckades med detta? Jo, genom att mina vänner vars bröllop jag var på i somras har en vän som är en stammis, annars är det helt kört att få en plats. I alla år som jag bodde i Vasastan kände jag doften från skivan men lyckades aldrig få bli med. De gånger jag ringde för att försöka boka fick jag bara ett skratt i örat men nu. Nu! Fy tusan vad jag åt surströmming. Ja, den här kvällen mådde jag. Som jag mådde!

Jag satt med min vän Nina och en ny helt förtjusande trevlig bekantskap som hette David. När jag la upp den här bilden på instagram och taggade honom började han följa mig. Jag fick ångest direkt och sa som det var: att jag typ bara lägger upp bilder på mina barn och att det skulle vara helt okej om han avföljde. Han har inte gjort det. Än.
Men alltså surströmming på Tennstopet, typ en sak checkad på min bucket list.

Som ni vet, redan nästa dag var det dags för nästa festlighet. Kickoff och aw med min redaktion. Jag åt en jädrigt fin hamburgare på Brasserie Elverket.

Det var dessa härliga som jag aw:ade med. Eller *nawade* som man också kan säga. Jag tycker nämligen så mycket om min retorikjury, min producentkollega och gamla redaktör.

Oh, drack även ett helt strålande vin där. Det finns i beställningssortimentet på Systembolaget har jag researchat mig fram till. Samt i butik på Ersboda samt Karlavägen. Bland andra.

Efter middagen tog jag med mig hela mitt gäng i en taxi (där det filmades när jag och producentkollegan Markus sjunger Hooked on a Feeling jetehögt och med mycket inlevelse oh lord) till darling Katarinas releasefest. Tog även denna rekordsuddiga bild men ja! här är ju mina nya glasögon. Gillar dom mega.

Vid halv sent tog jag den här bilden innan jag knallade ner till Hornsgatan för att ta en taxi hem. Två så himla strålande kvällar, tre så glimrande festligheter, sju så där bra bilder. Men det är så som det blir när saker ska dokumenteras med mobil när det är mörkt och man är lite sådär lagom tipsy.